Ibland, när man är ute med kameran, så känns det som om man har fått några riktigt bra bilder. Sen kommer man hem och lägger upp dem i datorn och det blev bara pannkaka av alltihop.

Andra gånger tycker man det inte blev så mycket – och det blev det inte heller.

Enstaka gånger vet man att det inte blev något bra och så blev det fantastiska bilder

Sen är det gånger det känns som om att idag blev det nog några bra bilder och det blev det.

 I dag var en sån dag.

Ha överseende med mina svårdomar - det var så här det kändes:

Allt var planerad för en lugn förlossning på sjukhus. Själv var jag vidtalad som doola (stödperson) och naturligtvis mamma och mormor. När telefonen ringde på mitt nattbord kl. 02.30, satte jag mig spikrakt upp i sängen och utbrast: Nu är det dags!

Hörde på dottern att det var bråttom, bråttom, ambulans var på väg. Kastade på mig kläderna, kameran var laddad och redo sen veckor tillbaka. Bilen (nya) startade snällt och strax därpå var jag ute på E:4 på väg från Vallentuna mot Södertälje.

Vid Hallunda var E:4 avstängt. J... också! Fick ta den slingriga vägen över Tumba och Vårsta. Hamnade bakom en finsk långtradare med brett släp, som släpade sig fram i 40-50km/timmen. Det regnade, det var kurvigt, dålig sikt och vägen var full av refuger, det var helt enkelt omöjligt att köra om. Och den sävliga långtradaren hade inte för avsikt att släppa förbi en dum billist, som låg och hetsade i baken på honom. Förb... långtradare från h...! Tänk om jag ändå haft ett sån där blåljus att sätta på taket. Till slut kom jag om honom strax före Södertäljes utkanter. Jag bröt förmodligen mot en eller flera trafiklagar i samma veva.

Väl framme vid sjukhuset kom nästa pers – leta parkeringsplats. Det gick dock relativt snabbt. Sen var det då fråga om förlossningen – var i hela friden låg det? Hittade en skyllt med ”Akutmottagning” och valde den vägen. Kom fram till en dörr där det stod: ”Akutmottagning – Ingång Rosenlundsgatan”. Hur ska man veta var det ligger då, tänkte jag, men hittade vägen strax därpå.

Ringde på klockan vid ingången till akuten, blev insläppt och hann bara fråga: Förlossningen? Någon öppnade en dörr och ledde mig, utan att fråga, in i en korridor - jag verkade vara väntad. Där kom min dotter i full fart liggande på en ambulansbår med massor av sjukvårdspersonal runt ikring sig. Då såg jag något under en handduk på hennes mage. Där låg ju ett litet, alldeles nyfödd knyte – Tuva. Lite nyföddhetsblå och vit av fosterfett, men med väl fungerade lungor av ljudet att dömma.

Ibland hinner man inte. Om inte om hade varit, så... Men det tjänar inget till att tänka så efteråt. Hade jag kommit lite tidigare till sjukhuset, hade å andra sidan inte dottern hunnit dit än, så... som sagt... Slutet gott, allting gott.

Här har mamma och barn kommit upp på förlossningsrummet, sent omsider, och jag har fått fram kameran

Lilla nya familjemedlemmen i kretsen av föräldrar

                                  Foto Mommo          
                                               
                                                  

                                                  
                                            

Min morfar sa alltid:

• Barn tillhör mörkrets gärningar. De kommer in på natten och ut på natten.

I natt var det mitt färskaste barnbarn, som kom ut. Fort gick det, mamma och pappa hann inte till förlossningen bara till akuten, som så lämpligt låg på vägen dit. Jag hann strax efter och fick ovanstående bild.

Slutet gott, allting gott

 Det enda negativa med hösten är, att den följs av vintern. Färgerna är fantastiska och lukterna av mogna frukter och förmultnande löv ger en sällsam ro i själen.

Nu har jag tagit in de sista tomaterna från växthuset. Kanske de kunnat stå ytterligare en tid, men hur ska man veta, när det kommer bli för kallt?

Gurkplantan är känslig för kyla, så de här små bebisarna kommer inte att bli vuxna.

Vissa fick en annorlunda form. Enligt EU-reglerna får en gurka inte se ut hur som helst. Som tur är är min trädgård undantagen från EU-konventionerna.

Men det hann bli flera olika inläggningar med färdigvuxen gurka.

