oldmolly

Alla inlägg under februari 2011

Av oldmolly - 8 februari 2011 18:19

    

Är lite rädd att visa mig i badkläder, efter veckan på Kili, då jag ramlade mer än en gång. Man kan ju tro att lilla gubben misshandlar mig.


  

 Stranden består av vit sand så långt ögat når. Inte en sten, endast några småsnäckor går att hitta om man letar noga.


  


Så vit är sanden, att lilla gubben inte kunde vistas där utan solglasögon. Sanden är som vetemjöl. Strandremsan är lång och ibland helt tom, då och då kommer lokalbefolkningen eller enstaka turister vandrande förbi. Första dagen tog vi en promenad på någon timme, en halvtimme åt norr och en halvtimme åt söder. Genast blev man brun, på gränsen till röd, i skinnet. Lilla gubben, som ska akta sin hud, fick ta till solskyddsfaktor av högsta valör.


  


Kokospalmerna vajade. Jag hoppades att de skulle släppa ner några av sina nötter, som hängde däruppe och frestade, färska kokosnötter smakar gudomligt; men tyvärr föll ingen, medan vi var där. Bananer växer i olika stadier.


  

  

Bananer på G


  

Om man sätter sig stilla i sanden, pilar små krabbor fram och tillbaka, men så fort man rör sig skyndar de ner i sina hålor.

 

Undrar om de här, som ramlat i ett skölj-kar för sandiga fötter, sedan ingick i "Dagens fångst", som en av rätterna i dagens meny hette.


  


Ute på vattnet låg den lokala båttypen, en urholkat trädstam med en ponton på varje sida. Flod och ebb kommer och går, och blottar och döljer växelvis korallreven.


  

Sjöstjärna

  

Sjöborrar

 

Sjöborrarna ligger överallt i vattnet och kräver att man har skor på fötterna, när man ger sig ut i vattnet. Havet, som vid flod när ytvattnet sköljer in, känns lika varmt som i badkaret hemma. På morgonen, då det är ebb, håller vattnet beskedliga 27 – 28 grader, ungefär som i simhallen, där jag brukar träna. Långt ute, 650 meter ut, ligger det stora revet, som skyddar stranden för de stora vågorna från Indiska Oceanen.


En morgon vakande jag tidigt, det var fortfarande mörkt. Jag gick ner till stranden, som var alldeles tom och tog en bild vart femte minut på soluppgången.

 Jag började kl. 05.55


  

  


  

     

  

  

  

Här är nu klockan 06.20


  

  


På morgonen går kvinnor och barn förbi åt söder för att samla alger i vattnet, jag tror att de äter dem. Senare kommer de tillbaka förbi. Så fort kvinnorna ser kameran, döljer de sig eller förbannar mig, om jag vågar att ta en bild. Det får bli den vanliga taktiken med kameran hängande på höften och slumpmässiga bilder, så de inte märker något. Någon enstaka kommer fram och erbjuder att jag får ta en bild mot betalning. Barnen och männen däremot får man fotografera, de misstycker inte.


  

Man tar dagen som den kommer. Hakuna Matata!


Strömavbrott är vanliga här, då och då försvinner elen och AC´n lägger av. Men inte längre stunder, än att man står ut. Det är bara på natten man behöver lite kallare för att kunna sova. Tempen ligger runt 30 - 32, men det känns bara skönt eftesom det blåser från havet.

ANNONS
Av oldmolly - 7 februari 2011 17:22

  Den sista färden


   

Hej då Kili!

"Once in a lifetime", sa Elly. Ja, förmodligen!


Sista vandringen gick även den ner, ner, ner. Kom att tänka på skateboard-låten ”Ner, ner, ner, nerför backen ner”. Inte en enda meter utan att det gick utför.


  

Massor av mossa i regnskogen...

  

...och manshöga ormbunkar

 

Vi kom nu åter in i regnskogen. Framsidan på mina stackars lår protesterade, men vad göra? Det fanns en väg och det var neråt, bara att bita ihop. Det sägs att smärta bara är trötthet, som lämnar kroppen.  

 

  

Aporna var lite blyga, så man måste titta noga. Titta i mitten av bilden.


Någon timme från gaten, passerade vi en apflock. som satt och iakttog vår lilla människoflock. Och tvärtom.


