oldmolly

Direktlänk till inlägg 15 november 2011

Att sluta springa är att dö lite grann

Av oldmolly - 15 november 2011 08:49

 


Till alla ni som tränar och njuter av löpningen, vet ni hur bra ni har det? Men ta inget för givet. Det kommer en dag, då ingen träning i världen rår på skadorna eller åldern och ingen läkarexpertis kan reparera det som gått förlorad. Skänk en tanke åt de som inte längre kan, fast de så gärna vill. Men försök inte att komma med uppmuntrande tillrop om ökad eller annorlunda träning och goda råd om exceptionella behandlingar, det bara spär på sorgen. Att inte längre kunna springa är en sorg, som man bär med sig resten av livet.

  

Allt har ett slut, förr eller senare, inget är för evigt. Det gäller även löpningen. Visst är det trist och visst - jag har deppat, men inget blir bättre av det. Jag har en livsfilosofi som gäller i alla lägen: ”Det gäller att hitta något positivt med allt, hur illa det än är.” Hitintills har jag lyckats.

 

Från början kändes det bara som det glappade lite i knät. Inte hela tiden, bara ibland; men som löpare är man van vid skavanker. Det känns alltid någonstans, det är först när det inte gör det, som man börjar bli orolig. Under våren tackade jag nej till ett 5-milapass med Rune Larsson i Portugal, men Kiel- och Stockholm Marathon samma år klarades av utan bekymmer. Men så plötsligt i juli fick jag så ont, att det var svårt att gå. Det diagnostiserades med hjälp av magnetkamera till menisk-ruptur och jag hade gott hopp om tillfrisknande genom artroskopi.


Så blev det inte! Men konstigt nog kan jag ändå gå nästan obehindrat. I den sorgliga operationsberättelsen står bland allt annat elände: ”Korsbanden är fibrillerade och uppfransade, men pat. är helt stabil.” Ha, alltid något att vara stolt över! Som slutkläm kan man läsa: ”Omfattande artros och om det blir aktuellt med proteskirurgi, bör man göra ett totalknä med tanke på att pat. även har lateral artros.” Medge, att när jag gör något, så gör jag det ordenligt.


Numera är jag som en nykter alkoholist. Jag kommer alltid att förbli det jag varit - en löpare, även om jag inte springer längre. Ofta ser jag löpare springa ute ikring mig och jag minns med vemod känslan. Jag kan ännu känna farten i kroppen. Någon gång vill jag springa (nej visst ja - gå) fram, gripa tag i den som springer där och säga: ”Jag är också löpare, vet du det? Jag kan visserligen inte springa, men jag ÄR en löpare - i själen. En gång i tiden var jag en djävel på att springa. Precis som du.


När jag började springa, så blev löpningen snart en del av min personlighet. Jag tänkte löpning och jag drömde löpning. Löpning fanns alltid med mig i min vardag och en stor del av mina vänner var löpare. Nu, i mina svarta stunder tänker jag: ”Det ni är, det var jag en gång. Det jag är, det blir ni också till slut.”


Med tanke på min prognos, så är det nog bäst att hinna med så mycket det går, innan mörkret sänker sig. Då tänker jag så här: Jag kan inte springa, men det är också det enda jag inte kan (förutom sjunga). Varför då beklaga mig, när jag kan så oändligt mycket annat. Den dagen jag inte kan någonting alls, då är det på allvar synd om mig.


I stället för att förbanna mörkret, kan man tända ett ljus. Kanske beror det på en obotlig optimism eller så är det ren överlevnadsinstinkt; men vet ni hur mycket man hinner, när man inte springer? Om jag inte hade tvingats att sluta, så hade jag aldrig lärt mig att crawla, en dröm sen barndomen. Jag hade heller aldrig vågat hoppa fallskärm av rädsla att skada mig. Jag hade aldrig åkt skidor. Det gör jag väl egentligen inte nu heller, hasar är väl snarare det rätta ordet. Jag har även börjat med långfärdsskridskor. Köpte ett par, som sedan samlat damm; men nu glider jag fram som värsta snökanonen. Jag hinner rida, ett överlevt intresse sen jag var hästtokig småtjej. Min nya kick är att åka MC, det är en riktig utmaning för en som tidigare aldrig vågat. Och så är det legalt att ha svarta, slimmade skinnkläder, utan att bli betraktad som sexuellt avvikande.


