En familjesaga med massor av gripande episoder, som berättar om fyra av ättens huvudpersoner.

När äldsta dottern kom hem med en ca. 4 månader gammal kattunge, var min första reaktion:

• Vad tänker du på, du vet ju att lillasyster är allergisk mot katter. Ta ut den!

• Men snäääälla mamma, det var någon som försökte dränka den. Kan den inte stanna i källaren till i morgon bara, så kanske vi hittar någon, som kan ta hand om den.

Men inte kunde lillasyster låta bli att gå och klappa på katten och till min stora häpnad och glädje, så reagerade hon inte på katten.

• Vi behåller den, avgjorde jag. 

Katten fick namnet Kleopatra med arbetsnamnet Kleo och blev snart hela familjens kelgris även om hon officiellt tillhörde äldsta dottern. Hon utvecklade även en unik personlighet, som så många sköldspaddsfärgade katter. I Kleos fall tog det sig uttryck i att hon ”pratade”. Eller rättare sagt hon knorrade och grymtade. Frågade man, så fick man ett muttrade svar.

• Hej Kleo! Har du varit ute?

• Mrrrrr, hrf,mmrrrr, rmf, grrrrrr!

Vilket ska tolkas ungefär: Jo, tackar som frågar; men skippa struntpratet, nu vill jag ha mat.

När Kleo blev runt året, lät vi henne para sig med en stilig viltfärgad hane, vilket resulterade i två små, näpna tjejer. Den ena grårandig med röda inslag, den andra svart, vit och röd i stora rena fläckar. Den randiga fick namnet Lilla Mi och den andra Claudia. Lilla Mi fick så småningom flytta till egen familj på annan ort, medan Claudia fick stanna hemma och blev lillasysters katt.

Ett roligt minne var, när jag kom hem en morgon (jag jobbar natt) och det var vilt tumult i hemmet. Ungarna for runt i huset och försökte fånga en nötkråka, som Kleo hade släpat in genom kattluckan. Nötkråkan är en relativt stor fågel, ungefär som en kaja. Den är fridlyst och passerar vanligtvis bara förbi våra trakter vår och höst. Främst höst, eftersom den då kalasar på hasselnötterna, som förekommer i naturen. Nu pågick ett race i huset. Först kom nötkråkan, strax efter Kleo och sist alla ungarna med kvastar och filtar i högsta hugg. Lösningen blev att dra för alla gardiner, släcka ljuset och därefter öppna ett enda fönster, så att fönsteröppningen var det enda ljuset. Nötkråkan försvan då tacksamt ut mot ljuset. Jag såg den flera gånger följande vecka, den verkade ha klarat sig oskadd från äventyret.

Efter några år utan större händelser – livet gick sin gilla gång i kattfamiljen - beslöt vi att sterilisera Kleo. Vi hade kattlucka och hon kunde på sommaren vara borta, flera veckor i sträck, vilket gjorde det svårt att ge henne P-piller varje vecka. Kanske var hon hemma under tiden vi andra sov, men det blev i längden ansträngande, att vara uppe på nätterna och sitta vakt vid kattluckan.

En morgon ringde de från veterinären och berättade att Kleo fanns hos dem. Tack vara öronmärkningen kunde de hitta vårt telefonnummer. Då jag undrade vad hon gjorde där, berättade de, att hon hade blivit överkörd och gått dit där grädden alltid är gul och tjock, alla mössen stora och feta och sparvarna flyger direkt in i munnen. Jag lät dottern gå och hämta henne, så hon kunde sköta sorgearbetet på rätt sätt. Vi la henne i en kartong med en röd filt och begravde henne i trädgården. Hon fick den finaste stenen vi kunde hitta ovanpå graven, som låg så vi kunde se hennes viloplats varje gång vi tittade ut genom fönstret. Vil i frid Kleo!

 

Allergiska lillasystern

15 februari 2010 20:34

Den där fågeln kommer jag ihåg! Det var ju fortfarande mörkt i huse och fick då en chock när jag först trodde att det var en råtta som katten släpat in och jag såg att den kunde klättra på väggen och i taket(!).

 

Minstingen

15 februari 2010 22:07

Den mysiga tanten Kleo går aldrig att glömma

http://vildastetilda.blogspot.com

 

Minstingen

16 februari 2010 21:22

Jag minns det också, d skrek på mig då du sov i mammas säng den natten, och sen började jakten :)

http://vildastetilda.blogspot.com

 

Monica

17 februari 2010 04:44

Så mycket för den allergin,söt liten historia med ett tragiskt slut tyvärr.
Ha det bra;-)

http://ingemix.bloggplatsen.se

 

skogsfrun på dal

17 februari 2010 22:21

Fin berättelse. Ja så är det att ha katt man har dem inte, de är inneboende som går och kommer som de behagar -om det behagas;-)

http://barasaras.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag går en promenad varje dag, oftast blir det ner till viken och runt denne. Men så finns det dagar, då jag vill gå på ett annat ställe. Ett ställe som jag tycker särskilt mycket om och som jag inte går på varje dag. Därför tog jag bilen och åkte en...

Att slösa bort en dag på stranden är inte helt fel.     Jag har fått låna en liten båt med aktersnurra under sommaren. Underbart! i bakgrunden syns St Olofsholm och längst bort Cementen i Slite.     Åkte ut med äldsta barnbarnet och hen...

Jag har haft semester från denna blogg under sommaren. Det fina vädret och trädgården har främst fått min uppmärksamhet.   Men sen måste jag erkänna att jag har fått en ny favorit. Instagram har stulit både tid och intresse. Det är ju så enkelt a...

Sommar på Gotland betyder massor av besök av vänner och släkt. Det finns ingen tid att sitta ner och blogga.     Här är Cornelia med sambo och minsta dottern. Cornelia är min näst yngsta. Besök från fastlandet är alltid välkommet. Livet känns ...

Här ser ni två av männen i mitt liv – min son och sonson.     Det finns flera ;-) ...