En familjesaga med massor av gripande episoder, som berättar om fyra av ättens huvudpersoner.

När äldsta dottern kom hem med en ca. 4 månader gammal kattunge, var min första reaktion:

• Vad tänker du på, du vet ju att lillasyster är allergisk mot katter. Ta ut den!

• Men snäääälla mamma, det var någon som försökte dränka den. Kan den inte stanna i källaren till i morgon bara, så kanske vi hittar någon, som kan ta hand om den.

Men inte kunde lillasyster låta bli att gå och klappa på katten och till min stora häpnad och glädje, så reagerade hon inte på katten.

• Vi behåller den, avgjorde jag. 

Katten fick namnet Kleopatra med arbetsnamnet Kleo och blev snart hela familjens kelgris även om hon officiellt tillhörde äldsta dottern. Hon utvecklade även en unik personlighet, som så många sköldspaddsfärgade katter. I Kleos fall tog det sig uttryck i att hon ”pratade”. Eller rättare sagt hon knorrade och grymtade. Frågade man, så fick man ett muttrade svar.

• Hej Kleo! Har du varit ute?

• Mrrrrr, hrf,mmrrrr, rmf, grrrrrr!

Vilket ska tolkas ungefär: Jo, tackar som frågar; men skippa struntpratet, nu vill jag ha mat.

När Kleo blev runt året, lät vi henne para sig med en stilig viltfärgad hane, vilket resulterade i två små, näpna tjejer. Den ena grårandig med röda inslag, den andra svart, vit och röd i stora rena fläckar. Den randiga fick namnet Lilla Mi och den andra Claudia. Lilla Mi fick så småningom flytta till egen familj på annan ort, medan Claudia fick stanna hemma och blev lillasysters katt.

Ett roligt minne var, när jag kom hem en morgon (jag jobbar natt) och det var vilt tumult i hemmet. Ungarna for runt i huset och försökte fånga en nötkråka, som Kleo hade släpat in genom kattluckan. Nötkråkan är en relativt stor fågel, ungefär som en kaja. Den är fridlyst och passerar vanligtvis bara förbi våra trakter vår och höst. Främst höst, eftersom den då kalasar på hasselnötterna, som förekommer i naturen. Nu pågick ett race i huset. Först kom nötkråkan, strax efter Kleo och sist alla ungarna med kvastar och filtar i högsta hugg. Lösningen blev att dra för alla gardiner, släcka ljuset och därefter öppna ett enda fönster, så att fönsteröppningen var det enda ljuset. Nötkråkan försvan då tacksamt ut mot ljuset. Jag såg den flera gånger följande vecka, den verkade ha klarat sig oskadd från äventyret.

Efter några år utan större händelser – livet gick sin gilla gång i kattfamiljen - beslöt vi att sterilisera Kleo. Vi hade kattlucka och hon kunde på sommaren vara borta, flera veckor i sträck, vilket gjorde det svårt att ge henne P-piller varje vecka. Kanske var hon hemma under tiden vi andra sov, men det blev i längden ansträngande, att vara uppe på nätterna och sitta vakt vid kattluckan.

En morgon ringde de från veterinären och berättade att Kleo fanns hos dem. Tack vara öronmärkningen kunde de hitta vårt telefonnummer. Då jag undrade vad hon gjorde där, berättade de, att hon hade blivit överkörd och gått dit där grädden alltid är gul och tjock, alla mössen stora och feta och sparvarna flyger direkt in i munnen. Jag lät dottern gå och hämta henne, så hon kunde sköta sorgearbetet på rätt sätt. Vi la henne i en kartong med en röd filt och begravde henne i trädgården. Hon fick den finaste stenen vi kunde hitta ovanpå graven, som låg så vi kunde se hennes viloplats varje gång vi tittade ut genom fönstret. Vil i frid Kleo!