  

 Våra personal sjunger för oss


Det var nu dags för avsked av bärarna. De skulle ta vår packning till Mweka Gate, därefter skulle de genast åter till Machame Gate och påbörja en ny likadan resa. Vi delade ut dricks, allt vi hade avsatt för ändamålet gick åt och allt fördelades så gott vi kunde i rättvisans namn. Det var med stor tacksamhet vi överlämnade pengarna. Killarna får i princip ingen lön, utan lever på det de får i dricks och de var definitivt värda varenda dollar. Därefter sjöng de traditionsenligt The Kilimanjaro Song och, den i mellersta Östafrika så kända, Jambo/Hakuna Matata-sången. Den lät vackrare nu, då jag hade varit uppe på berget. Jag spelar upp den på datorn här hemma om och om igen. Vill ni också höra, gå in på:

http://www.youtube.com/watch?v=H-IDgWc90Yk&feature=related

  Gillar ni afrikansk musik kommer ni att gilla dessa låtar. Det finns även här en massa bilder från rutten och här syns på slutet även ett likadant diplom som vi fick.


  

Lilla gubben fyller i papper för att få sitt diplom


Vid gaten fick vi våra diplom, som kommer att ramas in och hängas på hedersplats hemma, var så säker. Sedan fick vi skjuts till hotellet. Är det någon som kan föreställa sig, hur skönt det var med en varm dusch? Det var länge sedan jag kände mig så ren och fräsch.


  

Åh, så skönt att få sitta i stället för att stå


Och tänk hur skönt det är att få sitta ner på en riktig toalett - ostört och så länge man behagade? Vilken lyx det är med doftande tvål, deodorant och parfym? Stora, härliga frottéhanddukar? Snygga kläder och finskor? Hel, ren och väldoftande. Tror inte ni förstår det, man måste nog ha varit med själv. Slutligen åt vi en otroligt god middag i hotellets restaurang.

   

Frukost

ANNONS
Av oldmolly - 6 februari 2011 11:16

   Nu går det utför 


  

Lilla gubben blir "ynklig" och får problem, som flera andra


Då vi åter kom tillbaka till Stella Point (5 756m ö h) fick lilla gubben besvär med benen. De ville bara vika sig hela tiden, så Elly och Pasco fick ta honom under var sin arm och stödja honom hela vägen tillbaka till baslägret. Jag fick gå ner för egen maskin - bra sås reder sig själv. Men då i dagsljuset fattade jag inte att vi gått så långt och så brant. Det var inte helt okomplicerad att ta sig ner igen. Har hört att man går upp mitt i natten, för att man inte ska se hur långt och brant det faktiskt är.


Vid baslägret tog bärarna emot oss med gratulationer, och inte minst med en mugg med kall, härlig coca cola (mitt livselexir) . Åh, va gott det smakade! Lilla gubben vacklade till sovsäcken i tältet – och kronsov i två timmer, jag var alltför upprymd för att kunna sova. Luktade på mig själv och kände att nu började det lukta sann ”kamratanda” om mig, ungefär som på ett logement.


  

En vecka på detta liggunderlag (ca 1cm). Bara det är en prestation, tycker jag, som brukar ligga på Ekens Supersoft-resårmadrass till vardags


Upptäckte att det liggunderlag jag legat på snart en veckas tid, var av samma tjocklek, som kamerans linsskydd. Sedan väcktes lilla gubben, då stod maten framdukat på bordet. Lilla gubben var sedan mycket bättre och kunde gå själv, så vi startade vår nerfart. Det är inte bra att stanna på så hög höjd längre än nödvändigt. Bästa sättet att återhämta sig från höjdsjuka är att gå ner - ju snabbare desto bättre.


    

  

En obekant blomma - före och efter


Växtligheten ökade med antal höjdmeter. Först några grästussar, sen buskar som ökade i storlek och slutligen de där erica-nånting-buskar, som är lik thujor. En och annan blomma lät sig också fotograferas.


Från 4 600 höjdmeter till 3000 och ytterligare 23km nerför skulle vi nu ta oss. Jag tyckte det var mycket jobbigare att gå ner än att gå upp. Mitt dåliga knä krävde, att jag hela tiden tog det försiktigt, så jag fick ta emot med lårmusklerna och stavarna för varje steg. Det kostade på och främre lårmusklerna började kännas som två ömma bölder. 

    

Den sortens bår, som man kan köra de skadade och sjuka på


Halvvägs ned mötte vi en ensam bärare, som bar en bår med ett enda, stort hjul mitt under. Det såg så lustigt ut, han bar den på huvudet i stället för att dra den. De där bärarna är bara inte som vi andra dödliga. Elly berättade att han fått veta via mess, att någon på den sista etappen före baslägret, hade brutit ett ben. Oj, oj, oj! Vi visste sen tidigare, att om man skadas eller blir sjuk och behöver räddas med helikopter, tar det ungefär ett dygn innan den kan vara framme. En räddningshelikopter finns närmast i Nairobi och besättningen måste först ringas in, komma dit och göra den startklar. De flesta mår bättre, om de kan ta sig ned på något annat sätt.


  

Så här stenig var stigen ungefär i 5 km. Jag ramlade och slog i baken och ambågen rejält här. Min vokabulär då var inte lämplig för barnaöron.


