Till alla ni som tränar och njuter av löpningen, vet ni hur bra ni har det? Men ta inget för givet. Det kommer en dag, då ingen träning i världen rår på skadorna eller åldern och ingen läkarexpertis kan reparera det som gått förlorad. Skänk en tanke åt de som inte längre kan, fast de så gärna vill. Men försök inte att komma med uppmuntrande tillrop om ökad eller annorlunda träning och goda råd om exceptionella behandlingar, det bara spär på sorgen. Att inte längre kunna springa är en sorg, som man bär med sig resten av livet.

Allt har ett slut, förr eller senare, inget är för evigt. Det gäller även löpningen. Visst är det trist och visst - jag har deppat, men inget blir bättre av det. Jag har en livsfilosofi som gäller i alla lägen: ”Det gäller att hitta något positivt med allt, hur illa det än är.” Hitintills har jag lyckats.

Från början kändes det bara som det glappade lite i knät. Inte hela tiden, bara ibland; men som löpare är man van vid skavanker. Det känns alltid någonstans, det är först när det inte gör det, som man börjar bli orolig. Under våren tackade jag nej till ett 5-milapass med Rune Larsson i Portugal, men Kiel- och Stockholm Marathon samma år klarades av utan bekymmer. Men så plötsligt i juli fick jag så ont, att det var svårt att gå. Det diagnostiserades med hjälp av magnetkamera till menisk-ruptur och jag hade gott hopp om tillfrisknande genom artroskopi.

Så blev det inte! Men konstigt nog kan jag ändå gå nästan obehindrat. I den sorgliga operationsberättelsen står bland allt annat elände: ”Korsbanden är fibrillerade och uppfransade, men pat. är helt stabil.” Ha, alltid något att vara stolt över! Som slutkläm kan man läsa: ”Omfattande artros och om det blir aktuellt med proteskirurgi, bör man göra ett totalknä med tanke på att pat. även har lateral artros.” Medge, att när jag gör något, så gör jag det ordenligt.

Numera är jag som en nykter alkoholist. Jag kommer alltid att förbli det jag varit - en löpare, även om jag inte springer längre. Ofta ser jag löpare springa ute ikring mig och jag minns med vemod känslan. Jag kan ännu känna farten i kroppen. Någon gång vill jag springa (nej visst ja - gå) fram, gripa tag i den som springer där och säga: ”Jag är också löpare, vet du det? Jag kan visserligen inte springa, men jag ÄR en löpare - i själen. En gång i tiden var jag en djävel på att springa. Precis som du.

När jag började springa, så blev löpningen snart en del av min personlighet. Jag tänkte löpning och jag drömde löpning. Löpning fanns alltid med mig i min vardag och en stor del av mina vänner var löpare. Nu, i mina svarta stunder tänker jag: ”Det ni är, det var jag en gång. Det jag är, det blir ni också till slut.”

Med tanke på min prognos, så är det nog bäst att hinna med så mycket det går, innan mörkret sänker sig. Då tänker jag så här: Jag kan inte springa, men det är också det enda jag inte kan (förutom sjunga). Varför då beklaga mig, när jag kan så oändligt mycket annat. Den dagen jag inte kan någonting alls, då är det på allvar synd om mig.

I stället för att förbanna mörkret, kan man tända ett ljus. Kanske beror det på en obotlig optimism eller så är det ren överlevnadsinstinkt; men vet ni hur mycket man hinner, när man inte springer? Om jag inte hade tvingats att sluta, så hade jag aldrig lärt mig att crawla, en dröm sen barndomen. Jag hade heller aldrig vågat hoppa fallskärm av rädsla att skada mig. Jag hade aldrig åkt skidor. Det gör jag väl egentligen inte nu heller, hasar är väl snarare det rätta ordet. Jag har även börjat med långfärdsskridskor. Köpte ett par, som sedan samlat damm; men nu glider jag fram som värsta snökanonen. Jag hinner rida, ett överlevt intresse sen jag var hästtokig småtjej. Min nya kick är att åka MC, det är en riktig utmaning för en som tidigare aldrig vågat. Och så är det legalt att ha svarta, slimmade skinnkläder, utan att bli betraktad som sexuellt avvikande.

Ja, faktisk så finns det något positivt med allt, bara man har den rätta inställningen. Maen mår så mycket bättre om man kan tänka på det viset. Så klart att det inte är lätt alla gånger, men om man inte försöker, lär man heller inte lyckas.

Det finns mycket man kan göra, när man inte kan springa. I januari klättrade jag upp på Kilimanjaro och när en vän förra året frågade mig om jag inte ville hänga med på en Halvklassiker, så antog tag utmaningen. Jag höll förvisso på att slå ihjäl mig på Engelberktsloppet, när jag ramlade (5 gånger) i nerförsbackarna; men jag tog mig i mål. Tröttheten var klart jämförbar med den man har efter en mara. Jag cyklade Vätterhalvan (på min MTB), det var härligt. Vackert och roligt! Jag simmade Vansbro, fick ett astmaanfall, men tog mig i mål under timmen. Dottern simmade samtidigt på långt bättre tid, men det har jag förträngt. Lidingöloppet då? Där finns det ingen maxtid på 15km, så jag satsade på att gå på 2½ timme, samma tid som jag hade på 3-milen för snart 15 år sedan. Tog mig i mål på 2.01 Bara det är en seger!

Som jag skrivit ovan - allt har ett slut, även livet. Det allra mest dyrbara vi har, kommer en dag att ta slut. Vad är då förlusten av löpningen jämförd med detta? Nog är det klokt att vara nöjd med det jag har och njuta av det. Livet går ju inte i repris. Helst vill jag sluta ungefär som när man har ätit en god middag och är så proppmät att man nästan spricker: ”Tack, det var mycket gott och jag är så nöjd; men nu orkar jag inte mera, nu skulle det vara skönt att få sova.”

Nu ska jag gå ut i skogen. Kanske hittar jag lite svamp och jag kan ta hela dagen på mig, för jag har gott om tid. Jag behöver ju inte springa idag – heller.