§ 1 Allt som kan gå fel, går fel.

En av årets roligaste dagar är dagen då Stockholm Marathon arrangeras. Elva gånger har jag sprungit där själv, men i år hindrade mitt kraschade mig knä från att vara med. I stället hade jag som uppgift att, dels arbeta i sjukvårdstältet för att ta hand om medtagna löpare, dels ta bilder till en tidning.

För att kameran skulle fungerar friktionsfritt laddade jag batterierna under natten och satte dem tillbaka i kameran på morgonen. På tåget skulle jag ta några bilder och vad händer? Absolut ingenting! Kameran är helt död. Men självklart, sånt drabbar bara mig. Jag skulle fixa bil till framsidan och bilder till ett reportage på två sidor inne i tidningen.

Snabbt ringde jag till dottern, som skulle springa maran: ”Har du åkt än?” Nej som tur var hade hon inte det. ”Ta med din kamera!.

Jag fick alltså låna hennes kamera, som jag inte behärskar och aldrig använt tidigare. Några bilder blev det i alla fall.

Varsågod! Starten på Lidingövägen  

Och så dottern, som förbättrade sitt pers med 61 minuter