Eller egentligen åkte jag ju buss.

I helgen var jag på en lite tripp till Nordmaling och hälsade på min ”gamla” väninna Barbro. Med ”gamla” menar jag förstås inte hennes kronologiska ålder, Barbro är evigt ung. Jag menar att vi har känt varandra i snart 40 år. FYRTIO år! När jag skriver detta, inser jag hur länge det faktiskt är.

Att hälsa på hos Barbro innebär att man blir hopplöst bortskämt med god mat och dricka. Den lyxiga uppassningen i Nordmaling kompenserar rikligt den sena våren, som råder i Västerbotten – jämförd med Vallentuna i alla fall. Så här års längtar man ju hopplöst efter allt som innebär vår. Nu kunde jag i stället glädja mig åt att Stockholmstrakten trots allt är lite längre framme och i takt med att jag åkte med långfärdsbussen söderut, se hur marken blev mer och mer synlig under det envisa snötäcket.

På dagens promenad hittade vi faktisk några förskrämda tussilago, så nu ÄR det vår.