Är det tillåtet att kalla denna bild "Svart som natten" eller...? 

Skönheten ligger ju i betraktarens öga, sägs det. Likadant med fördomar, de tillhör kanske just de som stör sig på dem. Den som tycker att ett ord är fullt, hyser således redan förutfattade meningar av negativ art, mot just det ordet, som de anser vara diskriminerande.

Jag tänker på ordet svart. Om man benämner någon som svart, anses man av somliga tala nedsättande om denne. Men då måste de ju i så fall förknippa ordet svart med något, som är fult. Men om man inte anser att det är fult att vara just svart då? Jag tycker att svart är vackert, även på människohud. Ordet inger mig inga negativa vibbar, som kan tolkas av diskriminerande karaktär.

Om man tycker att det är nedsättande att använda ordet svart om den som har mörk hy, säger det då inte mera om den som fördömer tillmälet, än om den som använder ordet?

Och om vi då ska diskutera begreppet färg. Vad sägs om ordet vit? Det borde ju också uppfattas som diskriminerande; men jag har aldrig hört någon anmärka på det ordet. Svart är fullt, men inte vit. Vari ligger logiken?

Således borda man, relaterad till att ordet svart är fult men inte vit, kunna kalla någon icke-vit. Är det ok då?

 Här kommer en historia från gårdagens snökaos med starkt inslag av hjältedåd, som ingjuter en stark förtröstan om att änglar de facto finns runtomkring oss. Historien är en återberättelse, så vissa inslag kan vara aningen feluppfattade, men ungefär så här gick det till:

En av mina älskade döttrar, Cornelia, skulle i går med sin lilla dotter (knappt 9 månader), ta sig hem från Gotland, efter att ha avlagt en födelsedagsvisit hos sin dyra fader i Visby. Tidigt tidigt påbörjade de sin resa. Båten går redan vid 7.00 och de kämpade sig för egen kraft genom ovädret med barnvagn jämte så stor resväska, som hade krävts i en vecka för henne och den lilla.

Efter 2,5km i snöyran anträdde hon Gotlandsbåten, väl medveten om att båten med största sannolikhet skulle komma att uppträda som en yster unghäst på det blåsiga havet. För den sakens skuld hade hon preparerad sig med ett litet piller, vis av erfarenheten från nedresan.

Trots det myckna snöande och blåsande anlände båten i ungefär planerad tid till Nynäshamn. Där vidtog cirka 500 meters promenad med bagage och barnvagn till pendeltåget. Tåget avgick mot Stockholm, men klarade sig bara till Ösmo (1 mil av 6 mot Stockholm). Här tog resan för första gången slut, tåget återvände till Nynäshamn.

Efter en viss tvekan gick det emellertid åter mot storstaden; men mitt mellan Västerhaninge och Jordbro tog resan slut för andra gången. Dörrana öppnades och passagerna uppmanades i högtalarna att med apostlahästarna ta sig till närmaste station. Att med stor resväska och barnvagn innehållande bebis ta sig på en översnöad järnvägsräls med halvmeters drivor (lågt räknad) var omöjligt. Dottern hade dessutom nu fått sällskap av en olyckssyster, även hon med barnvagn. Nu uppenbarande sig de första änglarna. En kille tog barnvagnen i ett stadigt tag, en annan resväskan, en tog av sig sin tjocka jacka och lämnade att svepa in den lilla dottern i, eftersom hon nu fick vara utan sin varma barnvagn.

Vid stationen i Västerhaninge, gick mammorna till närmast varma logi, vilket var Pressbyrån i centrum några 100 meter från stationen. Där stod de sedan och väntade rådlösa. Först ringde hon efter en taxi, men någon sådan fanns inte att tillgå i hela den krisdrabbade storstaden. Cornelia ringde då förtvivlad sin syster, Moa, som bor ute i skogen utanför Nynäshamn. Moa försökte då med bil ta sig till sin systers hjälp. Tyvärr bor hon 800 meter in på en skogsväg i de mera glesbebyggda trakterna av kommunen. Bilen körde efter halva vägen fast i snön och Moa fick masa sig hem i snöyran.

Då ringde Moa till sin kompis Susanne, som också bor i Nynäshamn, dock i de mera bebodda trakterna, och vädjade om hjälp åt sin lillasyster. Nu uppenbarade sig ännu ett problem – Anna hade ingen bilbarnstol. Moa tog då sin egen barnstol och återvände ut i det snöiga landskapet. 800 meter i drivor med barnstol är ingen barnlek, även om det kan låta så. Men äntligen nådde hon allmän väg, där Anna fanns med bilen.

Anna körde då med risk för bil och liv till Västerhaninge, där hon hämtade upp den smått desperata Cornelia med dotter och körde ekipaget till Stockholm. Klockan var då 19:30.

Om inte det hade funnits hjältar, så vet jag inte hur det skulle ha gått för dessa två? Man kan dock hysa betänkligheter vad gäller SL´s service. Hur kan de bara överlåta åt passagerna att själva ta sig till närmaste station, utan att kontrollera att alla klarar av det utan assistans???

 När jag var i Norrland förra veckan, hade jag tagit för tunn mössa med mig. Som tur hade jag även tagit en sjal, som jag svepte runt huvudet, vilket ledde till att jag såg ut som en kvinna tillhörande islam. Jag var och handlade med en kille, som tyckte det var vansinnigt pinsamt att göra sällskap med mig. Varför?

Hittar inte bilden jag tog av mig i sjalen, men så här ser jag ut utan. Är det något fel?

 Tror ni att fördomarna I Sverige är något som drabbar de som kommer från andra länder utanför Sverige? Fel! Helt fel! Det florerar massor med fördomar gällande invånare inom Sverige, här följer bara ett exempel. Det är inte meningen att hänga ut just de, som kommer från norra Sverige, utan detta är bara ett exempel.

När jag med långfärdsbuss åkte till Norrland i förra veckan, rapporterades på radion om trafikolyckor på vägen på grund av halt väglag. Busschauffören pratade just då med en ny avlösande chaufför, som klivit ombord:

• Akta dig, det är tydligen stockholmare på vägen.

Han menade således att billister, som kommer från just Stockholm, skulle vara de enda som drabbas av olyckor i vintertrafiken.

Bilden är tagen från bussen under färd i höjd med Timrå, där traffiken i norrgående fil stod stilla i många timmar

Man undrar ju stillsamt, om inte billister från övriga delar av landet stundtals råkar ut för olyckor? Därtill funderar man på, hur det kan komma sig att norrlänningar (manliga?) tror sig ha ensamrätt på att kunna köra i vinterväglag. Tillika hur de utan vidare information kan veta ortstillhörighet på de drabbade. Naturligtvis är dessa manliga chaufförer i minoritet, de allra flesta intelligenta människor vet att en olycka kan drabba även den bästa bilföraren, så även norrlänningar.

Överhuvudtaget verkar all världens olyckor, nåja åtminstone Sveriges, bero på just stockholmare - alltså om en norrlänning får uttala sig (nu generaliserar jag). Jag har ganska ofta stött på denna nedlåtande attityd till storstadsbor och vice versa. Samma gäller också storstadsbors inställning till boende på landsorten.

Kan denna nedlåtande attityd bero på, att den norrlänning som uttalar dessa fördomar, har en form av mindervärdeskomplex gentemot stockholmare? Måste man tala illa om de man känner sig främmande inför, för att inte känna sig i underläge själv? (Kom ihåg att jag inte avser alla från norra Sverige).