I helgen var vi i Helsingfors i samband med Helsingfors Marathon.

Efteråt, på vägen hem, passade vi på att hälsa på vårt gudbarn, Andreas, och hans föräldrar. Vi fick för första gången se deras nybyggda hus, som ligger vackert nära vattnet längs Finlands kust mellan Helsingfors och Åbo.

Andreas har växt till sig sedan vi såg honom sist, större och mindre blyg har han blivit. Han började skolan i veckan som gick. Jättegullig är han och full av energi, som grabbar ju brukar vara laddade med i den åldern.

  Jag tycker om grodor. Inte vet jag om det är min längtan efter en prins som avgör, men jag tycker de bidrar till en komplett trädgård. Och så har de ett sympatiskt drag: De äter sniglar.

Jag för ju ett väpnat krig mot sniglarna, särskild mördarsniglarna, som äter mina kära trädgårdsväxter. Med tanke på grodornas ringa storlek, tvivlar jag på att de äter de riktigt stora sniglarna; men för att en snigel ska bli stor, måste den först vara liten, och det är då grodorna kan göra nytta.

Efter att jag anlagd min damm, har grodorna blivit trevligt frekventa. Dels har jag märkt att det hoppar smågrodor lite här och där, dels har jag en stor groda, som bott i dammen hela säsongen. Han är ganska blyg, trots detta lyckades jag få en bild på honom här om dagen.

   Min prins. Daniel kallar jag honom

Faktisk tycker jag att sniglarna har varit mer blygsamma till antalet i år, så det verkar som om grodorna gör nytta.

Och, flickor, kom ihåg: Man måste kyssa många grodor, innan man hittar en riktig prins.

Jag gillar att jobba i trädgården, men att jag skulle ha gröna fingrar är inget jag skryter med. Men faktisk så är det så - på den här bilden i alla fall.