Nu börja alla rosor blomma – bland alla andra av de finaste blommorna.

Finns det nåt som kan tävla med pioner, när det gäller formfulländighet och doft?

Det ska då möjligen vara två pioner.

För en tid sedan hittade jag en övergiven cykel, när jag var ute med hunden. I ett litet skogsområde mitt i samhället, där bara hundägare och möjligen den som genar till Roslagsbanan går, låg den i det långa gräset, olåst och med en trasig bakskärm. När jag hade gått min runda med voffsingen, passerade jag den åter på vägen hem. Jag tog då med den hem och ställde den på garagenerfarten hemma, där den fick stå tills jag hade tid att lämna den till polisen, tänkte jag.

I måndags ringde jag till polisens lokalkontor och frågade, om jag var tvungen att lämna ner den till dem. Kanske kunde de bara ta ramnummer och så kunde en eventuell ägare hämta den hos mig. Men nej, de ville att jag kom ner med den. Jag tyckte faktiskt, att det var lite besvärligt att passa deras öppettider och dessutom gå ner med cykeln och sedan gå hem igen; men nåväl, jag fick väl masa mig dit.

Jag tillhör den sortens människor som ofta hittar saker, förra året hittade jag bl.a en kamera som jag lämnade till polisen och se – den rätta ägaren fick tillbaka kameran och flera års sparade familjehändelser. Sånt känns bra – att man kan hjälpa någon, så han/hon blir glad.

Alltså tog jag cykeln och gick den kilometerlånga turen till lokalpolisen. Tänkte kanske inte att de skulle berömma mig och rulla ut röda mattan; men att de nästan skulle skälla ut mig, var jag helt oförberedd på. Mannen som tog emot cykeln menade att jag inte skulle ta hand om cyklar som låg slängde, det kunde vara någon som hade ställd den där och senare skulle hämta upp den. Vem ställer ifrån sig sin cykel utan att låsa den? Tänkte även i mitt stilla sinne, att den som kunna tänkas frivilligt uppehålla sig dolt i den lilla skogsgläntan med sly, högt gräs, fästingar och massor av mygg, i så fall måste ha varit en riktigt självplågare.

Nästa gång jag hittar en övergiven cykel, ska jag noga överväga om det är värt en utskällning, för att göra någon annan glad.

Konstigt så allting gror igen när man är borta några dagar

och ogräset växer

Har varit en dryg vecka på Gotland. Har skrapat och målat fönsterbågar. Mycket terapeutiskt faktiskt. Och fint blev det. Boden närmast är min - före målning av fönstren.

Ett av mina husdjur. Hon är lite blyg...

... men så här ser hon ut utan förhänge.

Men det fanns även tid för kontemplation - att bara få leva. Att läsa böcker och gå långa promenader.

Att titta på fåglar, blommor och vackra vyer.

Skönheten sitter i betraktarens öga, sägs det; men man behöver inte ta i särskilt mycket för att hitta skönheten här på Gotland.

Att bara andas och låta själen få ro. 

Det var många som blev nedkylda i går på Stockholm Marathon.

Som tur var, blev ingen allvarligt skadad.

Till er som tycker det är vansinnigt att springa ett maratonlopp i sånt väder, vill jag bara säga:

Man behövde inte vara galen för att springa i går; men det underlättade nog.