Vissa växter är tvåkönade, vissa är enkönade. Ska man till exempel skaffa havtorn, så måste man ha minst en av varje kön, annars blir det inga bär.

Det kan vara knepigt att veta vilka som är vad; men det här trädet ser man ju direkt, att det är en dam eller hur?

Nu då snön har smält bort, kommer allt som tappats och försvunnit i den, upp till ytan igen.

Det mest frekventa föremålet tycks vara ensamma vantar, en vante som sorgligt har lämnats av sin partner. Detta kommer mig att tänka på en sak, en liten betraktelse:

Det är förargligt att tappa bort en vante; men än värre är att tappa bort den ena, slänga den andra och sedan hitta den första.

Eller hur?

  Ännu ett barnbarn har anlänt, en flicka. Söt som ett sockergryn.

Hon har ännu inte fått ett namn, även om några förslag är på G, än så länge går hon under arbetsnamnet Grodan.

Jag blir så arg!

Ett försäkringsföretag, SBM, har skickat en faktura på 425kr till mig, där det överst står:

• Tack för din beställning!

Jag har inte beställt något hos dem, jag har aldrig hört talas om dem.

Längst ner, men inställt, står det:

• Om betalning på denna faktura ej inkommit enligt förfallodag ovan (27/3), förnehåller vi oss rätten att ta ut en påminnesavgift på 50kr. Beställd produkt kan returneras i obruten förpackning inom 14 dagar.

Joho, dra mig på en gammal kärra, det kan de bara glömma. De tycker att jag ska skicka tillbaka något litet paket med stöldmärkningsetiketter och förutsätter att jag betalar porto och kuvert. 

Egntligen vill jag bara strunta i det hela, fakturabedrägerier har man ju hört talas om; men jag är så förbannad. Jag ska faktiskt kosta på mig ett telefonsamtal till dem (om de nu går att nå). Tar de inte tillbaka sitt krav, ska jag polisanmäla dem. Förbaskade slynglar! Svarar de inte, går jag vidare med punkt B på én gång. Basta!

Akta er för detta försäkringsbolag: SBM – www.sbmfordon.se. Jag hittade liknande på Internet; när jag Googlade på dem.

  De senaste dagarna har jag varit däckad av influensan. 39,6 i temp, ont i huvud och kropp och en kräkning. Hemskt! Varje gång jag blir så där dålig, är jag nästan döende. Så känns det i alla fall.

Tänkte efter och kom fram till, att så här mår förmodligen mina patienter ofta, om inte nästan jämt, så jag borde nog inte klaga. Och nog var det ganska exakt 15 år sedan jag hade influensa senast. Med tanke på det, så är det nog inte så synd om mig.

Om inte för annat, så för att peppa mig själv (jag har ju faktiskt tagit mig upp ur sängen nu och sitter vid datorn):

• Man måste ju uppdatera sitt immunförsvar ibland och om man inte utsätter sig för lite virus då och då, så får man heller inget bra infektionsskydd.

• Jag har gått ner 2 kilo, eftersom jag inte har någon matlust alls.

  
  

Så där ja, nu känns det genast mycket bättre. Fast det är klart – det vore ännu bättre om det vore sommar, sitta ute i solen och skriva, men man kan inte få allt.

När man arbetar med svårt sjuka patienter i livets slutskede (mer eller mindre), ofta med cancerdiagnoser, blir man nog väldigt avkännande vad gäller den egna kroppen. På gränsen till hypokondrisk, är jag rädd.

När lilla gubben och jag tog en gemensam morgonpromenad, vilket vi ofta gör på helgerna, fick jag ont i magen. Det började som en liten känsla av väderspänningar, men när vi närmade oss hemmet, hade smärtan ökat till att hindra mig från att gå ledigt och avslappnat. Under hela tiden vi tittade på Vasaloppet låg jag på soffan och försökte hitta en ställning, där mag-ontet kändes som minst. Högersidigt sidoläge eller på mage med uppdragna ben, som en groda, funkade bäst. Var på toa, åt lite mat, tog en Ipren och gjorde allt det där som man vanligtvis gör för att avhjälpa slikt elände, men inget flyttade ”ontet” från sitt läge i epigastriet (gropen strax under bröstbenet).

Efter målgång i Vasaloppet gick jag och la mig, behövde sova efter en jobbnatt. När jag vaknade satt smärtan envist kvar. Det var då mina mörka tankar började. Cancer i magsäcken, tarmen eller varför inte bukspottkörtelcancer, det har blivit mycket sånt nu, sista tiden – då är det säkert kört! En alternativdiagnos kunde möjligen vara magkatar?. Men nej, det lät för enkelt och det har jag aldrig haft något besvär med tidigare. Nä, det var nog cancer. Jag hörde The Doors låt ”This is the end” spela i mitt bakhuvud, när jag till slut reste mig för att gå ut med hunden, som stod med bakbenen i kors.

Då försvann all smärta som genom ett trollslag! Var kom den ifrån och var tog den vägen? Ingen som vet, ingen som vet.

Så nu får jag en liten frist. Jag klarar mig ännu ett tag. Men det är nog bara en tidsfråga.

Bilderna är från långpromenaden, då dimman vackert dämpade alla synintryck.

...nu fungerar min dator igen! 

Ibland är det faktiskt skönt när datorn pajar, så man får en liten time out. Men inte denna gång. Jag är ju redaktör för en liten tidning och har en deadline. Fungerar som en blåslampa i baken. Presstopp närmar sig utan hänsyn till mina datorbekymmer. Som tur är, är det sista tidningen, som jag har ansvar för – jag har sagt upp mig, som redaktör.

Man ska ju sluta på topp, sägs det, så det är vad jag har bestämt. Jag vill inte att någon ska säga att jag har blivit sämre och träder därför tillbaka frivilligt. Snacka om prestationsångest!

Sen ska det de facto bli skönt att inte känna pressen. Bara skriva, när jag har lust. Låter det inte härligt?