oldmolly

Alla inlägg under november 2011

Av oldmolly - 30 november 2011 15:37

  Som de flesta av er säkert har hört på nyheterna idag, blev en ung kille knivskuren i Vallentuna i morse. Eftersom jag ofta är ute och rör på mig, hade jag vägerna förbi. Då passade jag på att ta lite bilder. Fast just då visste jag inte vad som pågick.


 

Vallentuna gymnasium i morse. Killen t.h är en fotograf -ett proffs alltså.


Låt oss hoppas att den skadade killen överlever och fördöma alla sådana våldsbrott.

ANNONS
Av oldmolly - 29 november 2011 10:10

 

Vad är det här för fågel?

Såg den i Almedalen på Gotland i går.

ANNONS
Av oldmolly - 23 november 2011 11:48

  Såg på tv i går, att enligt en av alla flummiga religiösa rörelser som har uppfunnits av människan, så får man bara ha sex, om man gör det för att alstra barn. Om man har sex av ren och härlig lust, så hamnar man käpprätt i helvete.


 

Det där helvetet måste vara ett kraftigt överbefolkat ställe eller så har de ofantligt gott om utrymme.

Av oldmolly - 22 november 2011 16:25

I Norrland säger de så, det är alltså inget skällsord, utan en kärleksfull benämning på en äldre dam.


 


Här är Smilla på lekhumör. Hon är numera 9½ år och har än så länge överlevt sina krämpor och, inte minst, att vara i livets slutskede. En veterinär sa att hon var i livets slutskede, när hon hade en fettknöl, som blivit inflammerad och slutligen tömt sig. Visserligen såg det faktiskt först ut som ett cancersår, det tyckte jag också; men det ska till flera parametrar för att uppfylla kriteriet ”livets slutskede”. Fråga mig, som jobbar med patienter i livets slutskede, företrädesvis cancerpatienter. En sån veterinär inger inget förtroende och kommer inte att få mig som trogen kund.


När jag först fick hand om Smilla, stretade hon framåt i kopplet, så jag fick gå tillbakalutat för att hålla emot. Numera går hon så sävligt, att det är jag som går före och hon som kommer efter i sin egen takt. Håhå jaja, så livet kan ta sina olika vändningar.


Jag har henne numera sällan kopplat, eftersom hon inte bryr sig om att vi passerar andrar hundar eller diverse människor eller djur. Nja... det är inte riktigt sant, hon bryr sig, men hon går bara fram till andra hundar om hon får. Och definitivt inte om den andra hunden skäller och uppför sig illa. Sånt sätter hon sig över, det är inte värdigt, tycker hon.


När man är så gammal kan man som hund mycket om det mesta. I dag passerade vi en större hund av jaktras, som hängde som en fladdrande handske i kopplet, inte aggressivt, den ville bara komma fram och hälsa fortast möjligt. Smilla däremot gick snällt ”fot” och det enda som visade att hon brydde sig var ögonen. ”Tänk om min hund var så där väluppfostrad”, sa ägaren. ”Det komme nog för den också”, sa jag, ”Smilla har haft nio års startsträcka”.


 


Sen är det klart, att en springande katt är ett oemotståndligt jaktobjekt. Finns det något roligare än att jaga upp en vettskrämd katt i ett träd? Då väcks livsandan även i en gammkärring.


Av oldmolly - 15 november 2011 08:49

 


Till alla ni som tränar och njuter av löpningen, vet ni hur bra ni har det? Men ta inget för givet. Det kommer en dag, då ingen träning i världen rår på skadorna eller åldern och ingen läkarexpertis kan reparera det som gått förlorad. Skänk en tanke åt de som inte längre kan, fast de så gärna vill. Men försök inte att komma med uppmuntrande tillrop om ökad eller annorlunda träning och goda råd om exceptionella behandlingar, det bara spär på sorgen. Att inte längre kunna springa är en sorg, som man bär med sig resten av livet.