Långt senare, då vi sitter i tältet vid sista lägerplatsen och inväntar att Jaimsie ska komma och säga: ”Dinner is served, mama!” kom båren rullande förbi i hög fart och med sex bärare, som drog den. Vi hade gått de sista 5 kilometerna nerför på en fruktansvärt stenig väg, som var otrolig jobbig att avverka med mitt onda knä. Jag ramlade och slog mig rejält en gång, blåmärkena efter fallet följde mig kommande veckan. Och här kom en stackare, på bår och med brutet ben, rullande i god fart. Vilka hemska smärtor han måste ha! Nåväl, inget ont, som inte har något gott med sig. Han slapp i alla fall träningsvärk.Tror inte jag haft så ömma lår, sen jag sprang min första mara.



Av oldmolly - 5 februari 2011 13:14

  Mot toppen 

     

Jag packade kamerabatteriet i en liten plastpåse och stoppade det i behån. På så sätt skulle min kroppsvärme hålla det varmt, även om temperaturen skulle dippa. Kameran fick snällt finna sig i att ta plats bland extrabatterier till pannlampan och vattenflaskor som vi fick lägga upp- och ner i en strumpa. Upp- och ner för att om vattnet börjar frysa, så fryser det först högst upp och då fryser flaskhalsen till och man kan inte dricka. Elly berättade att i värsta fall kan temperaturen gå ner till minus 35 och därtill kommer den kylande effekten av den vinande vind som blåser över toppen. Huva, huva!

   


Som utlovad väcktes vi 22:45. Nu var det dags! Vi drack vårt varma the och åt våra kex, det kändes inte så viktigt, vi var mera angelägna att komma ut och ta oss an vår förestående kamp. Flera andra grupper gav sig iväg strax före oss, vi kunde med ögonen följa deras pannlampors sken på väg uppför berget. Senare, högre upp, skulle vi även få sen en rad av lampor under oss, även de på väg upför.


Elly beordrade oss att ta på alla kläder vi hade. Jag räknade ut att jag hade 7 lager på överkroppen och fyra på underkroppen (exklusive trosor och behå). Dubbla vantar och mössa samt en balaklava (rånarluva) på huvudet. Elly och Pasco tog våra väskor på ryggen, så för en gångs skuld, hade vi ingen ryggsäck att bära. Pannlamporna tändes, stavarna fattades och vi var på väg mott attacken på toppen – i den invanda långsamma gångtakten.


  


Vi hade nu ca 5 timmers vandring uppför en löjligt brant bergvägg och därefter en knapp timme svagt uppför efter kraterkanten. Månen hjälpte till att belysa vår väg. Högt, högt däruppe kunde man skönja Stella Point och glaciären som ligger närmast däruppe. Man försökte att inte titta för ofta, för att inte hela tiden bli besviken, när den inte hade kommit närmare. Då och då tog vi en kort paus för att dricka lite. Elly hade sagt åt oss att försöka tänka på något annat. ”Tänk på något trevligt därhemma. Tänk däremot inte: Hur långt är det kvar? Ni kommer att frysa om fingrarna och fötterna. Försök att inte bry er, det hjälper inte i alla fall. Ni kommer att få huvudvärk och må illa och ni kommer att bli tröttare än ni någonsin varit tidigare. Ni kommer att möta de som säger, att det var fruktansvärt jobbigt – det värsta de varit med om. Lyssna inte på dem!”


Någonstans på vägen frågade jag Elly, hur länge vi hade varit på väg, jag kunde inte se min egen klocka för alla kläder. ”Fråga inte”, sa han, ”gå på bara”! Nåväl, då fick jag ju försöka tänka på något annat, men mina negativa tanker, om att jag kanske inte skulle klara det hemsökte mig då och då. Jag försökte att medvetet skjuta bort tankarna. Min vana från maratonlöpningen att ”sjunka in i mig själv” hjälpte till. Jag brukar räkna andetag och sjunka in i andningen, utan att för den delen forcera den – ungefär som psykoprofylaps inom förlossningen. Vi tog några korta raster. Elly och hans hjälpguide Pasco, hade termosar med varmt the med massor av socker i. Det både värmde och gav energi.


Någon passerade oss, blek om nosen, på väg ner. Det var de som inte kom ända fram. De som kommer upp till Stella Point, kraterkanten får ett diplom med grön ram och de som kommer till toppen får ett med guldram. Dessa stackare fick inget alls. Måtte jag komma upp!


