oldmolly

Alla inlägg under februari 2011

Av oldmolly - 24 februari 2011 08:38

   

Mitt bokrea-fynd   


Bokrean frestade mig att köpa en liten bok med tillhörande CD, där man kunde lyssna på 60 av de vanligaste svenska fåglarna. Finemang, tänkte jag, och såg en chans att skaffa mig ytterligare lite onödigt vetande, som jag kan briljera med vid påkommande tillfällen.


I inledningen av boken står:

”Visa hänsyn när du använder CD´n som medföljer. Fåglar kan bli upprörda när de hör andra fåglars läten. Du kan störa häckningen och till och med få fåglarna att lämna sina revir...”.


Asch, tänkte jag, inte låter väl de verkliga fåglarna sig luras av ett mekaniskt ljud.


Men där tänkte jag förmodligen fel. Kolla vad min katt, Silke, gjorde när jag satte på CD´n.


  

  

  

"Var är fågel-skrället nånstans?"


Av oldmolly - 23 februari 2011 16:14

  Igår kväll var jag, precis som förra året, och jobbade på XL-Galan i Globen. Då förr ett år sedan tog jag en bild på, den då okända, Ebba Jungmark. I går blev hon lite mera känd. I frånvaro av Emma Green fick hon axla den svenska höjdhoppsäran. Hon klarade 1.90 0ch kom därmed på andra plats (delad). Kul!


  


Ebba Jungmark förra året


Mer känd för alla blev också Angelica Bengtsson som slog det svenska rekordet i stavhopp inte mindre än tre gånger inom loppet av en halvtimme.


  

Angelicas pappa tillika tränare intervjuas


  

En glad Angelica i sällskap med systern

Av oldmolly - 17 februari 2011 18:25

  Fast jag uppskattar värme och sommar, så tycker jag ändå att vintern erbjuder de bästa fotomotiven, om man vill ta vackra bilder. Det blir liksom mer rent och estetiskt med de enkla färgerna vit och svart i olika toner.


Is kan skapa så oändligt många vackra motiv. Hur de kan uppstå kan ibland vara svårt att förstå, man tycker det är konstigt; men vackert, så det gränsar till konst.


Se bara här:


  

Iskristaller på en ruta i växthuset


  

Samma ruta, men annan temperatur


  

Några istappar från snö som hänger över en bäck


Mer konst/konstigt på:

http://fototriss.blogspot.com/


Av oldmolly - 16 februari 2011 14:56

    

T.v Anki, min stränga tränare, t.h jag, som fann stöd i skidorna efter målgång i Norberg Centrum, där målgången var.


I söndags bestod jag mitt svenskaprov. Alltså inte i ämnet svenska, utan i att uppföra sig som en äkta svensk – en sån som kan åka skidor. Jag klarade att åka Engelbrektshalvan under max-tidsgränsen.


  

Min första medalj i skidsammanhang


Tid: 3.57 på 3 mil. Detta styrkeprov införskaffade mig en medalj, träningsvärk och diverse blåmärken (ramlade fem gånger).

Av oldmolly - 14 februari 2011 09:51

  – och tryggheten


Två timmer före avgång skulle vi infinna oss på den lilla flygplatsen i Zanzibar Town, redan fanns massor av köande där. Vår chaufför tog karskt vårt bagage och kastade sig in i kön för inlämnande av detsamma, vi hänvisades till incheckningen. Vår chaufförs tjänstvillighet berodde förmodligen mest på hans förhoppningar om rikligt med dricks. Vi undvek att tala om, att vårt förråd av dollar var helt slut, förutom den avgiften som man här kallar avrese-skatt; den som vår resebyrå såväl som Internet informerade om, att man måste betala (ca 50 dollar) för att få lämna Tanzania. Men de pengarna hade vi ju lagt undan speciellt med tanke på att vi ville vara säkra på att komma hem.

   


Efter ett långt köande i hettan, var inchecken äntligen avklarad och nästa pärs tog sin början – röntgen av vårt baggage, där vi förväntades stå i givakt. Då min resväska åkte genom apparaten, tittar tjänstepersonen strängt på mig: ”Har du snäckor i väskan?”

  • Ja, svarar jag sanningsenligt.

  • That is not allowed!

Nähä, tänkte jag och gjorde mig redo att slänga de få och små snäckor jag hade samlat. Det kändes inte som någon stor förlust. Då ser jag att han, lite i smyg, gnider tumme mot pekfinger och säger: ”Tips! Tips!”

Va? Han ville ha mutor! Nä, vad trodde han? Inte tänkte jag betala för de där småsnäckorna.

  • I have no money left, sa jag trött.

  • Ok, sa han och viftade mig förbi med en likgiltig suck.

   


Då det sedan är dags för röntgen av handbagaget, upprepas ungefär samma sak fast med en kvinnlig tjänsteperson: ”You have a masai-spear (masai-spjut) in your bag!

