När jag fixade en damm i trädgården, visste jag inte hur mycket detta kunde leda till. Jag trodde att det bara skulle bli ett trevligt blickfång bland grönskan, men oj va jag bedrog mig.

Jag grävde dammen för hand - alltså med en spade och kvinnokraft. Efter en sommars grävande var jag klar för att lägga gummiduk och fylla på med vatten. Det blev fint tyckte jag och jag utökade med en liten plattklädd uteplats intill. Men efter några veckor upptäckte att det inte bara var jag som njöt av dammen, även myggorna gjorde det. De använde vattnet till att lägga sina ägg i och myggorna i min trädgård förökade sig i rask takt. Något som inte uppskattades av de mänskliga invånarna i trädgården. Efter lite googlande lärde jag mig att guldfisk är stora konsumenter av mygglarver och två sådana införskaffades. Och se, efter knappt en vecka syntes inte en enda mygglarv till. 

Allting vad då gott och väl tills den hemska vintern 2010/2011. Man hade sagt mig, att om djupet i dammen var minst 80cm, så skulle fiskarna kunna klara sig och ett sådant djup hade vi. Vad jag missade var att när isen lägger sig, så kommer inte de s.k sumpgasarna ut och fiskarna dör då. Så när isen gick upp i våras fanns bara sorgligt döda fiskar kvar.

Men skam den som ger sig. Nya fiskar införskaffades, nu fem i olika färgvariationer. Mygglarverna hölls även denna gång under kontroll. Ungefär vid sommarens hälft upptäckte jag ändå små djur i vattnet igen. ”Förb... mygglarver!” utbrast jag. ”Sköter inte fiskarna sitt jobb?” Men se, när jag tittade efter ordentligt, upptäckte jag att det inte var mygglarver utan fiskyngel. De goda guldfiskarna trivdes så bra att de hade förökat sig.

Sen när vintern kom, var jag tvungen att skaffa mig ett akvarium inomhus (se bilden ovan). Så här ser det ut. Än så länge är det väl ok; men jag vill inte ha fler fiskar, nu räcker det.