Ja, faktisk så finns det något positivt med allt, bara man har den rätta inställningen. Maen mår så mycket bättre om man kan tänka på det viset. Så klart att det inte är lätt alla gånger, men om man inte försöker, lär man heller inte lyckas.

   

Det finns mycket man kan göra, när man inte kan springa. I januari klättrade jag upp på Kilimanjaro och när en vän förra året frågade mig om jag inte ville hänga med på en Halvklassiker, så antog tag utmaningen. Jag höll förvisso på att slå ihjäl mig på Engelberktsloppet, när jag ramlade (5 gånger) i nerförsbackarna; men jag tog mig i mål. Tröttheten var klart jämförbar med den man har efter en mara. Jag cyklade Vätterhalvan (på min MTB), det var härligt. Vackert och roligt! Jag simmade Vansbro, fick ett astmaanfall, men tog mig i mål under timmen. Dottern simmade samtidigt på långt bättre tid, men det har jag förträngt. Lidingöloppet då? Där finns det ingen maxtid på 15km, så jag satsade på att gå på 2½ timme, samma tid som jag hade på 3-milen för snart 15 år sedan. Tog mig i mål på 2.01 Bara det är en seger!


Som jag skrivit ovan - allt har ett slut, även livet. Det allra mest dyrbara vi har, kommer en dag att ta slut. Vad är då förlusten av löpningen jämförd med detta? Nog är det klokt att vara nöjd med det jag har och njuta av det. Livet går ju inte i repris. Helst vill jag sluta ungefär som när man har ätit en god middag och är så proppmät att man nästan spricker: ”Tack, det var mycket gott och jag är så nöjd; men nu orkar jag inte mera, nu skulle det vara skönt att få sova.”


Nu ska jag gå ut i skogen. Kanske hittar jag lite svamp och jag kan ta hela dagen på mig, för jag har gott om tid. Jag behöver ju inte springa idag – heller.





 
 
Karin

Karin

15 november 2011 23:34

Jag förstår dig fullkomligt! Folkdans är mitt liv!
För tre år sedan fick jag ont i vänster fot, och kunde inte dansa.
Jag led som ett djur i 2 år. Men har nu sakta men säkert kommit tillbaka. Visst jag kan inte dansa vals och hambo som jag gjorde förr, men med lite fusk kommer jag runt, Och framför allt, jag är med! Jag fick hitta ett alterntiv: seniordans. Det är en lätt form av dans och är en blandning av allt jag har gjort tidigare. Och musiken är härlig och medryckande.
Du har humorn i behåll, och din slutkläm i inlägget är härligt!
Kram Karin

http://pixelmojan.se

 
Anki

Anki

17 november 2011 06:28

Du skriver så mycket tänkvärt här och visst är det trist och ibland svårt att acceptera när man upptäcker att man inte längre kan göra sådant som man alltid kunnat tidigare ...
Samtidigt blir glädjen stor när man upptäcker att man klarar sådant som man inte trodde att man skulle kunna...
Önskar dig en fin fortsättning på veckan!
Kram

http://ankistankar.blogspot.com

 
Ingen bild

margareta wårenius

19 november 2011 21:06

Precis så var det för mej oxå. Jag led!
Men nu går jag istället, dagligen! Är ju pancho.
Men jag saknar att springa.

margareta

 
Ingen bild

margareta wårenius

19 november 2011 21:08

Precis så var det för mej oxå.
Men nu går jag istället dagligen, nej inte alls samma sak.
saknar springandet.

margareta

 
Ingen bild

Bitte

10 april 2013 19:19

Får tårar i ögonen när jag läser, känner så väl igen mig:( just det där när andra springer förbi ! då vill man bara skrika "jag har oxå sprungit"
<3

 
Ingen bild

Markus

12 mars 2014 13:29

Hej,
Tack för detta inlägg!!

