oldmolly

Alla inlägg under februari 2010

Av oldmolly - 28 februari 2010 18:08

   

Silke är mycket lik sin mamma, fast hon är större. 


Claudias yngsta dotter, Milous yngre syster, heter Silke. Ursprungligen hette hon Chili, men efter att, som kattunge, ha varit en vända hos en ny ägare, där hon kallades Buppsan, fick hon till slut heta Silke. Katter ska ha rejäla namn, tycker jag. Silke Sidensvans är hennes fullständiga namn, för hon har en helt otroligt mjuk och len päls och svansen är som en plym. Även om det är mitt i natten och jag inte kan se katterna, så kan jag alltid känna vem det är, och Silke är mycket mjukare än någon av de andra.

  

 Här ser man hennes fantastiska svans


Detta tillfälliga gästspelet som ungkatt hos en annan ägare, tog slut då denne ringde och berättade att hon tänkte göra sig av med katten, eftersom hon var så busig. Det gick inte att ha henne i möblerade rum. ”Ta hit henne” sa jag. Och så blev hon kvar här och det har jag aldrig ångrat. När hon blev utekatt och kunde göra sig av med buset i skogen, lugnade hon ner sig inne.

      

Silke kan man hänga upp och ner utan att hon bryr sig


Silke är vår minsta, fast hon är störst i kroppen. Vid det här laget bör hon vara på sitt tionde år, men hon kommer alltid att vara minstingen. Kelig och kramgo som en kattunge. Hon är lite som en Ragdoll (kattras). Man kan hålla henne upp och ner utan att hon bryr sig, hon hänger bara avslappnad, som en trasa. Likadan är hon, när det är dags för P-pillret, hon bara gapar och sväljer; inte minsta motstånd. Hon misstänker väl aldrig, att någon skulle kunna göra henne illa.


Silke älskar barn. Om något barn går förbi vårt hus, så går hon alltid ut till grinden för att söka kontakt, vilket hon för det mesta lyckas med. Räcker det inte med att se snäll ut, slänger hon sig på rygg, med fördel mitt på gatan (nu är ju vår gata inte så trafikerad). Överhuvud tagit så är hon väldigt sällskaplig. Hon brukar alltid följa mig, när jag rensar ögräs eller bara går runt och påtar i trädgården. Då och då jamar hon för att hålla kontakt och påminna mig om att hon är med.

   

Här njuter Silke av värmen från datorn


Hon är också den av katterna som är snällast mot Smilla (hunden). De andra katterna tycker att Smilla är stor och klumpig, och dessutom illaluktande; men Silke kan faktisk då och då ta kontakt med hunden. I övrigt står Smilla lägst i rang. Höst står gammalkattan Claudia, sedan följer de övriga i kronologisk ordning. Sist och lägst står Smilla. Häller jag upp överbliven middagsmat i en skål till djuren syns denna rangordning tydligt. Ett faktum som vi människor inte ska försöka rubba, då blir det bara bråk. Djuren vet bäst, som alltid.

ANNONS
Av oldmolly - 26 februari 2010 00:13

Oldmolly för en massa år sedan

 


Här skulle jag vilja vara - åtminstone geografiskt.

ANNONS
Av oldmolly - 24 februari 2010 15:35

  Fick ett mail i går, så här  lyder det:


Hej Rebecka!

Din bild har gått vidare till månadsfinal!!!
Så hur når vi dig om den vinner? Återkom till mig snarast med ditt
mobilnummer eller motsvarande! :-)

Glada hälsningar,

Marie Nilsson
webbredaktör
marie.nilsson@sr.se


Magasin 4
P4 Radio Stockholm
Månd - Torsdag 09.30-13.00


Så då tänkte jag visa bilden här också. Här kommer den:  

Sista chansen att rösta är idag - bara så ni vet ;-)

Av oldmolly - 23 februari 2010 19:07

  Nu har jag gått in i min slit-vecka. Av 9 nätter jobbar jag 7. Därför är jag denna vecka mindre pigg och inte så värst alert utanför jobbet. Jag jobbar, sover och återhämtar mig däremellan i naturen. 


Men nästa tisdag, när jag går av på morgonen är jagsedan ledig 20 dygn. Då järnspikar! Får se vad jag hittar på. Eventuellt tar jag en ”Sista minuten”, vi får se. Inget är omöjligt!


Jag nöjer mig med att lägga ut några vackra bilder fram till dess. Här kommer en:

  

Vallentuna kyrka




Av oldmolly - 22 februari 2010 18:08

    

Milou 13år

 

Alla Claudias kullar har fått namn efter olika teman. Således har vi bland annat haft en kull på temat kryddor. Det var Chili, Paprika, Peppar etc. Ett annat tema var läsk, då fick kattungarna namn som exempelvis Loranga, Pepsi och Fanta. Den äldsta av Claudias två hemmavarande döttrar, heter Milou. Gissa vad temat var där? En av brödrena fick namnet Haddock, kan jag avslöja.


Milou (Millan till vardags) var egentligen dottern Moas katt; som ersättning för avlidna Cleopatra. Men som så ofta, när barnen flyttar hemifrån, så stannade katten kvar i boet, medan dottern flög ut.


