Vattnet hade inte frusit, där till ån rinner ut i sjön. Det ångade från det varmare vattnet och det såg ut som om det brann, när den nedåtgåenede sol lyste igenom ångerna.

När den här vintern började, precis då första isen hade lagt sig på Vallentunasjön, höll en svan på att duka under. Veckan innan isen la sig, såg jag hela familjen, mamma, pappa och två stora, gråa barn. En vecka senare, då vädret blev riktigt uschligt för första gången med blåst och snö, inte helt olikt det vi har idag, såg jag bara en av ungarna. Resten av familjen hade dragit vidare, förmodligen till öppet vatten. Nu var bara en kvar och den var helt apatisk. Den låg på gång- och cykelvägen och brydde sig inte fast man gick förbi med hunden.  

När jag dagen efter gick samma väg var den borta. Jag tog då vägen längs strandkanten, i vassen där nästan aldrig någon går – och se där var den. Den låg på den nytillfrusna isen och reagerade inte, hur jag än försökte att få den att visa några livstecken. Först när hunden tog några steg ut på isen reste den på huvudet, tittade till och la ner det under vingen igen sedan.

   Här hittade jag den döende svanen

Den tittade bara upp, när hunden försökte gå ut på isen.

Först tänkte jag: Nåja, naturen är grym; men man måste låta den ha sin gång. Men sen kände jag, att jag inte skulle klara av att bara låta den ligga och dö där i den iskalla kylan. Jag ringde ”Djurens Ö” och efter diverse diskussioner kom en tjej därifrån och vi hjälptes åt att hämta in den. Hon tog med sig den till sitt garage, där den skulle få återhämta sig. Den var då helt kraftlös, den orkade inte ens hålla upp huvudet själv, vi fick hålla upp det åt den, medan vi bar den till bilen.

Svanen fick hjälp att hålla huvudet uppe.

Här väntar en varm bil.

Jag bad henne höra av sig senare, för att veta hur det hade gått; men trots påminnande mess, har jag inte hört något. Inte vet jag om det var något bra jag gjorde, förmodligen är det många fåglar och övriga djur som dukar under denna fimbulvinter, utan att jag kan göra något för dem. Men jag klarade inte av att veta att den låg där och led i kylan.

 

Monica

20 februari 2010 17:02

Du gjorde helt rätt, vem kan se på när ett oskyldigt djur går under, förhoppningsvis klarade dom den;-)
Nu får det fan vara slut på snöandet, har ruttnat helt på snöskyffeln ;-(

http://ingemix.bloggplatsen.se

 

skogsfrun på dal

20 februari 2010 18:56

Så vackra bilder! Jag hade gjort precis som du, visst ska man hjälpa djur i nöd om man kan! Bra att det finns organiserad djurhjälp att ringa i såna fall, inte så lyckat att ha svanar i en vanlig lägenhet som damen förra vintern (var det väl?)
Nu sover du säkert bättre men trist att de inte kunde höra av sig...ringa själv kanske?

http://barasaras.bloggplatsen.se

 

Minstingen

21 februari 2010 12:58

det du gjorde va bra!

http://vildastetilda.blogspot.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag går en promenad varje dag, oftast blir det ner till viken och runt denne. Men så finns det dagar, då jag vill gå på ett annat ställe. Ett ställe som jag tycker särskilt mycket om och som jag inte går på varje dag. Därför tog jag bilen och åkte en...

Att slösa bort en dag på stranden är inte helt fel.     Jag har fått låna en liten båt med aktersnurra under sommaren. Underbart! i bakgrunden syns St Olofsholm och längst bort Cementen i Slite.     Åkte ut med äldsta barnbarnet och hen...

Jag har haft semester från denna blogg under sommaren. Det fina vädret och trädgården har främst fått min uppmärksamhet.   Men sen måste jag erkänna att jag har fått en ny favorit. Instagram har stulit både tid och intresse. Det är ju så enkelt a...

Sommar på Gotland betyder massor av besök av vänner och släkt. Det finns ingen tid att sitta ner och blogga.     Här är Cornelia med sambo och minsta dottern. Cornelia är min näst yngsta. Besök från fastlandet är alltid välkommet. Livet känns ...

Här ser ni två av männen i mitt liv – min son och sonson.     Det finns flera ;-) ...