Nä, det hade jag då verkligen inte. Jag har aldrig varit så intresserad av Masai-spjut och inte heller denna gång köpt något av den sorten.

  • No, I have not!

  • Yes, you have! Open your bag!

Nu kändes det ganska löjligt. Hon letade intensivt och länge i min väska medan jag lugnt stod och tittade på med ett muntert flin. Jag hade noga gått igen väskan innan för att undvika sådana förnedrande incidenter och slippa tjafs, så jag kände mig inte orolig. Till slut tog hon fram min pocketbok, någon deckarhistorria ur ”Hammarbysviten” (Vussan lull). På framsidan är det en bild på en blodig kniv.

  • Here it is, sa hon.

Hon kunde väl inte erkänna att hon hade fel, men jag fick behålla boken. Trodde hon verkligen att hon kunde inbilla mig, att en pappersbild skulle synas på röntgen? Hon hade väl chansat på att det fanns ett masai-spjut där, förmodligen eftersom det är en så vanlig turistsouvenir och då tänkt att om hon hotade mig lite, så kanske jag betalade mutor för att hon inte skulle kolla.

Tyvärr, mina vänner, jag är uppväxt i ett land, där man inte kan muta myndighetspersoner (hoppas jag) och kan lita på människor i uniform (hoppas jag verkligen). Nu kändes det ganska skönt, att få åka till hemlandet. Märkligt nog avkrävdes vi aldrig någon avreseskatt, men det var inget som vi påpekade eller beklagade.

   


På flyget från Zanzibar till Nairobi passerade vi ganska nära Kilimanjaro och det kändes mäktigt att återse henne från ovan, där hon stack upp över molnen i solnedgången. Just denna bild av henne fick mig att börja drömma för snart nio år sedan Hej då, Kili! Och tack för allt vi fått vara med om.


Vi mellanlandade i Nairobi, ett annat afrikanskt land där mutor också är mycket gångbara, så jag kände mig inte riktigt trygg förrän vi, vid 23-tiden, lättade från flygplatsen och lämnade den afrikanska kontinenten. Borta bra, men hemma bäst!


Kvällsmaten serverades ganska snart och därefter dämpades belysningen. Jag rullade in mig i den sköna filten, som varje flygplansstol var tilldelad. Vi flög med det holländska bolaget KLM, de brukar sköta sig. Sen somnade jag och vaknade inte förrän frukosten serverades nån timme innan vi skulle mellanlanda i Amsterdam.

   


Här fick vi åter vänta några timmar, innan vi kunde gå ombord på anslutningen till Stockholm. Det var helt molnfritt och några minusgrader. Vi blev ungefär tre kvart försenade, eftersom vårt plan skulle ”duscha” med antifrostmedel, så inte vingarna skulle få isbildning och det var kö till ”duschen”. Detta gjordes efter att vi gått ombord och på väg till ”take off”.

   


Just som vi steg mot skyn, gick solen upp över huvudstaden. Det var helt klart och vi kunde sedan följa vår hemfärd som på en karta. Jag, som är uppvuxen i Danmark, kunde se och känna igen massor av öar, som jag besökt i min ungdom. En riktig nostalgitripp. Likadant var det över Sverige – hela vägen hem var som att sitta med kartboken i knät. Jag hann ta massor av bilder där uppifrån.


  

Ölands norra udde

 

  

Gotland med Karlsöarna framför

 

  

Nynäshamn med sjön Muskan i förgrunden

 

  

Muskö och Utö

   

  

Globen

 

  

Lidingö t.v och Värtan t.h

 

  

Djurgården med Djurgårdskanalen


  

Vaxholm

 

  

Åkersberga med kanalen på tvären

 

  

Närmast konturerna av sjön Tärnan i Vallentuna Kommun

 

  

Och sist Rimbo


Nu är min dröm uppfylld. Jag kan skapa mig en ny, om jag vill. Om inte annat, så börjar jag nog att längta till Danmark efter den här flygturen.


Av oldmolly - 12 februari 2011 15:43

          

Visserligen är det varmt året runt på Zanzibar, men den primitiva boendestandard som finns här, framför allt ute på landsbygden, är ganska beklämmande. Den genomsnittliga inkomsten kan inte vara särskild hög.


  

     

  



  

 Handriven rullstol

 

  

  

På väg till fots

 

  

...och med buss

 

  

I själva Zanzibar bor många i kåkstader


Här följer en massa bilder från Stone Towns gytter:

  

  

    

  

  

  


Den mest kända delen av staden kallas Stone Town. Här finns ett myller av gamla byggnader inklämd i trånga gränder – ungefär som Gamla stan. De flesta byggnader är något skamfilade, men det finns undantag och staden har en tät charm.


  

     

Kolla de elektriska ledningarna


  

Här säljs färsk pressad juice (kolla reklamen på tröjan)

  

  

  


Här finns också en mängd affärer, men även gatustånd och marknader samt alla möjligheter att göra fynd och förmodligen även att bli grundlurad.