Någonstans halvvägs började jag känna av den underbart goda löksoppa, som vi fick till middag. Det kändes som min mage höll på att växa till sig inifrån. Mitt behov av att släppa ut gaserna, att prutta, blev mycket påtagligt och jag kände att det började att göra ont att hålla tillbaka (har i efterhand fått veta att, eftersom man har sitt vanliga lufttryck inne i kroppen, men omgivningens tryck ute är mycket lägre på denna höjd, så expanderar gaserna i magen och pockar på). Nåja, vad göra? Bara att släppa ut dem, om man ska komma upp. Lilla gubben och jag prutade i kapp uppför berget. Hellre pinsam och komma upp än tvärtom.


  


Äntligen började faktisk toppen av Stella Point komma närmare och Elly lugnade oss med att nu var vi snart framme, så vi fattade åter mod och kämpade vidare. Och så plötsligt var vi där! Oj, vad den sista biten gick fort. ”Congratulation, sa Elly och Pasco, you are now at Stella Point! Denna uppgift, fick mig att känna mig överlycklig och jag fick massor av nya krafter. Det kändes som jag fick extra ork bara av den informationen, jag kände mig nu säker på att jag skulle nå toppen. Elly stack en flaska med cola i handen på mig. ”Drick. Det ger energi!”. Det var bara det att colan hade frusit i flaskan och jag fick bita av den frusna drycken.


  

 Stella Point. Någon sitter, för att återhämta sig inför kraterpromenaden

(Bilden är tagen på väg ner)


Nu återstod en knapp timmes vandring mot den absolute toppen – Uhuru Peak. Uppe på kraterkanten blåste det iskalla vindar och fingrarna började styvna i de dubbla vantarna. Jag försökte att röra lite på den vid varje stavtag. Välsignade stavar, så mycket svårare det skulle varit utan dem. Men i övrigt mådde jag bra. Ingen huvudvärk eller illamående, jag kände mig stark. Nu skulle det vara en struntsak att gå till toppen, som man kunde skönja i mörkret därborta.


  


Men det var fasligt vad den där toppen låg långt borta, det var betydligt längre än jag trodde, utan att jag för den delen hade några problem. Jag har varit mycket tröttare på några av mina maratonlopp. Och vinden, som tog fart från dalen långt under oss, kyldes av glaciärisarna och ven sen över kraterkanten. Järnspikar vad kallt det var häruppe!


Jag visste nu att min man började få problem och försökte peppa honom, säga att han var fantastiskt duktig, som kommit ända hit och att det nu bara var lite kvar. Inte skulle väl krafterna svika honom nu, det vore väl förargligt. Varje gång jag trodde, att nu var det den sista lilla biten upp, så uppenbarade sig en ny stigning bakom. Men till slut kunde vi skymta de berömda plankorna, som markerar toppen och vi närmade oss dem med stadiga steg.


  


Äntligen! Jag var där! Vilken kick, vilken känsla! En sån känla får man bara några enstaka gånger i livet. Jag stod nu på toppen av det berg, som jag drömt så länge om att gå upp på. Åtta år, nästan nio, hade jag funderat – ska jag verkligen våga försöka? Har jag råd? Är det svårt att fixa resan dit? Tänk om jag inte klarar av att nå toppen, kommer jag att kunna acceptera det? Nu hade jag klarat av det!

 

  

Yeeees! Det gick!

 

Jag mådde otroligt bra, inget illamående, ingen huvudvärk och jag var löjligt lycklig och mådde - som en prins i bagarbod! Tårarna började att rinna ner för kinderna och jag gjorde absolut inget för att hindra dem. Runtom fanns andra som kommit fram, även de hade tårar i ögonen. Jag hade berättat för Elly och Pasco att resan var en födelsedagspresent till mig själv och nu började de sjunga Happy bithday för mig. Åh, vad de var gulliga! Vi kramades alla ihopa

    

  

  

  

De stora glaciärena är mycket imponerade


Vi stannade väl på toppen i ca 10 minuter. Det kan låta konstigt, att man bara stannar så kort tid, när det nu har varit så besvärligt att ta sig dit; men det var svinkallt däruppe och min lilla gubbe, som haft problem, var rejält trött. Jag tog fram mitt kamerabatteri från behån och Pasco hjälpte mig att ta fram kameran och lägga i batteriet. Det var inte lätt med finmotoriken, när man har två par tjocka handskar på sig. Och se min rara, lilla kamera gjorde som jag bad den. Pasco fotade oss, lilla gubben och mig, i flera omgångar. Jag kostade, trots den kalla vinden, på mig, att ta av balaklavan och mössan, så jag skulle vara igenkänningsbar på bilderna. Man ser på bildarna hur håret fladdrar i vinden.


  

Soluppgång över Kilimanjaro

Titta riktikgt noga - visst ser man att jordens är rund vid horisonten?