Milou är lite speciell, eller mycket faktisk. Ibland är hon jättekelig, då kan hon vara både pratig och ömhetstörstande. Hon vrider sig då som en mask på golvet för att man ska kela med henne.

  

Kelig till tusen


Andra gånger får man knappt komma i närheten av henne och hon smiter iväg illa kvickt, om man söker kontakt. Vilket humör hon än är på, så får man under inga omständigheter lyfta upp henne i famnen. Gör man ändå det, blir hon stel som en pinne och vill komma ner fortrare än kvickt. Varje vecka ska hon ha sitt P-piller och då får man passa sig. Risken för en klo i tummen är överhängande, om man inte är snabb. Vi brukar, min man och jag, hjälpas åt. Maken lyfter upp och håller henne i famnen och jag ger henne pillret med mild våld. Vad hon då tycker är värst, är svårt att avgöra, pillret eller att man håller fast henne.


Hon har en fantastisk tjock päls, om än årstidsbunden. När hon är fullpälsad är hon som en nallebjörn och då får man hålla efter med en borsta annars bildas hårbollar, som inte går att få bort på annat sätt än att klippa bort dem. Innan jag lärde mig det, var jag en gång tvungen att klippa henne nästan över hela kroppen. Endast huvudet hade full päls och hon såg ut som ett lejon. Hennes min, när vi skrattade åt henne, visade hennes djupa förakt för slik simpel humor. ”Lyteskomik”, såg hon ut att säga.


Vissa kattägare har problem med grannarna, som inte tycker om de små liven. Inte vi. Milou har totalcharmat våra granar Birgitta och Thomas. När man går förbi deras hus, kan man stundom se henne sitta inne i deras fönster och titta ut eller så ligger hon utanför på altanräcket och kråmar sig. Om Birgitta inte har sett till Milou på några dagar, kommer hon och undrar bekymrat, om vi vet var kattskrället är någonstans.

   

"Millans Corner" I fönstret över det heta elementet trivs Milou bäst.

Obs Den långa pälsen är draperad över underlaget


Just nu är Milou inne i en sällskaplig period, så hon jamar inställsamt och vänder vällustigt upp den håriga buken, där hon ligger på äkta mattan, när jag går förbi. Så det är nog bäst, att passa på att klappa på henne nu, snart dra hon till skogs och kommer bara in nattetid, för att äta. Det är tur för henne att vi har kattlucka, så hon kan vara så oberoende, som hon tydligen behöver för att leva ett vilt och fritt kattliv.



Av oldmolly - 21 februari 2010 17:30

  Även den värsta snöälskare har väl ändå fått sitt. Ska det aldrig räcka med snö?

   

Jag försöker att hålla efter, så det ska vara gångbart


Min rygg håller på att gå av. Jag skottade 2½ timme i morse och ändå är det lite kvar på garageuppfarten, men jag orkar snart inte att slänga upp snön tillräckligt högt för att det ska komma upp på snövallen. Bra kvinna reder sig själv, men ”Lilla gubben” får nog ta och hjälpa till med snöröjningen den här gången.


Jag fick även skotta balkongen och taket på växthuset, eftersom det hade lagt sig en meterhög vall ovanpå växthuset i natt. En ruta spräcktes för ett par veckor sedan, för att jag slarvat med skottningen.

  

 Här ser man ser övre kanten på växthustaket och ovanpå den 1 meter höga drivan


Det enda bra med vintern, som jag ser det, är:  

  1. Man kan tända en massa ljus - ja, riktigt frossa i dem (jag är missbrukare av stearinljus och

    tänker gå med i anonyma ljusmissbrukare).

  2. Man slipper raka benen.

  3. Det är myggfritt

  4. Mördarsniglar är synnerligen sällsynta

  5. Snökristallarna är fina

  

Iskristaller på växthusrutan


Nu får det banne mig vara nog. Nu tänker jag starta en klubb: ”Vägra vidare vinter”. Vi måste få politikerna att ta itu med denna angelägna fråga. Länge nog har vi stått ut. Så här kan vi bara inte ha det! Politikerna struntar i oss vintervägrare; men det får vara slut på det nu. De måste lyssna på oss och göra något åt denna så angelägna sak. Annars röstar vi på Sommarpartiet nästa gången.

Av oldmolly - 20 februari 2010 12:42

  

Vattnet hade inte frusit, där till ån rinner ut i sjön. Det ångade från det varmare vattnet och det såg ut som om det brann, när den nedåtgåenede sol lyste igenom ångerna.


När den här vintern började, precis då första isen hade lagt sig på Vallentunasjön, höll en svan på att duka under. Veckan innan isen la sig, såg jag hela familjen, mamma, pappa och två stora, gråa barn. En vecka senare, då vädret blev riktigt uschligt för första gången med blåst och snö, inte helt olikt det vi har idag, såg jag bara en av ungarna. Resten av familjen hade dragit vidare, förmodligen till öppet vatten. Nu var bara en kvar och den var helt apatisk. Den låg på gång- och cykelvägen och brydde sig inte fast man gick förbi med hunden.  


