Jag försöker ofta ha med mig kameran, när jag går någonstans och de allra flesta gångerna kommer jag hem med några få intetsägande bilder eller inga alls.

Andra gånger har jag inte med kameran av just ovanstående anledning och då kan man slå sig i baken på, att det händer något och man tänkar: ”Järnspikar! Om jag ändå hade tagit med kameran.”

Och sen uppträder de där lyckliga stunderna där man har kameran med sig och det händer något, som man bara MÅSTE fotografera. Det är de stunderna, som gör att man nästan jämt (se ovan) släpar med sig ”lådan” i vått och torrt.

Angarnssjöängen, Stockholms läns bästa fågelsjö. Bilden tagen från Klosterbacken.

I morse tog jag en promenad i skogen upp mot Angarnssjöängen med Smillas ”biologiska” matte, Anki. Smilla var lös, hon brukar ju sköta sig, men plötsligt, nästan mitt fram för nosen på henne sitter en rävunge och hon rusar fram, rävungen skriker, jag och Anki skriker (på Smilla). Tack och lov skadar hon inte ungen, som på hunddjurs vis slängar sig skrikande på rygg och visar undergivet buken.

Kolla en baktasssen, den är lite vit

Just då skedde allting så snabbt, så då hann jag inte fram med kameran. Men sen, när vi fick undan Smilla, tog jag upp den. Den försökte bita ifrån sig, men jag höll den bakom nacken, så den inte kom åt och nu skrek den ännu värre. Jag gav den till Anki, som först var tveksam, men lät sig övertalas och se vilka bilder jag fick.

Anki tyckte att det röda nagellacket förstörde bilden; men vem bryr sig? Alla tittar på rävungen

Lugn! Vi släppte den igen. Hundar, vargar och rävar går tillbaka till sina ungar, fast de luktar människa. Men Herre gud, så söt den var! Kanske 5 – 6 veckor och helt bedårande. Skulle nästan ha velat behålla den.