Alla kvinnor mellan 40 och 69 år i Stockholms län inbjuds regelbundet till mammografiundersökning. Det är dock inte alla, som följer uppmaningen. Jag gör det! Min lilla mamma dog i en metastaserade bröstcancer, pappa i blodcancer (leukemi) och själv arbetar jag med cancersjuka. Klart att jag går, även om jag inte kan påstå, att jag njuter av det!

Det är som när man dunkar huvudet i en vägg - det är som skönast, när det är över. Eller egentligen allra skönast, när brevet från Danderyd sjukhus dimper ner i brevlådan ett antal veckor efteråt. Kommer brevet, vet man att man kan slappna av ett tag till, man behöver inte ens öppna brevet – kommer det, är det lugnt. Om något misstänkt hade hittats på screeningen, skickar de inte brev, då ringer de ganska snart. Så - ju längre det går från besöket, ju mer kan man glömma det.

Jag kommer att tänka på en karl (han var ganska vulgär) som brukade säga: ”Så roligt har jag inte haft, sen svärmor fastnade med pattarna i mangeln”. Jag kommer alltid att tänka på hans, något smaklösa, kvickhet, när jag ska dit. För det är ju precis så det känns.

Man tas emot av kvinnor och omhändertas av kvinnor. Jag har aldrig sett en karl på mammografin, det är en ren kvinnovärld och det känns bra, tycker jag. Ska en man hålla på med mina bröst, ska de vara under andra omständigheter.

Efter vanlig incheckning, får man klä av sig på överkroppen och sätta på sig en föga klädsam, men väl täckande pappers-cape. Sen sitter man där i sitt bås och lyssnar på de andra kvinnorna, som klär av sig och prasslar med capen. Det brukar gå relativt fort i båset och ganska snart ropar de upp mitt namn, så jag får gå in i självaste rummet med ”mammografen”

Utan tvekan tar en rekorderlig kvinna ett stadigt tag om mitt bröst, plattar till det så mycket hon kan och lägger det till rätta mellan två stora plastplattor. Det är nu det blir riktigt obehagligt, för genast klämmer hon ihop med plattorna om mitt stackars bröst. Om det inte gjorde så ont, när de klämmer ihop brösten, så skulle jag brista ut i skratt - man sitter ohjälpligt fast. Tanken att det kan bli strömavbrott just nu och att det inte skulle gå att öppna apparaten, far genom mitt huvud.

Då inträffar nästa dråpliga omständighet, damen ber mig hålla andan. Vilken befängd uppmaning! Jag står fullständigt blixtstilla för att inte det ska dra i brösten. Om jag andas gör det ju bara    ännu mera ont. Hålla andan är det enda jag tänker på.

Tack och lov är det snart över. Damen släpper loss mina företräden i full frihet och smärtan släpper, även om trycket ligger kvar som ett smärtminne några minuter efteråt. Om nu inte, o hemska tanke, bilderna blev oskarpa och behöver tas om.

Men tydligen ska jag inte gnälla. En kollega på jobbet, som lagt in silikon i sina behag, påstår att det gör mycket mera ont då. Och det har ju inte jag. Det tackar jag för!