Därefter vände vi åter näsan mot Stella Point och nu, just när vi var som allra lyckligast steg solen upp över horisonten. Vilken tavla! Solen lyste upp de omkringliggande glaciärerna, så de lyste med ett orangefärgad skimmer. Det var otroligt vackert och den första biten tillbaka gick i lätt nerförsbacke, så det var lättgånget och hela världen var bara så underbar. Jag passade på att titta över kraterkanten åt mitten till;, där var själva kratern, Kilimanjaro är ju en gammal vulkan, fast jag aldrig har tänkt på berget som en sådan.


  

 Kratern


Av oldmolly - 4 februari 2011 16:49

    

Lägret på Karanga-slätten


Nu börjar det dra ihop sig.

   


Dagens etapp var inte heller så lång, vi skulle vandra till Barafu Hut, där bas-lägret ligger på 4 600m ö h, bara en ynka promenad runt ungefär 4 timmer på relativt platt mark. Endast den sista biten gick ordentligt brant uppför. Vi kom här att slå in på Mweka-rutten, som vi sedan också skulle följa, när vi går ner.


Jag har nu tagit slut på det ena av mina två kamerabatterier. Min erfarenhet från denna och förra vinters kyla hemma i Sverige har lärt mig, att kamerabatterier fort laddar ut sig, när det är extremt kallt; så med tanke på toppbestigningen vill jag nu inte ta några fler foton, som inte är absolut nödvändiga för den bildmässiga berättelsen. Det vore väl höjden (läs botten), om jag nu lyckas ta mig upp på toppen och sen fungerar inte kamera-eländet, så jag inte kan visa upp beviset på att jag varit där.


Vi har hitintills följ Machame-rutten, också kallad Whiskey-rutten, eftersom den är betydligt tuffare än Coca cola-rutten. Men det har de facto visat sig, att det är fler som lyckas nå toppen via denna rutt än via Coca cola-turen (mes-turen). Det sägs att det är för att Whiskey-rutten går på högre höjd i flera dagar, så man hinner acklimatisera sig under tiden. Men jag har en egen teori: Det kan faktiskt vara så, att de som väljer den tuffare turen, redan från början har bättre fysik samt är ordentlig tränade och vana vid strapatser. De vill ha en ordentlig utmaning och väljer det tuffare alternativet (egen reflektion). Även om det sägs att det inte är konditionen, som gör att man klarar höjdsjuka, så tar man inte lika mycket stryk av de tuffa vandringarna och de kalla nätterna och har en reservkapacitet, när höjden börjar tära på kroppen, om man är vältränad. Elly tyckte, att han märkte skillnad på oss och andra vandrare och menade att det vår maratonträning, som gjorde skillnaden.


Strax innan avfärd gav sig en engelsk grupp i väg. Jag tittade på dem, de gick på rad i ”pole pole”-takt (extremt långsamt och lugnt). Jag tänkte på Ellys manade ord, att inte gå för fort. Jag tror inte att någon, som inte varit med här, kommer att fatta, att det går att vandra så långsamt. Det ser faktiskt ganska löjligt ut, när man sitter och tittar på dem – små, små steg i ultrarapidtakt. En 100-åring med rollator framstår som rena sprintern bredvid dem.


Trots Ellys ”pole pole”, så går vi om de flesta framför oss. Jag känner mig ganska pigg; men börjar få lite prestationsångest. Det är klart, om jag ökar stegen till normal gångtakt, så blir jag ordentligt kortandad. Skulle jag öka till samma takt som jag har, när jag är ute och promenerar hemma i Sverige, skulle jag förmodligen få stanna och hämta andan efter en ganska kort sträcka.


  


Då vi kom fram till Base-Camp, var den första synen jag mötte, en kvinna som sitter och hänger intill sin pojkvän. Hon ser verkligen inte ut att må bra. Hon är blek, blå om läpparna och ser ut att må ganska illa. Min nästa attack av prestationsångest sköljer över mig. Ska jag verkligen klara av det här?


  


  


I nästa stund kommer sex bärare bärande på en bår med en kvinna. Kära nån, hur ska detta gå, tänker jag, de stupar i parti och minut! Men strax därpå ställer bärarna ifrån sig båren och kvinnan reser sig med hjälp av två kryckor. Då ser jag till min förvåning, att hon har två benproteser och min respekt för henne stiger i takt med att hon sakta går till toa-kuren. Jag fick sedan höra av Elly, att hon själv gått upp hit (med bärare och guide naturligtvis); men härifrån har hon betalat bärarna extra för att bära henne på båren, för att, på detta sätt, komma ändå upp på toppen. Kilis dragningskraft är i sanning stor.


