När man arbetar med svårt sjuka patienter i livets slutskede (mer eller mindre), ofta med cancerdiagnoser, blir man nog väldigt avkännande vad gäller den egna kroppen. På gränsen till hypokondrisk, är jag rädd.

När lilla gubben och jag tog en gemensam morgonpromenad, vilket vi ofta gör på helgerna, fick jag ont i magen. Det började som en liten känsla av väderspänningar, men när vi närmade oss hemmet, hade smärtan ökat till att hindra mig från att gå ledigt och avslappnat. Under hela tiden vi tittade på Vasaloppet låg jag på soffan och försökte hitta en ställning, där mag-ontet kändes som minst. Högersidigt sidoläge eller på mage med uppdragna ben, som en groda, funkade bäst. Var på toa, åt lite mat, tog en Ipren och gjorde allt det där som man vanligtvis gör för att avhjälpa slikt elände, men inget flyttade ”ontet” från sitt läge i epigastriet (gropen strax under bröstbenet).

Efter målgång i Vasaloppet gick jag och la mig, behövde sova efter en jobbnatt. När jag vaknade satt smärtan envist kvar. Det var då mina mörka tankar började. Cancer i magsäcken, tarmen eller varför inte bukspottkörtelcancer, det har blivit mycket sånt nu, sista tiden – då är det säkert kört! En alternativdiagnos kunde möjligen vara magkatar?. Men nej, det lät för enkelt och det har jag aldrig haft något besvär med tidigare. Nä, det var nog cancer. Jag hörde The Doors låt ”This is the end” spela i mitt bakhuvud, när jag till slut reste mig för att gå ut med hunden, som stod med bakbenen i kors.

Då försvann all smärta som genom ett trollslag! Var kom den ifrån och var tog den vägen? Ingen som vet, ingen som vet.

Så nu får jag en liten frist. Jag klarar mig ännu ett tag. Men det är nog bara en tidsfråga.

Bilderna är från långpromenaden, då dimman vackert dämpade alla synintryck.

 

Monica

4 mars 2012 19:43

Härliga bilder till en dyster blogg, men du har rätt nog kommer tankarna ibland på sjukdom och ond bråd död.

http://ingemix.bloggplatsen.se

 

Anki

5 mars 2012 19:13

Åh så vackra bilder från er promenad!
Och vilken tur att det magonda försvann... ja det är lätt att "få för sig" att det är något farligare än vad det i regel är...
Aha - du gillar också tjärpastiller... mmm de är såå goda:) Tyvärr tog de fort slut - Casper, mitt tvååriga barnbarn gillade dem också, liksom hans pappa... och hans farbror, så jag fick inte så många själv :)
Ha det bra!

http://ankisbilder.blogspot.com

 

Karin

5 mars 2012 22:09

Vilken tur att det onda släppte! Hoppas att det håller sig borta...LÄNGE!
Kram Karin

http://pixelmojan.se

 

Lena

7 mars 2012 09:22

Ja usch hur tankarna kan skrämma! De/ni som jobbar inom vården gör ett storslaget arbete som också kommer alla andras sjukdomar så nära. Tur att det onda också kan gå över. Lena

http://lillahonshuset.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag går en promenad varje dag, oftast blir det ner till viken och runt denne. Men så finns det dagar, då jag vill gå på ett annat ställe. Ett ställe som jag tycker särskilt mycket om och som jag inte går på varje dag. Därför tog jag bilen och åkte en...

Att slösa bort en dag på stranden är inte helt fel.     Jag har fått låna en liten båt med aktersnurra under sommaren. Underbart! i bakgrunden syns St Olofsholm och längst bort Cementen i Slite.     Åkte ut med äldsta barnbarnet och hen...

Jag har haft semester från denna blogg under sommaren. Det fina vädret och trädgården har främst fått min uppmärksamhet.   Men sen måste jag erkänna att jag har fått en ny favorit. Instagram har stulit både tid och intresse. Det är ju så enkelt a...

Sommar på Gotland betyder massor av besök av vänner och släkt. Det finns ingen tid att sitta ner och blogga.     Här är Cornelia med sambo och minsta dottern. Cornelia är min näst yngsta. Besök från fastlandet är alltid välkommet. Livet känns ...

Här ser ni två av männen i mitt liv – min son och sonson.     Det finns flera ;-) ...