För att prestera det där lilla extra krävs att man har ett specifikt mål. Helst ett mål som ligger nära i tid och med snabb tillfredsställelse. De mer diffusa målen längre fram i tiden ger inte samma målmedvetna drivkraft. Således ger inmundigande av stora gräddbakelser omedelbar tillfredsställelse, medan att avstå från dessa inte ger någon märkbar effekt förrän efter någon månad.

I dag fick jag uppleva en mycket stark motivationshöjare. Mitt mål ska ses i perspektiv till vad jag skulle förlora, om jag inte ansträngde mig, nämligen att stå och frysa en halvtimme på en busshållplats i den bitande kyla, som gårdagens oväder bjöd på. Valet var lätt.

Jag befann mig i en närförort, på ett sånt där guds förgätet ställe, där inget trevligt tidsfördriv av typen affärer eller fik fanns inom acceptabelt avstånd. När jag tittade på klockan, såg jag att bussen skulle gå tre minuter senare och det var ca. 700 meter till hållplatsen. Det skulle kräva en mycket rask språngmarsch, så beslutet togs snabbt. Dock övervägde jag några sekunder, att i stället dra benen efter mig och mycket lugnt strosa till nästa hållplats; men vädret var inte av det trevligare slaget. Det var snöstorm, eller i alla fal kraftig blåst och snöfall, så utsikten att gå och stå i ovädret var föga lockande. Alltså beslöt jag mig för att satsa.

När jag i vanliga fall springer, har jag ändamålsenliga kläder, det vill säga: Lätta, svettgenomsläppliga och därtill anatomiskt utformade löparskor. Så var det inte nu. Jag bar på en ryggsäck med bland annat en tung kamera. Mina varma, tjocksulade, ganska tunga kängor av märket Riverland (det hörs ju på namnet att de är avsedda för att lugnt vandra i skog och mark), var allt annat än löpvänliga. Min tjocka, långa jacka var definitivt för varm för snabblöpning, fast det fick jag inte lida av förrän efteråt. Dessutom brukar jag värma upp med minst tio minuters jogg och några korta ruscher inför all kvalitetsträning; men här fanns inte tid för slik lyx.

Jag startade med god fart, men gav inte allt – ännu – det gäller att disponera krafterna rätt. Spurten fick komma på slutet. Vägen till busshållplatsen visade sig allt annat än rak och än mindre platt. Det fanns skyltar, som visade var jag skulle och skyltar som inte var av värde för mig. Det gällde att läsa och ta snabba beslut, hjärnan fick jobba lika mycket som kroppen. ”Bussterminal för bussar söderut” och ”Bussterminal för bussar norrut”. Hur var det nu, vart skulle jag? Åt vilket vädersträck låg mitt mål i förhållande till mitt nuvarande geografiska läge. Snacka om intelligenstest kombinerad med konditionstest! Det här skulle vara nåt för Mästarnas Mästare. Trappor upp och trappor ner avlöste skarpa svänger. Knappt halvvägs fick jag sakta ner till maklig gång för att passera en svängdörr, som sakta hasade runt, utan hänsyn till min brådska. Till slut kom jag upp på den rätta plattformen. En buss accelererade och passerade mig, just när mitt huvud tittade upp över sista trappsteget – nej, det var inte min buss. Jag kastade en snabb blick åt andra hållet. Där, L-Å-N-G-T borta, stod min buss. Det var säkert 150 meter dit, nu järnspikar, var det dags för slutspurten. Jag kände hur mjölksyran började göra mina ben matta och lungorna kändes som blodiga köttslamsor. Skulle jag förlora på upploppet? Nej, kosta vad det kosta ville. Nu gav jag allt.

Hann jag då, undrar ni. Nej – och ja! Halvvägs mot det hägrande målet, såg jag bussen svänga ut från trottoarkanten. Skulle jag missa bussen, efter allt jag satsat? Nej, f... heller! Jag viftade vilt med armana och spände blicken i busschafförens. Och han stannade! Det finns de facto snälla människor - även bland, det annars så grymma släktet, busschaffisar.

”Tack, snälla du”, flämtade jag och segnade ner på närmaste säte. Det var nu, jag kände av jackan, som var alldeles för varm att springa i. Lungorna, som hade fått en tuff match, protesterade nu genom att göra sig av med allt gammal slem, som legat gömd och bortglömt i de mest avlägsna aveolerna (lungblåsor), vilket innebar att jag hostade som en gammal veteranbil. Men dessa petitesser var ett billigt pris, för att slippa vänta på nästa buss. Tänk vad jag hade satsat! En SL-buss kombinerad med ett uselt väder kan vara nog så motivationshöjande.

 

Corn

28 januari 2010 17:55

Det kanske är så jag ska lägga upp min marathonträning - springa efter bussar. Snö och kallt drar verkligen ner min motivation. Jag måste snarast hitta ett gym med löpband.

 

skogsfrun på dal

29 januari 2010 18:36

Hej Molly! Välkommen i bloggeriet, och tack för påhälsning med rosor:)) Förvisso finns det fler trista bloggar än bra och Facebook ska inte ens nämnas i sammanhanget -DET SKRIVNA ORDET;-) DU bjuder på roande intressant läsning och jag lägger dig bums till mina länkar. Har läst alla dina inlägg och smålett en smula åt din motvilja mot snö. Den vitvara som jag verkligen uppskattar och utnyttjar till max, d.v.s så mycket jag orkar. Motion får man helt naturligt i ett gammalt vedeldat torp på landet, snön är grädde på moset med härligt stärkande skidåkning och skenande sparkfärder med dragvillig hund. Apropå djur så efterlyser jag ett inlägg om dina katter. Med bilder!

http://barasaras.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag går en promenad varje dag, oftast blir det ner till viken och runt denne. Men så finns det dagar, då jag vill gå på ett annat ställe. Ett ställe som jag tycker särskilt mycket om och som jag inte går på varje dag. Därför tog jag bilen och åkte en...

Att slösa bort en dag på stranden är inte helt fel.     Jag har fått låna en liten båt med aktersnurra under sommaren. Underbart! i bakgrunden syns St Olofsholm och längst bort Cementen i Slite.     Åkte ut med äldsta barnbarnet och hen...

Jag har haft semester från denna blogg under sommaren. Det fina vädret och trädgården har främst fått min uppmärksamhet.   Men sen måste jag erkänna att jag har fått en ny favorit. Instagram har stulit både tid och intresse. Det är ju så enkelt a...

Sommar på Gotland betyder massor av besök av vänner och släkt. Det finns ingen tid att sitta ner och blogga.     Här är Cornelia med sambo och minsta dottern. Cornelia är min näst yngsta. Besök från fastlandet är alltid välkommet. Livet känns ...

Här ser ni två av männen i mitt liv – min son och sonson.     Det finns flera ;-) ...