Ja, Kilis makt ska man inte underskatta. Berget är magiskt, inte bara i mina ögon, det är helt klart flera som bär på en dröm. Har man en gång känt Kili kalla, så vill man komma dit. Elly berättade om en äldre polsk kvinna, som förlorat sin vuxna dotter. Hon och dottern hade ofta pratat om att vandra hit tillsammans, men dottern dog oväntat innan de hann fullborda sina drömmar. Till slut bestämde hon sig för att åka hit själv och ta med dotterns aska och strö ut på toppen. Elly satsade allt på att hjälpa henne upp, det var inte lätt och de fick ta mycket längre tid på sig än övriga; men till slut nådde de toppen och hon fick strö ut askan. ”Åh tack” grät hon, ”nu känner jag att min dotter är här med mig”. Vi blev alldeles tårögda, när han berättade. Han berättade även om andra rörande tillfällen han varit med om. Bl a hade han, tillsamman med tre andra guider, hjälpt fyra amerikanska, blinda killar upp. Min aktning för hans kunskaper som guide steg ytterligare ett snäpp.


Elly har gått en 2-årig utbildning och han verkar både kunnig och mycket seriös. Man märker att han kan massor om berget, djurlivet samt kroppens funktioner på hög höjd. Vi har fullt förtroende för honom och följer troget hans råd och anvisningar. Förutom att dricka så förb... mycket vätska förstås, men det smyger vi med.


I detta läger, Baslägret, bör man kolla omgivningen medan det fortfarande är ljust, för det är trångt mellan klippblocken och vår tältplats ligger på en smal bergås och intill finns branta stup.

  

Här är det fullt med små, söta möss överallt. De ser ut som vanliga husmöss, men har ränder på ryggen och verkar försörja sig på det som människorna tappar eller slänger. Man ser dem hela tiden utanför tältet. Det prasslar överallt ute och inifrån kan man se skuggan av dem, när de pilar förbi mellan inre och yttre tältduken. Elly berättar, att det ofta händer att turister glömmer stänga blixlåset i tältet och då har de fullt inne, när de kommer tillbaka. När sen turisterna ska krypa ner i sovsäckarna, hörs förskräckta skrik från tälten, eftersom mössen även tycker om värmen därnere. Vi slapp dock påhälsning av de små pysslingarna.


Efter kvällsmaten fick vi gå och lägga oss i sovsäckarna med alla kläderna på och försöka sova, vi skulle bli väckta kvart i elva och efter en kopp the och lite kex skulle toppturen ta sin början vid halvtolv på natten. Det var inte helt lätt att sova med det i tankarna. För första gången fick jag lite känning av höjden, fast ett symptom av det mera okända slaget. Varje gång jag höll på att somna, just i det stadiet, när medvetandet försvinner, rycktes jag upp ur min sömn igen av att det kändes som jag inte fick luft. Jag fick då ta några djupa andetag, för att återfå den normala andningen. Så fort jag var vaken igen försvann det helt, men när insomningsstadiet åter var på väg, återkom det igen. Med min kunskap som sjuksköterska trodde jag mig ha det, som inom medicinen kallas Cheyne-Stokes andning. Det är en speciell sort av apnéer, mycket ovanligt hos friska, men hos döende eller hjärnskadade är det relativt vanligt. De döende kan få detta, när döden är nära förestående. Jag visste ju att jag verken var döende eller hjärnskadad (inte mer än vanligt i alla fall ;-) ), så jag var inte orolig. De döende brukar dock inte märka av detta och besväras därför inte av det heller; men nu fick jag uppleva detta, medan jag fortfarande var vid liv. Det var egentligen mera intressant än obehagligt. Nåja, lite obehagligt var det just när jag vakande och kände att jag inte fick luft, men jag visste i alla fall vad det var och hade faktiskt läst om detta fenomen någonstans - att det kan uppträda på hög höjd. Men det var inte så skrämmande och läskigt. Jag hann nog sova en kvart i alla fall (tror jag).


  


Av oldmolly - 3 februari 2011 10:23

   

  

Som vanligt är det frost på natten. Detta är inte regndroppar på tältduken, om ni trodde det. Det är isdroppar.


 Denna morgon börjar vi dagens etapp med regelrätt klättring, vi ska ta oss 300 meter uppför Barancco Wall. Det går betydligt lättare än man trodde, när man först såg den; men helt klart måste man använda både händer och fötter. Återigen förundras man av bärarnas spänst och styrka, som med sina tunga paket på sina huvuden, lätt klättrar uppför den snudd på lodrätta bergväggen. Ändå går de snabbare än vi turister. Hela tiden måste vi gå åt sidan för att släppa fram den långa karavan av bärare från de andra resegrupperna.


  

   

  


Därefter är det ganska lätt vandring nästan hela resterande vägen, några ytterligare höjdmeter kommer inte att läggas till morgonens altitud. Vi gick nu från den västra sidan av bergssidan till den östra – den så kallade The Southern Circuit.

   


På vägen passerar vi en och annan som ser mindre pigg ut. Bleka och frånvarande sitter de och försöker återhämta livsgnistan. Själva mår vi bra.

