Jag var ute i skogen i morse tillsammans med Anki och Smilla. Vi skulle plocka svamp.

Solen börjar bryta igenom dimman

Det var fantastiskt vackert. Frostdimma, spindelnät och sol är en fantastisk kombination. Som tur var hade jag kameran med.

Det var massor av spindelnät, som fastnade i ansiktet

Och så hittade vi mer svamp än vi hann ta med oss hem.

  Det finns uttalanden som vi ångrar. Så skönt att veta att vi inte är ensamma. Här är några fadäser, som kända människor kläckt ur sig; jag är övertygat om att de skulle önska det osagt.

- Jag har rest landet runt och talat med de allra kunnigaste och kompetenta personerna. Och jag kan försäkra er att datorn är en modefluga som inte kommer att hålla året ut.
                               Redaktören för affärslitteratur på Prentice Hall 1957

 

- Datorer är värdelösa. De kan bara ge dig svar.
                                                  
                  Pablo Picasso




- Det finns inget skäl till att någon skulle vilja ha en dator i sitt hem.
                                                  
          Ken Olsen, Digital, 1977




- 640 kilobyte borde räcka för vem som helst.
                                                  
         Bill Gates 1981




- Datorer behöver i framtiden inte väga mer än 1,5 ton.
                                                  
        Popular Mechanics 1949




- Jag tror att det finns en marknad i världen för kanske fem datorer.
                                         IBM:s styrelseordförande Thomas Watson 1943.




Tänk dessutom på att:

Det är mänskligt att fela. Men för att göra riktigt stora fel krävs en dator.

  

I dag ser Smillas sår mycket bättre ut. Där det i lördags var en ful grop, är det i dag ett grundare sår. När jag först såg såret, var min första reaktion:

En tumör!?

Fast inte nödvändigvis en farlig.

Men i förmiddags drog jag snarare slutsatsen: En inkapslad fettknöl (tallkörtel) som har brusit eller möjligen en tagg som har suttit där och skapat en infektion och därmed en böld, som brustit.

Så här ser det ut. Där det i lördags var ett krater, finns nu ett grundare sår.

Hon har inte kommit åt att slicka på det sedan vi upptäckte det och det har läkt bra. Ett cancersår däremot brukar inte läka, utan blir bara värre och värre. Nu är det kanske lite tidigt att dra några slutsatser; men prognosen, att hon skulle vara "i livets slutskede”, dissade jag ju redan i går.

Lika pigg som vanligt på förmiddagspromenaden

Jag skulle ha tagit en bild på såret redan i lördags, så man kunde se skillnaden; men nu gjorde jag tyvärr inte det. I fortsättningen ska jag göra det fortlöpande, så får vi se.

Våra kära Smilla är unik. Hon har, trots operation, fått tillbaka sin sällsynta sjukdom akromegali (jätteväxt). Enligt expertisen är sjukdommen ovanlig; men den går den att bota genom att ta bort livmodern. Därefter är det ytterst ovanligt att den kommer tillbaka. Så ovanlig att en veterinär, som forskat om sjukdommen, nästan gnuggade händerna (metaforiskt alltså), när hon fick höra om Smillas återfall.

Ser ni hur hon ler?

Valpsinnet kvar

Men vad hjälper det att hon är unik, hon får i alla fall dras med eländet. Hon fick sjukdommen första gången för sisådär 2 år sedan och har hunnit växa en del. Numera tar alla henne för att vara en stor hane. Överallt hör man kommentaren: ”Oj, oj, oj, vilken stor én!”  

Tur att Smilla inte vet och inte förstår. Hon vet inte att hennes prognos inte är allt för positiv och hon blir inte ledsen, när någon kommenterar hennes storlek.

Nu har vi upptäckt ett konstigt sår på insidan av armbågen (frambenet). Enligt veterinären, som undersökte henne idag, var det en tumör och inget som gick att åtgärda. För att citera honom: ”Hon är i livets slutskede!”

Vår käraste Smilla. Än vill ha dig med.

Nu är det så att jag jobbar med människor i livets slutskede och de är då betydligt sjukare än pigga Smilla. Hon må vara obotligt sjuk, men terminal (slutskedet) det är hon då definitivt inte.