Jag känner igen mig. I november sade läkare till mig att jag inte får springa mer i mitt liv. Löpning har under några år varit mitt liv. Det har betytt jättemycket. Jag var ute och gick förra veckan. Det var vår i luften och de som inte springer året runt börjar springa. Jag kände att jag vill springa. Jag började gråta när jag var ute.

Mina minnen under de år jag sprang har kommit upp. Det är som att nu är livet slut. Men det är löplivet, men en del av mig. Olika löpminnen far genom minnet. Jag minns en lördagsmorgon på sommaren, en supervecka i maj, en gång när jag hade hög snitt puls efter Elfsborgbron under Göteborgs Varvet osv.

Detta är första våren jag inte får springa. Jag fick ont i går när jag hörde folk på jobbet sade att det har sprungit, jag får ont när jag läser på FB att de springer. Det smärtar att även höra om olika sommarlopp.

Är något viktigt och försvinner. Då blir det en sorgeprocess. Det kanske är svårt för de som inte har förlorat det viktigaste intresset.

oldmolly

14 mars 2014 08:57

Precis så är det.

Visst gör det ont. Och sen alla hurtiga tillrop från ”experter” på teve och andra medier, om att det är så lätt att börja. Kyss mig! (egentligen skulle jag vilja använda mycket starkare ord här, men min uppfostran hindrar mig). När viljan finns, men kroppen inte kan, så är det ett hån med alla dessa käcka tillrop.

Sen finns alla de som just börjat att springa. De berättar entusiastiskt, om hur skönt det är och hur långt och fort de springer. Man lyssnar hövligt och ger uppmuntrande kommentarer; men egentligen skulle man vilja skrika: TYST!

Men vi får bära vårt ok med en viss stolthet. Vi har i alla fall visat att vi kunde. Det finns många som aldrig ens försöker. Och så har vi en massa trevliga minnen att plocka fram.

Det gäller att hitta en ersättning, något annat som man kan ägna sig åt. Det kan vara svårt och det blir alltid en ersättning; men hellre det än inget alls. Vi inbitna långlöpare är av ett särskilt släkte, vi ger oss inte. Försök att använda det till något positivt. Visst kan man tycka synd om sig själv i sina mörkaste stunder, men ingen annan gör det, så varför slösa tid på negativa känslor Bättre att hitta något annat man kan brinna för, då blir man så mycket trevligare att umgås med också.

Allt gott önskar jag dig.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av oldmolly - 10 september 2015 08:00

Jag går en promenad varje dag, oftast blir det ner till viken och runt denne. Men så finns det dagar, då jag vill gå på ett annat ställe. Ett ställe som jag tycker särskilt mycket om och som jag inte går på varje dag. Därför tog jag bilen och åkte en...

Av oldmolly - 1 september 2015 11:30

Att slösa bort en dag på stranden är inte helt fel.     Jag har fått låna en liten båt med aktersnurra under sommaren. Underbart! i bakgrunden syns St Olofsholm och längst bort Cementen i Slite.     Åkte ut med äldsta barnbarnet och hen...

Av oldmolly - 28 augusti 2015 08:53

Jag har haft semester från denna blogg under sommaren. Det fina vädret och trädgården har främst fått min uppmärksamhet.   Men sen måste jag erkänna att jag har fått en ny favorit. Instagram har stulit både tid och intresse. Det är ju så enkelt a...

Av oldmolly - 25 juli 2015 08:07


Sommar på Gotland betyder massor av besök av vänner och släkt. Det finns ingen tid att sitta ner och blogga.     Här är Cornelia med sambo och minsta dottern. Cornelia är min näst yngsta. Besök från fastlandet är alltid välkommet. Livet känns ...

Av oldmolly - 6 juli 2015 09:53


Här ser ni två av männen i mitt liv – min son och sonson.     Det finns flera ;-) ...

Presentation


Titta även in på http;//kimsdogblogg.bloggplatsen.se

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22 23
24
25
26
27
28
29 30
<<< November 2011 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Välkommen


Skapa flashcards