Som vanligt är det frost på natten. Detta är inte regndroppar på tältduken, om ni trodde det. Det är isdroppar.

 Denna morgon börjar vi dagens etapp med regelrätt klättring, vi ska ta oss 300 meter uppför Barancco Wall. Det går betydligt lättare än man trodde, när man först såg den; men helt klart måste man använda både händer och fötter. Återigen förundras man av bärarnas spänst och styrka, som med sina tunga paket på sina huvuden, lätt klättrar uppför den snudd på lodrätta bergväggen. Ändå går de snabbare än vi turister. Hela tiden måste vi gå åt sidan för att släppa fram den långa karavan av bärare från de andra resegrupperna.

Därefter är det ganska lätt vandring nästan hela resterande vägen, några ytterligare höjdmeter kommer inte att läggas till morgonens altitud. Vi gick nu från den västra sidan av bergssidan till den östra – den så kallade The Southern Circuit.

På vägen passerar vi en och annan som ser mindre pigg ut. Bleka och frånvarande sitter de och försöker återhämta livsgnistan. Själva mår vi bra.

Först på slutet av dagens vandring får vi hasa nerför en djup och brant ravin med rullsten och sedan upp på andra sidan. Vi är nu på Karanga-platån och när eftermiddags- och kvällsmolnen lättar, reser sig Kili majestätiskt över våra huvuden med sin vita glaciärer. Man tittar upp och tänkar: ”Ska vi verkligen ändå upp dit?” Sen tittar man ner och ser staden Moshi långt därnere, som en liten lego-by och tänker: ”Men, har vi verkligen gått så högt upp?”

Man är nu så nära, att man kan känna kylan från glaciärarna

Vädret är relativt soligt, när vi kommer fram – dagens etapp var inte så lång och vädret har ännu inte hunnit försämras. Vi har tid och ork att ta en upptäcktsfärd runt på den stora platån, som utgör lägerområdet. Här hör man alla språk: Engelska, även den mer amerikanska varianten, tyska, franska, italienska och japanska. Även språk som inte går att identifiera med säkerhet, klingar i våra ovana öron. Någon som pratade svenska träffade vi dock inte på.

På platån ligger ett jättestort klippblock, där några av bärarna sitter och småpratar medan de tar igen sig. Vi klättrar också upp dit – med en vis möda. Vädret försämras snabbt och det börjar regna, först med enstaka droppar, men vi som har varit med förr, vet bättre än att tro att det ska nöja sig med det, så vi klättrar ner och på väg mot tältet några hundra meter bort, börjar det ösregna. Innan vi når fram till tältet, vräker det ner ett iskallt störtregn.

Skönt att ha ett vattentät tält! Och som vanligt serveras, i väntan på kvällsmaten varmt the med nypoppade popcorn till. Vilken service! Under tiden njuter vi av ett åskmoln som hänger strax nedanför oss, det blixtrar och dundrar och vi njuter av detta skådespel medan kvällsmaten intas.

Efter regn kommer - måne. Dags att lägga sig.

Låt mig dröja en stund vid det här med de intima behoven. Alltså att kissa och bajsa. Jag är lite prydd på den punkten och har svårt att sköta magen, när det finns folk nära inpå mig. Här uppe får man släppa på allt vad sånt heter. Först var det höga träd och sen skapliga buskar, som man kunde gömma sig bakom. När växtligheten tog slut, någon gång efter 3 500m ö h, fanns det klippblock, som man hjälpligt kunde krypa ihop bakom. Här på Karanga-slätten finns ingenting som naturen kan erbjuda i form av skydd.

   Den transportabla toan

Vid lägerplatserna finns små hopsnickrade kurer – med en brädbit på varje sida och ett håll däremellan. I bästa fall finns en dörr och i den bästa av världar, går den att stänga, ja om det är en bra dag, till och med att låsa. För den som är van att sitta bekvämt, när man uträttar sina behov, är det en ganska jobbig ställning att halvsitta på hug någon längre tid. Alltså uträttas detta på kortast möjliga tid. Dessutom blir man snabbt ganska kall om rumpan i den stundtals minusgradiga miljön. In på dessa bekvämlighetsinrättningar går man inte utan skor. Av förklarliga skäl går det inte att tvätta händerna efteråt; därför kom ett litet paket med våtservetter (såna som man brukar ha till små barnstjärtar) väl tillpass. Med dem kan man hjälpligt tvätta sig både här och där.

Vissa grupper har eget toa-tält med sig, jag såg t o m de som hade en egen ”burk” att sitta på, fast den såg inte så värst aptitlig ut, då föredrar jag faktisk ”hålet”, och stackars den bärare som får rengöra och släpa på den. Elly berättade att bärarna bruka säga att de ska gå och: ”Drop a baby in the hole”. De har då galghumor, bärarna! Häruppe saknar de små träkurarna dörrar. Jag får be maken sitta vakt utanför. Tur att man känner varandra så bra. Om inte, så lär man nog att känna varandra på ett nytt sätt nu.