   

  

  

  


Zanzibar är ju kryddornas ö och det säljs en mängd kända och okända kryddor. Frukter av känd utseende finns överallt, men även här hittar man frukter man aldrig sett förut. Jag åt med stor förtjusning deras avokado och mango, som var otroligt goda. Det är svårt att sedan komma till hemlandet och äta samma frukter som ju också säljs här hemma. En mango som mognat i solen och värmen, går inte att jämföra med de sorgligt stenhårda och smaklöst omogna vi vanligtvis kan köpa i affären i Sverige. Åh, va jag längtar efter deras frukter!

Av oldmolly - 10 februari 2011 18:50

    


Förmodligen eftersom jag själv är kvinna, så undrar jag, hur man frivilligt kan gå med på att alltid klä sig i långa klänningar och slöjor, men man ska antagligen inte underskatta det sociala trycket här där 90% är muslimer.


  

Ärbar med europäiska mått mätt


Här i Skandinavien är vi vana vid rätten till vår kroppsliga frihet. Fria från förtryck av männen och fria från förtryck av religionen. Sen kan man ju diskutera om vi verkligen är fria, när vi låter våra kroppar genomgå diverse plastikoperationer för att tillfredsställa trycket att vara ständigt ung och vacker. Jag efterlyser rätten att bli gammal och skröplig, men det är en annan historia.


  

Ett sätt att smycka sig är att henna-tatuera sig på händer och fötter. Det försvinner efter någon vecka.


Hur som helst, jag försökte att fota kvinnor på Zanzibar, trots deras genuina motvilja. För detta ändamål var jag tvungen att smyga. Här kommer några exempel:


  


  


  


  

Det mesta bärs på huvudet, även om händerna är fria. Här under är undantaget som bekräftar regeln.


  

Av oldmolly - 9 februari 2011 18:04


  

Jag lärde mig snorkla 1979 i Röda Havet av en kille, som var med i Naturfotograferna. Åke Hällsing tror jag att han hette. Tack för det, det har jag haft mycket glädje av!


Jag hade tagit med simfötter, snorkel och cyklop hemifrån och passade på att titta, om det fanns något att se under vattenytan. Strax utanför vår strand var lite smått och gott av intresse; men sen ville jag se mera.


  

  

  

En av alla fiskar, som man kunde se under vattner strax utanför hotellet. OBS överbettet ;-)


  

Vår båttaxi


Vi fick kontakt med en infödd kille, som hade egen båt av den lokala typen. Han lovade att åka ut till ett av de stora korallreven en bra bit utanför nordvästra Zanzibar för 50 dollar för båda. Den etablerade firman på hotellet tog 45 dollar per skalle, så det var billigare att gynna lokalbefolkningen.


  

Flod - vattnet slickar sanden högt uppe på stranden


När vi närmade oss revet, kom en flock delfiner simmande och vi facinerades av att se dem simma bredvid båten, stundtals dök de upp ovanför vattnet, så man kunde fota dem. Jag har alltid drömt om att få simma med vilda delfiner, men de simmande snart vidare.


  

Min snorkelkompis


Lila gubben har aldrig snorklat tidigare, det var tänkt att han skulle göra sin debut nu. Men de ganska stora vågorna var inte lämpliga för en nybörjare, så jag fick i stället sällskap av en av de lokala, duktiga simmarna. Lilla gubben berättade efteråt att han var ganska orolig, när jag försvann i vågdalarna, men själv kände jag bara njutning genom att glida runt och titta på alla fiskar.


  

Mina drömkompisar


Efter att ha snorklat i de ganska stora vågorna, vände vi åter stäven mot land. Då återkom delfinerna. ”Snälla”, bad jag febrilt, ”stanna båten, så jag kan hoppa ner till dem.” Vår skeppare stannade båten och jag fick snabbt på mig cyklop och snorkel och hoppade i. Jag glömde simfötterna, men vad gjorde väl det. Genast simmade en av delfinerna in under mig, vände sig runt på sidan och tittade upp på mig. En annan simmade upp bredvid mig. Resten av flocken passerade lite längre bort. Eftersom jag hade huvudet under vattnet, kunde jag höra hur de pratade med varandra med ett högt, pipande ljud. Förmodligen gick snacket ungefär så här:

- Vad är det där för ett klumpig simmande djur?

- Asch det är en sån där människa.

- Är den farlig?

- Nej då, inte ett dugg, de ska se ut så där.


Det var fantastisk att få komma så nära vilda djur. Tyvärr hade inte lilla gubben närvaro nog att fotografera alltihop, men mina minnesbilder har jag kvar för alltid.


   

 Jagad av en månskugga


Presentation


Titta även in på http;//kimsdogblogg.bloggplatsen.se

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2 3 4 5 6
7 8 9 10
11
12
13
14
15
16 17
18
19
20
21
22
23 24
25
26
27
28
<<< Februari 2011 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Välkommen


Skapa flashcards