Sniglarna kalasade på mina jorgubbar, långt innan jag hann smaka, så nu har jag planterat dem så här. Tänkte ha krukan i växthuset, så är lagstadgad snigelfri zon.

Kanske finns ännu några björnbär att pynta en tårta med.

Några fikon hann mogna, men inte alla.

Aldrig har mitt Åkerö gett så mycket frukt som i år.

Ännu blommar mina hortensior, både blå och rosa. Bakom den sistnämnda syns min filosofi-stol vid dammen.

Även purpurklätten hänger med (på andra varvet) och flera andra.

Några rosenknoppar är fortfarande havande.

Trädgårdslandet har rensats och grävts, endast lite rödbetor dröjer sig ännu kvar. Och så jordgubbarna, som sniglarna uppskattar.

Längst bort på tomten tittar en och annan gul kantarell upp.

Medan jag skrev ovanstående, dök "min" halvtama räv åter upp. Han/hon (jag tror faktisk det är en hona) lät sig åter utspisas med hundmat; men vågar inte äta ur min hand - än.

Gick ner till Vallentunasjön i solnedgången, tänkte att jag kanske kunde ta lite fina bilder. I den bästa av världar skulle jag kanske lyckas smyga på fickhägern, om jag satt stilla vid vattnet längst ut i vassen, där det sällan kommer människor.

   Hittade en liten asp, som var fällt till hälften, den lutade sig mot ett annat träd och hade inte ramlat till marken riktigt ännu. Försökte dra ner den i horisontalläge, så att jag skulle få en bra sittplats, vilket jag lyckades med till slut, trots att jag nästan ramlade i vattnet.

När jag väl hade placerad rumpan på den lilla aspen, började jag fundera: Vem fäller ett litet träd till hälften bara? Tittade på fällskäret och då insåg jag, att här hade inte människan försökt fälla trädet, det var en bäver som gnagt av stammen.

Jag låter fyndplatsen förbli min lilla hemlighet

En bäver! I Vallentunasjön! Men det måste ju nästan vara en mindre sensation. Sjön har ju rykte om sig att vara i så uselt skick. Visserligen har man det senaste året jobbat flitigt med att fiska upp den sämre delen av fickbeståndet; men att bävern skulle bosätta sig här...! Ja, jag säger då det. Sannerligen en rolig nyhet.

På baksidan av huset, på altanen, kom en räv med fin päls, vid gott hull och inte speciellt rädd. Tyvärr haltade den på ena frambenet. Hoppas att det är övergående.

Jag bjöd på lite hundmat, det verkade smaka. Nu ställer jag ut hundmat varje natt i en skål och det brukar vara tomt på morgonen.

Hoppas att jag får träffa den igen.

  Ingan annanstans känner jag mig så hemma

I Visby kan man inte vara på sommaren, men överallt annars är det ganska lungt

  Raukar från en liten ö utanför Slite

  Utan får vore det inte Gotland

  och "rabbisarna" hör också till.

  På hösten drar flyttfåglarna söderut

  En fiskebåt på väg in i hamn

  Gotland är både storslaget och småskaligt på samma gång.

Uppvärmning inför Lidingöloppet

Jag glömde berätta att jag är klar med min Halvklassiker. I och med Lidingöloppet har jag nu klarat av det jag (vi - Anki och jag) föresatte oss.

Först var det Engelbrektsloppet, 30mil på skidor (i stället för halva Vasaloppet), där jag höll på att slå ihjäl mig, eftersom jag ramlade handlöst i nerförsbackarna, som var många och långa i Norberg. Det här var det jobbigaste. Som danskfödd har man inte det här med skidor i blodet.

Sen var det Vättern Runt (åter halva). Det var en härlig upplevelse i underbart väder och vacker natur.

Här sitter Anki och laddar

Därefter kom Vansbrosimmningen. Fick lite astmakänning tack vare en pollanallergi, som gör sig påmind på sommaren. Men tog mig i mål under timmen, som jag hade bestämt mig för.

Sista var så Lidingöloppet. Eftersom det inte fanns någon max-tid, kunde jag ta hänsyn till mina slitna knän och gå det mesta av vägen. Jag var långt ifrån ensam, det var många som gick.

Så nu är det klart. Hepp!

Och här är medaljen som bevis

Vad ska jag nu hitta på för utmaning? Känner att jag behöver något, som driver mig, livet är ju långt ifrån slut.