När jag nyligen var i Barcelona och satt vid en liten trottoarservering och tog ett glas sangria, satt denna lilla pojke med sin familj vid bordet bredvid. Tyckte att han var så söt, så jag kunde inte låta bli att fota honom.

Barn är så naturliga att fota, är inte rädda att vara med på bild, bara nyfikna och ofta lite blyga. Synd att de flesta vuxna blir så stela, när man riktar en kamera mot dem. Ska det blir bra bilder, måste motivet antingen vara med på noterna - de måste "flirta" med kameran - eller vara helt omedvetna om att man fotograferar dem.

Här har vi en som kan agera framför kameran

Jag har en dröm, om att fotografera halta, lytta eller "fula"  (försök att förstå mig rätt) människor, eftersom jag tycker att de är mycket mer intressanta ur bildsynpunkt än vackra. Göra det fula och avvikande vackert så att säga. Men jag vet inte hur man ska kunna gå fram till en människa och säga: ”Hej, jag tycker du är så ful, så jag skulle vilja ta några bilder på dig”.

Några förslag?

Ögat är själens spegel, sägs det.

Vad döljer sig här?

  Jag reser ganska mycket, det blir nog ungefär en gång per månad. Ibland bara till Nordmaling eller Nynäshamn. Ibland till Barcelona eller Athén. Nån gång blir det en riktig RESA. Eftersom jag snart fyller jämt, tänkte jag ge mig själv en sjusärdeles present, en resa för livet.

För 8 år sedan var jag i Kenya, det var en resa för livet, det också. Jag var inte på de vanliga turistställena – jo, jag var faktisk på safari i Masai Mara och Nakuru-reservatet; men framför allt var jag i Eldoret och på Lamu. Eldoret är centrum för alla kenyanska löpare, här har de alla sina träningsläger. Lamu är en liten ö i Stilla havet utanför kusten, utan vägar och bilar. Jag blev totalt och helt förälskad i Afrika då.

Kilimanjaro

Nu tänkte jag återvända till Afrika igen. Denna gång ska jag gå upp på Kilimanjaro. Eller i alla fall göra ett försök. Det är bara 60% som lyckas komma ända upp och ca. 10 personer dör där varje år i samband med detta, men... Jag ska i alla fall göra ett försök. Om jag inte lyckas, så kan jag leva med det. Men jag kan inte leva med att aldrig ha försökt.

Zanzibar

Bestigningen av Kilimanjaro tar 1 vecka. Därefter tänkte jag återhämta mig i dekadent lyx på Zanzibar, där jag har bokat ett lyxhotell med all inclusive. Vem ska man skämma bort, om inte sig själv – någon gång i livet. Jag har drömt om detta sen jag var i Kenya förra gången. Nu ska min dröm snart gå i uppfyllelse.

Nej, inte jag. Eller nja - åtminstone till 11% enligt detta test:

http://www.norrlandstestet.se/

Konstigt ändå, att det var så myckt. Jag som är bördig från ett annat land söderut.

Men gå in o testa alla ni andra, vet jag.

Tog min dagliga promenad på kvällen i stället för på förmiddagen. Det var mycket mindre folk ute då, om det nu beror på att folk är mörkrädda eller har annat för sig en lördag kväll. Förmodligen mest det senare.

Gräsänderna var märkvärdigt tama – brydde sig inte om att jag satt på en sten alldeles intill.

Tog vägen över kyrkogården – inga gastar ute och hemsökte människorna där. Jag var den enda varelsen ovan jord.

Nu började det bli så mörk, att kameran inte hittade något att fokusera på, men lamporna dög bra.

Utanför kyrkogårdsmuren hade jag denna domedagsliknande syn. Ett kors och det allra sista ljuset.

Smet över järnvägsspåren, för att gena den sista biten.

  Nja, kanske inte riktigt, men det kan nästan kännas så. Högdalatippen, Centrala Vallentunas högsta punkt, är inte så känd av vallentunaborna. Här kan man se ca. 6 mil i, från Globen till Arlanda. Jag går gärna hit då och då. Tar med mig grillad kyckling och en liten flaska till exempel.

Låt mig bjuda, er kära läsare av min blogg, på en resa horisonten runt

   Här är vattentornet mellan Vallentuna och Upplands Väsby

Här ser man Märsta

Och här är flygledartornet på Arlanda

Det här lär vara vakttornet på Österåkeranstalten

Ulnabacken i Arninge ligger så nära att man nästan kan nå den med handen.

Stockholms kända profil med bl.a Globen

Kaknästornet tillhör väl också en av de mera kända silluetterna

Och Nackamasterna känner många igen  

Vattentornet i Bergshamra

De höga husen i Edsberg/Sollentuna och Väsjöbacken, där så många åker utför på vintern

Kista Tower - i Kista förståss längst bort. Nära ser man en bil på Arningeleden

Scandic Hotell i Infra City/Upplands Väsby

Vattentornet i Runby/Upplands Väsby får avsluta visningen

  Smilla är hopplös på att äta saker som hon hittar.

Ibland äter hon bajs, andra hundars eller egen, katternas eller männiksobajs. Urk!

Självklart försöker jag hindra henne, när hon äter äckliga saker. Men även mer ätliga saker faller henne i smaken, tack och lov. Just denna tid hittar hon ofta äpplen och bär stolt med sig dem i munnen, för att avnjuta vid senare tillfälle.

Men här om dagen gjorde hon ett riktigt kap. En kexchoklad i nästan obegagnad skick. Stolt över denna högvinst, avnjöt hon den utan att jag störde henne.

Kvällarna blir mörkare. Nu börjar den långa kalla natten, som kallas höst/vinter. Brrrr! Varför tycker jag så illa om denna årstid? Och varför ska den vara så lång?

Försöker att skapa eller hitta ljus i mörkret. Här är ett ljus jag stötte på mitt Stockholm Föga originellt kanske men vackert.

Här lyser en ensam lampa upp det gyllene trädet mitt i natta.

En liten färgklick flankerad av en kaja.