Lägret på Karanga-slätten

Nu börjar det dra ihop sig.

Dagens etapp var inte heller så lång, vi skulle vandra till Barafu Hut, där bas-lägret ligger på 4 600m ö h, bara en ynka promenad runt ungefär 4 timmer på relativt platt mark. Endast den sista biten gick ordentligt brant uppför. Vi kom här att slå in på Mweka-rutten, som vi sedan också skulle följa, när vi går ner.

Jag har nu tagit slut på det ena av mina två kamerabatterier. Min erfarenhet från denna och förra vinters kyla hemma i Sverige har lärt mig, att kamerabatterier fort laddar ut sig, när det är extremt kallt; så med tanke på toppbestigningen vill jag nu inte ta några fler foton, som inte är absolut nödvändiga för den bildmässiga berättelsen. Det vore väl höjden (läs botten), om jag nu lyckas ta mig upp på toppen och sen fungerar inte kamera-eländet, så jag inte kan visa upp beviset på att jag varit där.

Vi har hitintills följ Machame-rutten, också kallad Whiskey-rutten, eftersom den är betydligt tuffare än Coca cola-rutten. Men det har de facto visat sig, att det är fler som lyckas nå toppen via denna rutt än via Coca cola-turen (mes-turen). Det sägs att det är för att Whiskey-rutten går på högre höjd i flera dagar, så man hinner acklimatisera sig under tiden. Men jag har en egen teori: Det kan faktiskt vara så, att de som väljer den tuffare turen, redan från början har bättre fysik samt är ordentlig tränade och vana vid strapatser. De vill ha en ordentlig utmaning och väljer det tuffare alternativet (egen reflektion). Även om det sägs att det inte är konditionen, som gör att man klarar höjdsjuka, så tar man inte lika mycket stryk av de tuffa vandringarna och de kalla nätterna och har en reservkapacitet, när höjden börjar tära på kroppen, om man är vältränad. Elly tyckte, att han märkte skillnad på oss och andra vandrare och menade att det vår maratonträning, som gjorde skillnaden.

Strax innan avfärd gav sig en engelsk grupp i väg. Jag tittade på dem, de gick på rad i ”pole pole”-takt (extremt långsamt och lugnt). Jag tänkte på Ellys manade ord, att inte gå för fort. Jag tror inte att någon, som inte varit med här, kommer att fatta, att det går att vandra så långsamt. Det ser faktiskt ganska löjligt ut, när man sitter och tittar på dem – små, små steg i ultrarapidtakt. En 100-åring med rollator framstår som rena sprintern bredvid dem.

Trots Ellys ”pole pole”, så går vi om de flesta framför oss. Jag känner mig ganska pigg; men börjar få lite prestationsångest. Det är klart, om jag ökar stegen till normal gångtakt, så blir jag ordentligt kortandad. Skulle jag öka till samma takt som jag har, när jag är ute och promenerar hemma i Sverige, skulle jag förmodligen få stanna och hämta andan efter en ganska kort sträcka.

Då vi kom fram till Base-Camp, var den första synen jag mötte, en kvinna som sitter och hänger intill sin pojkvän. Hon ser verkligen inte ut att må bra. Hon är blek, blå om läpparna och ser ut att må ganska illa. Min nästa attack av prestationsångest sköljer över mig. Ska jag verkligen klara av det här?

I nästa stund kommer sex bärare bärande på en bår med en kvinna. Kära nån, hur ska detta gå, tänker jag, de stupar i parti och minut! Men strax därpå ställer bärarna ifrån sig båren och kvinnan reser sig med hjälp av två kryckor. Då ser jag till min förvåning, att hon har två benproteser och min respekt för henne stiger i takt med att hon sakta går till toa-kuren. Jag fick sedan höra av Elly, att hon själv gått upp hit (med bärare och guide naturligtvis); men härifrån har hon betalat bärarna extra för att bära henne på båren, för att, på detta sätt, komma ändå upp på toppen. Kilis dragningskraft är i sanning stor.

Ja, Kilis makt ska man inte underskatta. Berget är magiskt, inte bara i mina ögon, det är helt klart flera som bär på en dröm. Har man en gång känt Kili kalla, så vill man komma dit. Elly berättade om en äldre polsk kvinna, som förlorat sin vuxna dotter. Hon och dottern hade ofta pratat om att vandra hit tillsammans, men dottern dog oväntat innan de hann fullborda sina drömmar. Till slut bestämde hon sig för att åka hit själv och ta med dotterns aska och strö ut på toppen. Elly satsade allt på att hjälpa henne upp, det var inte lätt och de fick ta mycket längre tid på sig än övriga; men till slut nådde de toppen och hon fick strö ut askan. ”Åh tack” grät hon, ”nu känner jag att min dotter är här med mig”. Vi blev alldeles tårögda, när han berättade. Han berättade även om andra rörande tillfällen han varit med om. Bl a hade han, tillsamman med tre andra guider, hjälpt fyra amerikanska, blinda killar upp. Min aktning för hans kunskaper som guide steg ytterligare ett snäpp.

