Mita

27 april 2010 14:06

Ja du, döden är inget angenämt samtalsämne för mig ialla fall, jag är skvetträdd för att dö, vill inte lämna detta jordeliv för allt i världen!

Maria

27 april 2010 16:00

Hej!
Vad kul att du gillade mina macrobilder. Objektivet som bilderna är fotade med är ett Sigma EX 50/2,8 DG, det kostade 3 345 kr, men då köpte jag det som paket tillsammans med ett UV-filter och en microfiberduk. Utan detta filter och duk så kostar det 3 199 kr, och det är köpt hos Cyberphoto. Jag har ett macroobjektiv till, ett Nikon 105 mm, men kommer inte riktigt överens med det. Därför köpte jag detta, och jag är supernöjd.
Ha de gott!
/Maria

skånepågen

27 april 2010 17:31

Här tar du upp en fråga med flera svar.
Jag tror att alla vill leva som är friska och klara i knoppen.
Rädd för att dö? Det finns dock människor som tror att detta jordelivet är bara en början på något ännu bättre. Folk inom t ex pingströrelsen säger att de kommer hem, när den dagen kommer.
Ja, tron gör hälften.

Monica

27 april 2010 18:18

Döden ja den har ju följt en på jobbet i alla år,inte alltför vacker ibland. Att inte vara rädd är inte sunt, lite självbevarelsedrift är inte dumt det heller;-)

Marianne/stadsbon

28 april 2010 06:01

Man kan vara mer eller mindre rädd. Och man kan mer eller mindre låta rädslan för döden ta plats i livet. Sorgligt, minst lika sorgligt som Dina "organ-donatorer", är att några av oss låter rädslan bli större än glädjen livet.

Marianne

28 april 2010 08:40

Jo, jag förstår. Det gäller, som i allt, att se glaset som halvfullt och njuta av det.
Att se döden som orsak att verkligen ta livet till vara låter utmärkt. Jag tror Du kan. Jag gör så gott jag kan. Jag önskar att vi alla kunde för - som bekant - tvingas vi alla att förhålla oss till det faktum att vi ska dö.
- Döden döden, sa Astrid Lindgren och hennes syster varje morgon till varandra. Så hade de klarat av det samtalsämnet och gick vidare till nästa. Också det ett sätt. ;-)

Gabriella

20 maj 2010 23:49

Ja, man kan vända det mesta till något possitivt, som läkaren tex.

Jag tror att det finns människor, som har varit dödssjuka länge,inte är rädda för döden. Iallafall har jag i mitt arbete med människor stött på såna personer som påstår, att genom lång sjukdom och vetskapen om att det ej finns någon återvändå, aksepterat sitt öde. Det betyder ju inte att man går orädd in i döden för det.

Sen finns det gamla människor som inget hellre vill än att få dö, dem känner helt enkelt att dem levt färdigt och säger sig vara nöjda med det de fått uppleva. Jag tror faktiskt att man kan känna så.
Men vad är skillnaden mellan att verkligen känna att man gjort sitt och depression?
Jag vet hur depressioner yttrar sig. Och jag vet när en gamling är deprimerad. Depressioner kan yttra sig på olika sätt, längder och utlösas av olika situationer, allt från yttre faktorer till sjukdom.
Man kan villja dö för att man har outhärdiga smärtor, för att man är förlamad i hela kroppen - ett paket,för att man sitter i en rullstol och därigenom tycker att man inte har ett liv längre värt att leva, och för att man är så skröplig att man inte ens kan tvätta sig själv, gå på toan själv eller äta själv. Känns förnedrande. Tänk dig att inte kunna äta när du själv vill eller måste äta sånt du inte vill ha, när du inte kan komunisera längre. Där spelar psyket en stor roll och depression är inte alls ovanligt.

Men en människa som verkar se nöjd ut, gärna berättar om hur det varit och hur roligt han eller hon haft det i sitt liv,som har fått gjort allt och känner sig nöjd med vad den åstakommit, kan faktiskt mena det han eller hon säger. Men det är alltid svårt att krypa in i huvudet på en annan människa och se eller känna vad de egentligen tänker. Det får helt enkelt våran erfarenhet avgöra.

Sen har vi dem som åker över gränserna till och med, dvs till andra länder bara för att få dö. Vill dem verkligen dö eller är det tal om depression. Man behöver ju inte vara deprimerad bara för att man vill dö, eller? Jag tror att man vet när man gjort sitt, bara inte på att alla få känna så. Och jag tror inte på dödshjälp, utan tror att det finns en mening med allt här på jorden, även lidandet.

Självmord? hm, ja dem som lyckats är duktiga eller verkligen ville dö. För en sak är säker, kroppen är segare än man tror, dvs det är inte så lätt att ta kål på sig själv!
Iallafall inte då det inte var din tid ännu att gå vidare!