  

Allt har ett slut, förr eller senare, inget är för evigt. Det gäller även löpningen. Visst är det trist och visst - jag har deppat, men inget blir bättre av det. Jag har en livsfilosofi som gäller i alla lägen: ”Det gäller att hitta något positivt med allt, hur illa det än är.” Hitintills har jag lyckats.

 

Från början kändes det bara som det glappade lite i knät. Inte hela tiden, bara ibland; men som löpare är man van vid skavanker. Det känns alltid någonstans, det är först när det inte gör det, som man börjar bli orolig. Under våren tackade jag nej till ett 5-milapass med Rune Larsson i Portugal, men Kiel- och Stockholm Marathon samma år klarades av utan bekymmer. Men så plötsligt i juli fick jag så ont, att det var svårt att gå. Det diagnostiserades med hjälp av magnetkamera till menisk-ruptur och jag hade gott hopp om tillfrisknande genom artroskopi.


Så blev det inte! Men konstigt nog kan jag ändå gå nästan obehindrat. I den sorgliga operationsberättelsen står bland allt annat elände: ”Korsbanden är fibrillerade och uppfransade, men pat. är helt stabil.” Ha, alltid något att vara stolt över! Som slutkläm kan man läsa: ”Omfattande artros och om det blir aktuellt med proteskirurgi, bör man göra ett totalknä med tanke på att pat. även har lateral artros.” Medge, att när jag gör något, så gör jag det ordenligt.


Numera är jag som en nykter alkoholist. Jag kommer alltid att förbli det jag varit - en löpare, även om jag inte springer längre. Ofta ser jag löpare springa ute ikring mig och jag minns med vemod känslan. Jag kan ännu känna farten i kroppen. Någon gång vill jag springa (nej visst ja - gå) fram, gripa tag i den som springer där och säga: ”Jag är också löpare, vet du det? Jag kan visserligen inte springa, men jag ÄR en löpare - i själen. En gång i tiden var jag en djävel på att springa. Precis som du.


När jag började springa, så blev löpningen snart en del av min personlighet. Jag tänkte löpning och jag drömde löpning. Löpning fanns alltid med mig i min vardag och en stor del av mina vänner var löpare. Nu, i mina svarta stunder tänker jag: ”Det ni är, det var jag en gång. Det jag är, det blir ni också till slut.”


Med tanke på min prognos, så är det nog bäst att hinna med så mycket det går, innan mörkret sänker sig. Då tänker jag så här: Jag kan inte springa, men det är också det enda jag inte kan (förutom sjunga). Varför då beklaga mig, när jag kan så oändligt mycket annat. Den dagen jag inte kan någonting alls, då är det på allvar synd om mig.


I stället för att förbanna mörkret, kan man tända ett ljus. Kanske beror det på en obotlig optimism eller så är det ren överlevnadsinstinkt; men vet ni hur mycket man hinner, när man inte springer? Om jag inte hade tvingats att sluta, så hade jag aldrig lärt mig att crawla, en dröm sen barndomen. Jag hade heller aldrig vågat hoppa fallskärm av rädsla att skada mig. Jag hade aldrig åkt skidor. Det gör jag väl egentligen inte nu heller, hasar är väl snarare det rätta ordet. Jag har även börjat med långfärdsskridskor. Köpte ett par, som sedan samlat damm; men nu glider jag fram som värsta snökanonen. Jag hinner rida, ett överlevt intresse sen jag var hästtokig småtjej. Min nya kick är att åka MC, det är en riktig utmaning för en som tidigare aldrig vågat. Och så är det legalt att ha svarta, slimmade skinnkläder, utan att bli betraktad som sexuellt avvikande.


Ja, faktisk så finns det något positivt med allt, bara man har den rätta inställningen. Maen mår så mycket bättre om man kan tänka på det viset. Så klart att det inte är lätt alla gånger, men om man inte försöker, lär man heller inte lyckas.