  


Först på slutet av dagens vandring får vi hasa nerför en djup och brant ravin med rullsten och sedan upp på andra sidan. Vi är nu på Karanga-platån och när eftermiddags- och kvällsmolnen lättar, reser sig Kili majestätiskt över våra huvuden med sin vita glaciärer. Man tittar upp och tänkar: ”Ska vi verkligen ändå upp dit?” Sen tittar man ner och ser staden Moshi långt därnere, som en liten lego-by och tänker: ”Men, har vi verkligen gått så högt upp?”

   

Man är nu så nära, att man kan känna kylan från glaciärarna


Vädret är relativt soligt, när vi kommer fram – dagens etapp var inte så lång och vädret har ännu inte hunnit försämras. Vi har tid och ork att ta en upptäcktsfärd runt på den stora platån, som utgör lägerområdet. Här hör man alla språk: Engelska, även den mer amerikanska varianten, tyska, franska, italienska och japanska. Även språk som inte går att identifiera med säkerhet, klingar i våra ovana öron. Någon som pratade svenska träffade vi dock inte på.


  


På platån ligger ett jättestort klippblock, där några av bärarna sitter och småpratar medan de tar igen sig. Vi klättrar också upp dit – med en vis möda. Vädret försämras snabbt och det börjar regna, först med enstaka droppar, men vi som har varit med förr, vet bättre än att tro att det ska nöja sig med det, så vi klättrar ner och på väg mot tältet några hundra meter bort, börjar det ösregna. Innan vi når fram till tältet, vräker det ner ett iskallt störtregn.

   


Skönt att ha ett vattentät tält! Och som vanligt serveras, i väntan på kvällsmaten varmt the med nypoppade popcorn till. Vilken service! Under tiden njuter vi av ett åskmoln som hänger strax nedanför oss, det blixtrar och dundrar och vi njuter av detta skådespel medan kvällsmaten intas.

   

Efter regn kommer - måne. Dags att lägga sig.


Låt mig dröja en stund vid det här med de intima behoven. Alltså att kissa och bajsa. Jag är lite prydd på den punkten och har svårt att sköta magen, när det finns folk nära inpå mig. Här uppe får man släppa på allt vad sånt heter. Först var det höga träd och sen skapliga buskar, som man kunde gömma sig bakom. När växtligheten tog slut, någon gång efter 3 500m ö h, fanns det klippblock, som man hjälpligt kunde krypa ihop bakom. Här på Karanga-slätten finns ingenting som naturen kan erbjuda i form av skydd.

  

   

  

   Den transportabla toan

 

  

  


Vid lägerplatserna finns små hopsnickrade kurer – med en brädbit på varje sida och ett håll däremellan. I bästa fall finns en dörr och i den bästa av världar, går den att stänga, ja om det är en bra dag, till och med att låsa. För den som är van att sitta bekvämt, när man uträttar sina behov, är det en ganska jobbig ställning att halvsitta på hug någon längre tid. Alltså uträttas detta på kortast möjliga tid. Dessutom blir man snabbt ganska kall om rumpan i den stundtals minusgradiga miljön. In på dessa bekvämlighetsinrättningar går man inte utan skor. Av förklarliga skäl går det inte att tvätta händerna efteråt; därför kom ett litet paket med våtservetter (såna som man brukar ha till små barnstjärtar) väl tillpass. Med dem kan man hjälpligt tvätta sig både här och där.


Vissa grupper har eget toa-tält med sig, jag såg t o m de som hade en egen ”burk” att sitta på, fast den såg inte så värst aptitlig ut, då föredrar jag faktisk ”hålet”, och stackars den bärare som får rengöra och släpa på den. Elly berättade att bärarna bruka säga att de ska gå och: ”Drop a baby in the hole”. De har då galghumor, bärarna! Häruppe saknar de små träkurarna dörrar. Jag får be maken sitta vakt utanför. Tur att man känner varandra så bra. Om inte, så lär man nog att känna varandra på ett nytt sätt nu.

Av oldmolly - 2 februari 2011 18:44

  Tvekan och hopp

    

Under nattens kyla, började modet att svikta. Ska jag verkligen klara av det här? Nä, det kommer nog inte att gå. Jag kände mig liten och ynklig.

   

När vi vaknade på morgonen rasade rimfrosten ner i nacken från tältduken. Tältets blixtlås var svårt att få upp, eftersom det har frusit igen, men gick att öppna efter ett viss mixande. Ute ligger regnpölarna, som bildades under gårdagen, täckte med is. Bistert, men... Det här var ju vad vi hade räknat med. Med solens första strålar, som kryper över berget, kommer även värmen. Det är otroligt så värmande de känns genast de träffar oss. Man tinar upp, inte bara i kroppen, utan även i själen. Kamplusten återvänder.

