Våra kära Smilla är unik. Hon har, trots operation, fått tillbaka sin sällsynta sjukdom akromegali (jätteväxt). Enligt expertisen är sjukdommen ovanlig; men den går den att bota genom att ta bort livmodern. Därefter är det ytterst ovanligt att den kommer tillbaka. Så ovanlig att en veterinär, som forskat om sjukdommen, nästan gnuggade händerna (metaforiskt alltså), när hon fick höra om Smillas återfall.

Ser ni hur hon ler?

Valpsinnet kvar

Men vad hjälper det att hon är unik, hon får i alla fall dras med eländet. Hon fick sjukdommen första gången för sisådär 2 år sedan och har hunnit växa en del. Numera tar alla henne för att vara en stor hane. Överallt hör man kommentaren: ”Oj, oj, oj, vilken stor én!”  

Tur att Smilla inte vet och inte förstår. Hon vet inte att hennes prognos inte är allt för positiv och hon blir inte ledsen, när någon kommenterar hennes storlek.

Nu har vi upptäckt ett konstigt sår på insidan av armbågen (frambenet). Enligt veterinären, som undersökte henne idag, var det en tumör och inget som gick att åtgärda. För att citera honom: ”Hon är i livets slutskede!”

Vår käraste Smilla. Än vill ha dig med.

Nu är det så att jag jobbar med människor i livets slutskede och de är då betydligt sjukare än pigga Smilla. Hon må vara obotligt sjuk, men terminal (slutskedet) det är hon då definitivt inte.

I dag var vi i skogen och plockade svamp och hon var hur pigg som allra helst. Rullade sig i mossan och utbröt i små vällustiga gläffs. Hon njuter av livet och det ska hon få fortsätta med så länge det går.