Ha överseende med mina svårdomar - det var så här det kändes:

Allt var planerad för en lugn förlossning på sjukhus. Själv var jag vidtalad som doola (stödperson) och naturligtvis mamma och mormor. När telefonen ringde på mitt nattbord kl. 02.30, satte jag mig spikrakt upp i sängen och utbrast: Nu är det dags!

Hörde på dottern att det var bråttom, bråttom, ambulans var på väg. Kastade på mig kläderna, kameran var laddad och redo sen veckor tillbaka. Bilen (nya) startade snällt och strax därpå var jag ute på E:4 på väg från Vallentuna mot Södertälje.

Vid Hallunda var E:4 avstängt. J... också! Fick ta den slingriga vägen över Tumba och Vårsta. Hamnade bakom en finsk långtradare med brett släp, som släpade sig fram i 40-50km/timmen. Det regnade, det var kurvigt, dålig sikt och vägen var full av refuger, det var helt enkelt omöjligt att köra om. Och den sävliga långtradaren hade inte för avsikt att släppa förbi en dum billist, som låg och hetsade i baken på honom. Förb... långtradare från h...! Tänk om jag ändå haft ett sån där blåljus att sätta på taket. Till slut kom jag om honom strax före Södertäljes utkanter. Jag bröt förmodligen mot en eller flera trafiklagar i samma veva.

Väl framme vid sjukhuset kom nästa pers – leta parkeringsplats. Det gick dock relativt snabbt. Sen var det då fråga om förlossningen – var i hela friden låg det? Hittade en skyllt med ”Akutmottagning” och valde den vägen. Kom fram till en dörr där det stod: ”Akutmottagning – Ingång Rosenlundsgatan”. Hur ska man veta var det ligger då, tänkte jag, men hittade vägen strax därpå.

Ringde på klockan vid ingången till akuten, blev insläppt och hann bara fråga: Förlossningen? Någon öppnade en dörr och ledde mig, utan att fråga, in i en korridor - jag verkade vara väntad. Där kom min dotter i full fart liggande på en ambulansbår med massor av sjukvårdspersonal runt ikring sig. Då såg jag något under en handduk på hennes mage. Där låg ju ett litet, alldeles nyfödd knyte – Tuva. Lite nyföddhetsblå och vit av fosterfett, men med väl fungerade lungor av ljudet att dömma.

Ibland hinner man inte. Om inte om hade varit, så... Men det tjänar inget till att tänka så efteråt. Hade jag kommit lite tidigare till sjukhuset, hade å andra sidan inte dottern hunnit dit än, så... som sagt... Slutet gott, allting gott.

Här har mamma och barn kommit upp på förlossningsrummet, sent omsider, och jag har fått fram kameran

Lilla nya familjemedlemmen i kretsen av föräldrar