Elly har gått en 2-årig utbildning och han verkar både kunnig och mycket seriös. Man märker att han kan massor om berget, djurlivet samt kroppens funktioner på hög höjd. Vi har fullt förtroende för honom och följer troget hans råd och anvisningar. Förutom att dricka så förb... mycket vätska förstås, men det smyger vi med.

I detta läger, Baslägret, bör man kolla omgivningen medan det fortfarande är ljust, för det är trångt mellan klippblocken och vår tältplats ligger på en smal bergås och intill finns branta stup.

Här är det fullt med små, söta möss överallt. De ser ut som vanliga husmöss, men har ränder på ryggen och verkar försörja sig på det som människorna tappar eller slänger. Man ser dem hela tiden utanför tältet. Det prasslar överallt ute och inifrån kan man se skuggan av dem, när de pilar förbi mellan inre och yttre tältduken. Elly berättar, att det ofta händer att turister glömmer stänga blixlåset i tältet och då har de fullt inne, när de kommer tillbaka. När sen turisterna ska krypa ner i sovsäckarna, hörs förskräckta skrik från tälten, eftersom mössen även tycker om värmen därnere. Vi slapp dock påhälsning av de små pysslingarna.

Efter kvällsmaten fick vi gå och lägga oss i sovsäckarna med alla kläderna på och försöka sova, vi skulle bli väckta kvart i elva och efter en kopp the och lite kex skulle toppturen ta sin början vid halvtolv på natten. Det var inte helt lätt att sova med det i tankarna. För första gången fick jag lite känning av höjden, fast ett symptom av det mera okända slaget. Varje gång jag höll på att somna, just i det stadiet, när medvetandet försvinner, rycktes jag upp ur min sömn igen av att det kändes som jag inte fick luft. Jag fick då ta några djupa andetag, för att återfå den normala andningen. Så fort jag var vaken igen försvann det helt, men när insomningsstadiet åter var på väg, återkom det igen. Med min kunskap som sjuksköterska trodde jag mig ha det, som inom medicinen kallas Cheyne-Stokes andning. Det är en speciell sort av apnéer, mycket ovanligt hos friska, men hos döende eller hjärnskadade är det relativt vanligt. De döende kan få detta, när döden är nära förestående. Jag visste ju att jag verken var döende eller hjärnskadad (inte mer än vanligt i alla fall ;-) ), så jag var inte orolig. De döende brukar dock inte märka av detta och besväras därför inte av det heller; men nu fick jag uppleva detta, medan jag fortfarande var vid liv. Det var egentligen mera intressant än obehagligt. Nåja, lite obehagligt var det just när jag vakande och kände att jag inte fick luft, men jag visste i alla fall vad det var och hade faktiskt läst om detta fenomen någonstans - att det kan uppträda på hög höjd. Men det var inte så skrämmande och läskigt. Jag hann nog sova en kvart i alla fall (tror jag).

 

Monica

4 februari 2011 18:45

Vilken prestation det ligger bakom vandringen.
Toaletterna nej, mössen ja
Ha en skön helg;-)

http://ingemix.bloggplatsen.se

oldmolly

5 februari 2011 07:46

Har alltid tyckt att möss är jättegulliga.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag går en promenad varje dag, oftast blir det ner till viken och runt denne. Men så finns det dagar, då jag vill gå på ett annat ställe. Ett ställe som jag tycker särskilt mycket om och som jag inte går på varje dag. Därför tog jag bilen och åkte en...

Att slösa bort en dag på stranden är inte helt fel.     Jag har fått låna en liten båt med aktersnurra under sommaren. Underbart! i bakgrunden syns St Olofsholm och längst bort Cementen i Slite.     Åkte ut med äldsta barnbarnet och hen...

Jag har haft semester från denna blogg under sommaren. Det fina vädret och trädgården har främst fått min uppmärksamhet.   Men sen måste jag erkänna att jag har fått en ny favorit. Instagram har stulit både tid och intresse. Det är ju så enkelt a...

Sommar på Gotland betyder massor av besök av vänner och släkt. Det finns ingen tid att sitta ner och blogga.     Här är Cornelia med sambo och minsta dottern. Cornelia är min näst yngsta. Besök från fastlandet är alltid välkommet. Livet känns ...

Här ser ni två av männen i mitt liv – min son och sonson.     Det finns flera ;-) ...