Claudia

Kleo och hennes första dotter Claudia (till vardags Kladden) växte upp med kärleksfulla mattor (plur. av matte). Vi, jag och ungarna, tävlande om att ha katterna i sängen. Med fyra barn och två katter är det svårt att få divisionen att gå ihop, men det kom katterna till del. De hade alltid en välkomnande famn.

Claudia var en pigg raggare, när hon var ung. Hennes specialitet var, bland mycket annat, att bära hem ormar och överlämna som present. En gång när jag kom hem, satt dottern, Moa, i sängen och vågade inte gå ner därifrån. På golvet låg en huggorm och bredvid satt Caludia stolt som en tupp. En soppborste och soppskyffel hjälpte mig att få ut ormen.

Claudia var även en duktig musjägare, när hon var i sina krafts dagar. Ständigt kom hon hem med byte och deklamerade högt och ljudligt att NU hade hon fångat en mus/fågel/orm. Dettta utan hänsyn till att det var mitt i natten. Mest var det möss och råttor och det var inte alltid, som hon orkade äta upp dem. Man blev varse detta, när en hemsk lukt spred sig, först svår att lokalisera, men desto värre, när man väl flyttade på det upplösta liket. Ett par skor blev stående i skohyllan över sommaren och när jag skulle stoppa fötterna i dem framåt höstkanten, kändes det som om skon var full av något. Det var ett mus-lik. Rikligt med flyglarvar kalasade på kroppen – eller det som var kvar av den. Usch!

När Kleo gick bort, lät vi Caludia få en kull ungar. Det var aldrig svårt att bli av med kattungarna. Bli av med är förresten fel ord. Vi sålde alla för en hederlig summa och de var mycket eftertraktade. Kanske inte så konstigt, för nästan alla var långhåriga och antingen röd, vit och/eller svart i olika kombinationer. Vet ni förresten att det bara är honor, som kan få kombinationen röd/svart. Är det en hane, så blir den med samma gener antingen röd/vit eller svart/vit. Den röd/svarta genen förekommer bara i den kvinnliga könscellen. Genetik av den högre läran alltså. Claudia fick sedan en kull varje år till glädje för henne - och för oss. Vi behöll två tjejer från olika kullar: Milou och Silke.

Numera närmar sig Claudia 16 år och vi ser tecken, som tyder på att hon inte är lika pigg som tidigare. Hon jagar inte längre – det finns ju alltid mat i skålen, vilket jag i och för sig tycker är skönt. Hon föredra att ligga i någons knä, knäveck, på magen eller allra helst strax under hakan, så att hennes långa päls killar i ansiktet.

Flyttar man på sig, protesterar hon högljudd, även om det är mitt i natten, vilket kan leda till störd nattsömn för övriga invånare i sovrummet. Hon tycker inte om att gå ut, när det är kallt. Då vill hon helst använda avloppet i badkaret till kiss-toa, vilket Stor-matte strängeligen förbjuder. Hennes höftben börjar sticka ut på ett markant sätt, så vi har börjat att köpa extra näringsrik mat till henne.

Claudia är numera mer människa än katt – tror hon i alla fall själv. En kär familjemedlem är hon hur som helst. Och vi kommer att vårda henne som en sådan, ända till hon inte tycker det är roligt att leva längre.