   

Varje morgon och kväll ställs det fram små skålar med varmt vatten. James, kallad Jaimsie, ropar med sin mjuka swahili-engelska: ”Hot water, mama” så man kan tvätta av sig före maten. Någon större tvätt blir det dock inte. Händer och ansikte får räcka. Jag föredrar lite naturlig kroppsfett framför att kyla ner mig. Jag bestämmer mig för att armsvett trots allt är ganska naturligt. Framför att klä av mig och kyla ner mig, föredrar jag lite skit, det har inget dött av. Håret syns ju inte i alla fall, det göms under mössan. Nu är det inte tid att tänka på sitt utseende. Dessutom finns inga speglar häruppe, så vem bryr sig, inte jag i alla fall.

   

I Tanzania, och även i Kenya, kallas äldre kvinnor (äldre än den som tilltalar) "Mama". Med all respekt, det är absolut inget nedsättande utan faktiskt tvärtom. Det är bara lite svårt att vänja sig först; men efter några dagar låter det riktigt gulligt. Män kallas Papa, eller Baba. Så nu är vi Mama och min man är Baba. Vi börjar faktisk själv, lite på skämt, att kalla varandra just så.


Dubbla, ganska tunna strumpor i merino-ull och ett par skor som egentligen är lite för stora, men lagom, när jag har två par strunpor på varann. Skorna ger både värme och är vattentäta och det fungerade utmärkt så. Jag fick inga blåsor eller skavsår alls. Hade även med ett par tunnare skor att byta till om fötterna behövde avlastning, men det kändes aldrig nödvändigt.


   

Jag hade fått rådet att ta med handsprit, vilket jag använde första dagen. Dessutom rådde resebyrån oss att använda vattenreningstabletter till dricksvattnat. Andra dagen slutade jag med handspriten och vattenreningstabletterna ligger ännu oöppnade. Och svindyra var de. Nån som vill köpa? Hade hört att det är lätt att ådra sig en, mer eller mindre besvärande, diarré/magsjuka, men jag hade inga som helst problem. Min mage mådde hur bra som helst, och den brukar annars vara som ett franskt fullblod, och jag försakade inte ett enda mål mat utan åt med god aptit. Första dagen fick vi 3 liter vatten i oöppnade flaskor. Därefter såg jag att vår ”personal” hämtade vatten i källorna från glaciärerna, som de sedan kokte och kylde. Det smakade alldeles utmärkt och våra magar tyckte också om det.

   

Lava Tower i dimma


I dag ska vi upp till Lava Tower, nästan 5 000m ö h, den första dagen med en riktig hög höjd. Elly säger, att om vi klara detta utan problem, så lovar han att vi med 95% säkerhet klarar toppen. Jag bestämmer mig för att "jag SKA klara Lava Tower".

   

Och jag gjorde det! Inga som helst problem. ”Du skrattar och pratar” säger Elly, ”det syns på dig att du mår bra”. Som genom ett trollslag försvinner dessutom min efterhängsna huvudvärk, som har hängt med sedan flyget. Annars brukar huvudvärk ju vara en följd av den höga höjden; men för mig verkar det vara tvärtom.

  

   

Den här mannen hade uppenbara problem på 4000m, han var yr och hade svårt att stå upprätt

 

Några runt omkring oss hade synbara problem. De som får jobbigt, kan välja en något kortare vandring och lite mindre höjdmeter – upp till mer beskedliga 4 400m. Min lilla gubbe tar sig upp till Lava Tower, men blir som gelé i benen, när vi ska ner. Det släpper dock innan vi når fram till nästa läger nedanför Barancco Wall, som ligger i en stor bergsklyfta på knappa 4 000m ö h. Tur att jag köpte stavar, som ger ett bra stöd, både för säkra och osäkra fötter. Utan dem skulle vandringen varit mycket jobbigare.

   


Här uppe på Kili följer man dagens och nattens rytm. När det är mörkt finns inte så mycket annat att göra än att sova. Jag fick av mina rara grannar hemma i Sverige, Thomas och Birgitta, lite användbara prylar inför resan, bl a en liten LED-lampa med klämma på, som vi använder att sätta fast i tälttaket, så vi ser att krypa ner i sovsäckarna. Men så är Birgitta också chef på redaktionen för tidningen Allt om Resor, så hon bör ju veta vad som behövs.


Presentation


Titta även in på http;//kimsdogblogg.bloggplatsen.se

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2 3 4 5 6
7 8 9 10
11
12
13
14
15
16 17
18
19
20
21
22
23 24
25
26
27
28
<<< Februari 2011 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ oldmolly med Blogkeen
Följ oldmolly med Bloglovin'

Välkommen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se