oldmolly

Alla inlägg den 5 februari 2011

Av oldmolly - 5 februari 2011 13:14

  Mot toppen 

     

Jag packade kamerabatteriet i en liten plastpåse och stoppade det i behån. På så sätt skulle min kroppsvärme hålla det varmt, även om temperaturen skulle dippa. Kameran fick snällt finna sig i att ta plats bland extrabatterier till pannlampan och vattenflaskor som vi fick lägga upp- och ner i en strumpa. Upp- och ner för att om vattnet börjar frysa, så fryser det först högst upp och då fryser flaskhalsen till och man kan inte dricka. Elly berättade att i värsta fall kan temperaturen gå ner till minus 35 och därtill kommer den kylande effekten av den vinande vind som blåser över toppen. Huva, huva!

   


Som utlovad väcktes vi 22:45. Nu var det dags! Vi drack vårt varma the och åt våra kex, det kändes inte så viktigt, vi var mera angelägna att komma ut och ta oss an vår förestående kamp. Flera andra grupper gav sig iväg strax före oss, vi kunde med ögonen följa deras pannlampors sken på väg uppför berget. Senare, högre upp, skulle vi även få sen en rad av lampor under oss, även de på väg upför.


Elly beordrade oss att ta på alla kläder vi hade. Jag räknade ut att jag hade 7 lager på överkroppen och fyra på underkroppen (exklusive trosor och behå). Dubbla vantar och mössa samt en balaklava (rånarluva) på huvudet. Elly och Pasco tog våra väskor på ryggen, så för en gångs skuld, hade vi ingen ryggsäck att bära. Pannlamporna tändes, stavarna fattades och vi var på väg mott attacken på toppen – i den invanda långsamma gångtakten.


  


Vi hade nu ca 5 timmers vandring uppför en löjligt brant bergvägg och därefter en knapp timme svagt uppför efter kraterkanten. Månen hjälpte till att belysa vår väg. Högt, högt däruppe kunde man skönja Stella Point och glaciären som ligger närmast däruppe. Man försökte att inte titta för ofta, för att inte hela tiden bli besviken, när den inte hade kommit närmare. Då och då tog vi en kort paus för att dricka lite. Elly hade sagt åt oss att försöka tänka på något annat. ”Tänk på något trevligt därhemma. Tänk däremot inte: Hur långt är det kvar? Ni kommer att frysa om fingrarna och fötterna. Försök att inte bry er, det hjälper inte i alla fall. Ni kommer att få huvudvärk och må illa och ni kommer att bli tröttare än ni någonsin varit tidigare. Ni kommer att möta de som säger, att det var fruktansvärt jobbigt – det värsta de varit med om. Lyssna inte på dem!”


Någonstans på vägen frågade jag Elly, hur länge vi hade varit på väg, jag kunde inte se min egen klocka för alla kläder. ”Fråga inte”, sa han, ”gå på bara”! Nåväl, då fick jag ju försöka tänka på något annat, men mina negativa tanker, om att jag kanske inte skulle klara det hemsökte mig då och då. Jag försökte att medvetet skjuta bort tankarna. Min vana från maratonlöpningen att ”sjunka in i mig själv” hjälpte till. Jag brukar räkna andetag och sjunka in i andningen, utan att för den delen forcera den – ungefär som psykoprofylaps inom förlossningen. Vi tog några korta raster. Elly och hans hjälpguide Pasco, hade termosar med varmt the med massor av socker i. Det både värmde och gav energi.


Någon passerade oss, blek om nosen, på väg ner. Det var de som inte kom ända fram. De som kommer upp till Stella Point, kraterkanten får ett diplom med grön ram och de som kommer till toppen får ett med guldram. Dessa stackare fick inget alls. Måtte jag komma upp!


Någonstans halvvägs började jag känna av den underbart goda löksoppa, som vi fick till middag. Det kändes som min mage höll på att växa till sig inifrån. Mitt behov av att släppa ut gaserna, att prutta, blev mycket påtagligt och jag kände att det började att göra ont att hålla tillbaka (har i efterhand fått veta att, eftersom man har sitt vanliga lufttryck inne i kroppen, men omgivningens tryck ute är mycket lägre på denna höjd, så expanderar gaserna i magen och pockar på). Nåja, vad göra? Bara att släppa ut dem, om man ska komma upp. Lilla gubben och jag prutade i kapp uppför berget. Hellre pinsam och komma upp än tvärtom.


  


Äntligen började faktisk toppen av Stella Point komma närmare och Elly lugnade oss med att nu var vi snart framme, så vi fattade åter mod och kämpade vidare. Och så plötsligt var vi där! Oj, vad den sista biten gick fort. ”Congratulation, sa Elly och Pasco, you are now at Stella Point! Denna uppgift, fick mig att känna mig överlycklig och jag fick massor av nya krafter. Det kändes som jag fick extra ork bara av den informationen, jag kände mig nu säker på att jag skulle nå toppen. Elly stack en flaska med cola i handen på mig. ”Drick. Det ger energi!”. Det var bara det att colan hade frusit i flaskan och jag fick bita av den frusna drycken.