I dag var vi i skogen och plockade svamp och hon var hur pigg som allra helst. Rullade sig i mossan och utbröt i små vällustiga gläffs. Hon njuter av livet och det ska hon få fortsätta med så länge det går.

 För vissa gäller inte tyngdlagen.

Tänk att ha vingar 

Hä är det en havsörn som flyger

Här är en tung kropp utan vingar och ändå ändå kan den flyga

För vissa räcker det med en stång

och en hel del armstyrka

  Det är dags att skörda. Dels det jag förväntar mig finna, som t ex skärbönor, ärtor, rödbetor, tomater och morötter. Dels det jag inte förväntar mig, som exempelvis en och annan potatis. Jag hade bestämt mig för att inte sätta några i år; men trots ihärdigt grävande av grönsakslandet, fanns tydligen några kvar. Så då fick jag dem på köpet.

Två av mina mogna fikon

Vad som förvånar och gläder mig ännu mera, är att en av mina fikonplantor har gett mogna frukter. Visserligen har plantorna satt frukter tidigare, men de har aldrig hunnit mogna före höstens frost och därmed gått förlorad.

Har ni smakat fikon som mognat på plantan? Alltså inte sådana som man köper i affären. Det går inte att jämföra smaken. Har man smakat egenodlade, så så vill man inte ha de man köper här i Sverige, de smakar inte mycket.

Mina fikonplantor, f.n 3 stycken, har överlevt utomhus i flera år nu. Det är ganska förvånande, eftersom fikon egentligen är en subtropisk växt, som jag har sett växa bl.a i Portugal. Ursprunget till mina plantor härstammar från en liten krukväxt, som jag köpte 2002 på Bornholm. Att de överlevde den gångna kalla vintern här i Stockholmstrakten, anser jag som ett mindre under.

Jaktlaget gör upp om de bästa passen

Den gångna veckan har jag övervakat älgjakt i norra Jämtland, där jag verken har haft mobil eller modem kontakt med omvärlden. Ganska nyttigt och välgörande för stressade själar faktiskt.

Fick inte zoomen att fungera, när äntligen en ko med kalv behagade visa sig. Typiskt eller hur?

Jag satt med på älgpassen första dagen och gick med en av hundarna andra dagen, men även om jag har jaktlicens, så föredrar jag att skjuta mot djuren med kameran.

   Bonnie var ledsen, hon fick inte följa med  på passet

Jaktlaget sköt en älgkalv under söndagen, men när jag fick höra hur älgkon sprang runt och ropade på sin kalv, blev jag beklämd. Jag ska fortsätta att hålla mig till att skjuta på papp-älgar, papp-björnar, måltavlor och lerduvor. Det blir visserligen inte så mycket kött, men som vi brukar säga: ”Såsen är godast!”, och jag är i alla fall inte någon stor köttätare. Genom att inte skjuta själv, håller jag själen och samvetet ”rent”.

En kalv skjuten

Att det sedan skjuts massor av älgar under jaktsäsongen, verken kan eller vill jag ändra på, det är som det alltid har varit. Kan bara konstatera att djuren jagar (oftast) för att de är hungriga, människorna för att de tycker att det är roligt. Vidare vill jag påstå, att älgjakten är en av de tråkigare jakter. Man sitter mest och väntar, lyssnar och fryser. Det är först, när man hör en av hundarna skälla, som man tycker att det börjar bli lite spännande.

Kjell och Bonnie, någon som kan gissa vem som är vem?

Sen tycker jag nog att det är lite för mycket prestige i älgjakten. Det är fortfarande mycket av en matcho-värld och språket är företrädesvis kryddat av ”satan”, ”fan” och ”jävlar”, så det nästan osar svavel om öronen. Men, nåja va f..., jag hade ju själv valt att vara med, så man får väl ta den jäv... seden, vart i h... man än kommer.

Får jag presentera: Bingo.

Har förutom älgjakten, hälsat på Bingo, en stor ardenner på 6 år, som verken är inkörd eller inriden, vilket jag och Kjell tänker ändra på så småningom.

I går lät jag mig smaka, inte väl, men väl smaka - surströmming.

Det gick väl att äta, men det är inget som jag skulle gå å köpa.