När jag dagen efter gick samma väg var den borta. Jag tog då vägen längs strandkanten, i vassen där nästan aldrig någon går – och se där var den. Den låg på den nytillfrusna isen och reagerade inte, hur jag än försökte att få den att visa några livstecken. Först när hunden tog några steg ut på isen reste den på huvudet, tittade till och la ner det under vingen igen sedan.

   Här hittade jag den döende svanen

 

    

Den tittade bara upp, när hunden försökte gå ut på isen.


Först tänkte jag: Nåja, naturen är grym; men man måste låta den ha sin gång. Men sen kände jag, att jag inte skulle klara av att bara låta den ligga och dö där i den iskalla kylan. Jag ringde ”Djurens Ö” och efter diverse diskussioner kom en tjej därifrån och vi hjälptes åt att hämta in den. Hon tog med sig den till sitt garage, där den skulle få återhämta sig. Den var då helt kraftlös, den orkade inte ens hålla upp huvudet själv, vi fick hålla upp det åt den, medan vi bar den till bilen.

  

Svanen fick hjälp att hålla huvudet uppe.

  

Här väntar en varm bil.


Jag bad henne höra av sig senare, för att veta hur det hade gått; men trots påminnande mess, har jag inte hört något. Inte vet jag om det var något bra jag gjorde, förmodligen är det många fåglar och övriga djur som dukar under denna fimbulvinter, utan att jag kan göra något för dem. Men jag klarade inte av att veta att den låg där och led i kylan.

Av oldmolly - 18 februari 2010 17:47

    

Claudia


Kleo och hennes första dotter Claudia (till vardags Kladden) växte upp med kärleksfulla mattor (plur. av matte). Vi, jag och ungarna, tävlande om att ha katterna i sängen. Med fyra barn och två katter är det svårt att få divisionen att gå ihop, men det kom katterna till del. De hade alltid en välkomnande famn.


Claudia var en pigg raggare, när hon var ung. Hennes specialitet var, bland mycket annat, att bära hem ormar och överlämna som present. En gång när jag kom hem, satt dottern, Moa, i sängen och vågade inte gå ner därifrån. På golvet låg en huggorm och bredvid satt Caludia stolt som en tupp. En soppborste och soppskyffel hjälpte mig att få ut ormen.


Claudia var även en duktig musjägare, när hon var i sina krafts dagar. Ständigt kom hon hem med byte och deklamerade högt och ljudligt att NU hade hon fångat en mus/fågel/orm. Dettta utan hänsyn till att det var mitt i natten. Mest var det möss och råttor och det var inte alltid, som hon orkade äta upp dem. Man blev varse detta, när en hemsk lukt spred sig, först svår att lokalisera, men desto värre, när man väl flyttade på det upplösta liket. Ett par skor blev stående i skohyllan över sommaren och när jag skulle stoppa fötterna i dem framåt höstkanten, kändes det som om skon var full av något. Det var ett mus-lik. Rikligt med flyglarvar kalasade på kroppen – eller det som var kvar av den. Usch!


När Kleo gick bort, lät vi Caludia få en kull ungar. Det var aldrig svårt att bli av med kattungarna. Bli av med är förresten fel ord. Vi sålde alla för en hederlig summa och de var mycket eftertraktade. Kanske inte så konstigt, för nästan alla var långhåriga och antingen röd, vit och/eller svart i olika kombinationer. Vet ni förresten att det bara är honor, som kan få kombinationen röd/svart. Är det en hane, så blir den med samma gener antingen röd/vit eller svart/vit. Den röd/svarta genen förekommer bara i den kvinnliga könscellen. Genetik av den högre läran alltså. Claudia fick sedan en kull varje år till glädje för henne - och för oss. Vi behöll två tjejer från olika kullar: Milou och Silke.


Numera närmar sig Claudia 16 år och vi ser tecken, som tyder på att hon inte är lika pigg som tidigare. Hon jagar inte längre – det finns ju alltid mat i skålen, vilket jag i och för sig tycker är skönt. Hon föredra att ligga i någons knä, knäveck, på magen eller allra helst strax under hakan, så att hennes långa päls killar i ansiktet.

  

Flyttar man på sig, protesterar hon högljudd, även om det är mitt i natten, vilket kan leda till störd nattsömn för övriga invånare i sovrummet. Hon tycker inte om att gå ut, när det är kallt. Då vill hon helst använda avloppet i badkaret till kiss-toa, vilket Stor-matte strängeligen förbjuder. Hennes höftben börjar sticka ut på ett markant sätt, så vi har börjat att köpa extra näringsrik mat till henne.


Claudia är numera mer människa än katt – tror hon i alla fall själv. En kär familjemedlem är hon hur som helst. Och vi kommer att vårda henne som en sådan, ända till hon inte tycker det är roligt att leva längre.


Presentation


Titta även in på http;//kimsdogblogg.bloggplatsen.se

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1 2 3 4
5
6 7
8
9
10
11 12
13
14
15
16
17
18
19
20 21
22 23 24
25
26
27
28
<<< Februari 2010 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ oldmolly med Blogkeen
Följ oldmolly med Bloglovin'

Välkommen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se