  

 Stella Point. Någon sitter, för att återhämta sig inför kraterpromenaden

(Bilden är tagen på väg ner)


Nu återstod en knapp timmes vandring mot den absolute toppen – Uhuru Peak. Uppe på kraterkanten blåste det iskalla vindar och fingrarna började styvna i de dubbla vantarna. Jag försökte att röra lite på den vid varje stavtag. Välsignade stavar, så mycket svårare det skulle varit utan dem. Men i övrigt mådde jag bra. Ingen huvudvärk eller illamående, jag kände mig stark. Nu skulle det vara en struntsak att gå till toppen, som man kunde skönja i mörkret därborta.


  


Men det var fasligt vad den där toppen låg långt borta, det var betydligt längre än jag trodde, utan att jag för den delen hade några problem. Jag har varit mycket tröttare på några av mina maratonlopp. Och vinden, som tog fart från dalen långt under oss, kyldes av glaciärisarna och ven sen över kraterkanten. Järnspikar vad kallt det var häruppe!


Jag visste nu att min man började få problem och försökte peppa honom, säga att han var fantastiskt duktig, som kommit ända hit och att det nu bara var lite kvar. Inte skulle väl krafterna svika honom nu, det vore väl förargligt. Varje gång jag trodde, att nu var det den sista lilla biten upp, så uppenbarade sig en ny stigning bakom. Men till slut kunde vi skymta de berömda plankorna, som markerar toppen och vi närmade oss dem med stadiga steg.


  


Äntligen! Jag var där! Vilken kick, vilken känsla! En sån känla får man bara några enstaka gånger i livet. Jag stod nu på toppen av det berg, som jag drömt så länge om att gå upp på. Åtta år, nästan nio, hade jag funderat – ska jag verkligen våga försöka? Har jag råd? Är det svårt att fixa resan dit? Tänk om jag inte klarar av att nå toppen, kommer jag att kunna acceptera det? Nu hade jag klarat av det!

 

  

Yeeees! Det gick!

 

Jag mådde otroligt bra, inget illamående, ingen huvudvärk och jag var löjligt lycklig och mådde - som en prins i bagarbod! Tårarna började att rinna ner för kinderna och jag gjorde absolut inget för att hindra dem. Runtom fanns andra som kommit fram, även de hade tårar i ögonen. Jag hade berättat för Elly och Pasco att resan var en födelsedagspresent till mig själv och nu började de sjunga Happy bithday för mig. Åh, vad de var gulliga! Vi kramades alla ihopa

    

  

  

  

De stora glaciärena är mycket imponerade


Vi stannade väl på toppen i ca 10 minuter. Det kan låta konstigt, att man bara stannar så kort tid, när det nu har varit så besvärligt att ta sig dit; men det var svinkallt däruppe och min lilla gubbe, som haft problem, var rejält trött. Jag tog fram mitt kamerabatteri från behån och Pasco hjälpte mig att ta fram kameran och lägga i batteriet. Det var inte lätt med finmotoriken, när man har två par tjocka handskar på sig. Och se min rara, lilla kamera gjorde som jag bad den. Pasco fotade oss, lilla gubben och mig, i flera omgångar. Jag kostade, trots den kalla vinden, på mig, att ta av balaklavan och mössan, så jag skulle vara igenkänningsbar på bilderna. Man ser på bildarna hur håret fladdrar i vinden.


  

Soluppgång över Kilimanjaro

Titta riktikgt noga - visst ser man att jordens är rund vid horisonten?


Därefter vände vi åter näsan mot Stella Point och nu, just när vi var som allra lyckligast steg solen upp över horisonten. Vilken tavla! Solen lyste upp de omkringliggande glaciärerna, så de lyste med ett orangefärgad skimmer. Det var otroligt vackert och den första biten tillbaka gick i lätt nerförsbacke, så det var lättgånget och hela världen var bara så underbar. Jag passade på att titta över kraterkanten åt mitten till;, där var själva kratern, Kilimanjaro är ju en gammal vulkan, fast jag aldrig har tänkt på berget som en sådan.


  

 Kratern


ANNONS

Presentation


Titta även in på http;//kimsdogblogg.bloggplatsen.se

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2 3 4 5 6
7 8 9 10
11
12
13
14
15
16 17
18
19
20
21
22
23 24
25
26
27
28
<<< Februari 2011 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ oldmolly med Blogkeen
Följ oldmolly med Bloglovin'

Välkommen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se