   

Det finns mycket man kan göra, när man inte kan springa. I januari klättrade jag upp på Kilimanjaro och när en vän förra året frågade mig om jag inte ville hänga med på en Halvklassiker, så antog tag utmaningen. Jag höll förvisso på att slå ihjäl mig på Engelberktsloppet, när jag ramlade (5 gånger) i nerförsbackarna; men jag tog mig i mål. Tröttheten var klart jämförbar med den man har efter en mara. Jag cyklade Vätterhalvan (på min MTB), det var härligt. Vackert och roligt! Jag simmade Vansbro, fick ett astmaanfall, men tog mig i mål under timmen. Dottern simmade samtidigt på långt bättre tid, men det har jag förträngt. Lidingöloppet då? Där finns det ingen maxtid på 15km, så jag satsade på att gå på 2½ timme, samma tid som jag hade på 3-milen för snart 15 år sedan. Tog mig i mål på 2.01 Bara det är en seger!


Som jag skrivit ovan - allt har ett slut, även livet. Det allra mest dyrbara vi har, kommer en dag att ta slut. Vad är då förlusten av löpningen jämförd med detta? Nog är det klokt att vara nöjd med det jag har och njuta av det. Livet går ju inte i repris. Helst vill jag sluta ungefär som när man har ätit en god middag och är så proppmät att man nästan spricker: ”Tack, det var mycket gott och jag är så nöjd; men nu orkar jag inte mera, nu skulle det vara skönt att få sova.”


Nu ska jag gå ut i skogen. Kanske hittar jag lite svamp och jag kan ta hela dagen på mig, för jag har gott om tid. Jag behöver ju inte springa idag – heller.





Av oldmolly - 12 november 2011 19:39

  För drygt två veckor sedan fick jag ett barnbarn (till) och väntar nu på nästa. I slutet av februari ska det bli, om allt går som det ska.


Förra natten var jag och inspekterade samt övernattade i dotterns (den gravidas) lägenhet i Hägersten. En 3:a som de, hon och fästmannen, flyttade till alldeles nyligen. För första gången bor de, så de kan ha övernattande gäster. Jag fick sova i eget rum och det var länge sedan jag sov så gott. Sov till 07.10 vilket jag sällan lyckas med. Brukar vakna vid 5 – 6-tiden, om jag inte har jobbat natt förståss.


 

Nu får jag alltså invänta nästa barnbarn. Här ser ni den blivande mamman med sin gulliga mage. Det tar sig, som mordbrännaren sa.

Av oldmolly - 10 november 2011 16:14

Det är inne att bada spa nu för tiden.


 

Vad sägs om en stund i lugn och ro i ett örtdoftande bad? Här i hästhagen kan man i stillhet och fullkomlig avslappning med utsikt över kyrka och Vallentunasjön unna sig att fly den stressiga vardagen i avkopplande miljö.


 

Den här utsikten ingår i köpet.

Av oldmolly - 7 november 2011 19:55

  Jag såg den första/sista gången i vintras, men i förra veckan fick jag en snabb glimt igen. Ni kan nog skymta den, även om bilden inte är något vidare.


 

Inte mycket till bild, men bättre gives inte för tillfället. Återkommer i frågan.


    

Så här ska den se ut. (Bilden är lånad)


Strömstaren alltså. Den är väl lite ovanlig så här i tätorten. Men det var bara en kortis, sen var den borta, hann endast slänga upp kameran. Hade bara det vanliga objektivet på och inte telet, som hade varit bättre i det här fallet. Men man kan inte få allt. Förra gången hann jag inte ens få fram kameran.


Nästa gången kanske?

Presentation


Titta även in på http;//kimsdogblogg.bloggplatsen.se

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22 23
24
25
26
27
28
29 30
<<< November 2011 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ oldmolly med Blogkeen
Följ oldmolly med Bloglovin'

Välkommen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se