Grått är vinterhimlens färg idag. Andra dagar ser man solen och då vaknar livsanden åter. Aldrig är väl solen så dyrbar som när vi ser den som minst. Men som fotograf är solen inte det bästa, kan man i stället få en blandning av moln och sol, om man får be.

Här om dagen var det i alla fall en sån där morgon, då himlen glöder. Då blir det mycket finare bilder än, när det bara är helgrått.

Min vän, Kjell, gick igenom cellgiftsbehandlingar för ett år sedan, därav tappade han håret. Det bästa med det, enligt Kjell själv, var att han inte behövde klippa sig.

Det tog tid, men så småningom växte håret ut igen. Sedan dess har han inte behövt lägga pengar på att gå till frisören, men nu hade ändå håret växt och blivit alldeles för långt. Därför tog jag med mig sax och kam, när jag skulle hälsa på honom.

Jag har under min livstid klippt många, både familj och bekanta, utan att på något vis kalla mig expert. Eftersom Kjell har blivit skröplig och har lite svårt att orka med att sitta hos frisören, så tyckte vi båda att det var en bra ide att jag hjälpte till lite med detta..

Blev det bättre? Döm själva!

Ända sen trettondagshelgen har vår bergvärmepump krånglat. Vår bergvärmepump-doktor har varit här och ställt om från bergvärmedrift till eldrift, eftersom det var enda lösningen då. Vilket i dessa dagar, och med ett stort hus, kostar skjortan.

I fredags kom en bergvärmepumpexpert och tittade på liket. Diagnos: Kompressorn är kaputt! Av en tillfällighet, mer än av klokhet har vi en försäkring på pumpen (tack och lov). En ny kompressor skulle annars i runda svängar gå på 30 000kr, allt enligt experten. Kruxet är bara att det inte går att skaffa fram en ny kompressor på stört, vi måste vänta till vecka 6 (i bästa fall).

Sedan ovannämnda expert var här och ställde sin diagnos, har elände riktigt tagit fart: Resultat: Vi har svinkallt hemma. I går var det outhärdligt, vi hade bara 14 grader inne, det vill säga i mitten av huset, närmare ytterväggar och fönster var temperaturen runt 12 grader. Plus i alla fall. Vår ordinarie bergvärmepump-doktor säger att pannan inte orkar med, när den bara går på el. Varför händer sånt alltid, när det är som minst lämpligt?

Dock har vi en braskamin i källarrummet, där yngsta dottern bodde, innan hon flyttade hemifrån. Vi installerade den där, eftersom vi inte ville att det skulle vara så kallt i hennes rum, källarrum kan ju ändå vara lite ruggiga. Nu tar vi vår tillflykt till detta rum och eldar så mycket vi vågar, utan att starta en skorstensbrand. Det sägs att man ska låte kaminen vila lika länge som man har eldat i den.

Brrrr!

Nu har jag tankat hem ett provexemplar av Ps (Photoshop) som vår lärare rekommenderar, att vi kan börja med. Kunde inte låta bli att ”pilla” lite. Så här blev mitt första alster:

En liten flicka har blivit mer änglalik än vanligt - eller rättare sagt en fjäril.

Jag har kommit in på en högskolekurs som jag sökt: Digital bildbehandling. Känner mig både glad och lite nervös. Ska jag klara av det?

Allt sker per dator över Internet, föreläsningar och allt. Ska jag verkligen fixa det, jag som har dyss-digital-lexi. Jag har fått första pappren från högskolan med uppmaning att ”skriva in” mig digitalt, det är klart. Sen har jag gått igenom ett s.k PingPong-program, som man ska använda, det gick också bra – tror jag.

På måndag börjar kursen. Jag måste skaffa litteratur och jag får/måste köpa Photoshop CS6 för

2 400kr, vilket är ett mycket bra pris, normalpris: 11 625kr. Det här med att skaffa studiematerial kan var lite (mycket) knepigt. Jag minns när jag senast läste på högskolan (3 år), denna eviga jakt på litteratur. Så fort ett nytt avsnitt i utbildningen var klar, eller helst lite före, så var det dags att skaffa nya böcker. Och eftersom det fanns fler än jag som behövde litteratur, så var det jämt kö till alla böcker på biblioteket. Alternativet var förstås att köpa egna; men det skulle snart visa sig att det var många böcker, som man bara behövde nåt kapitel av och inte hade så mycket kapital till. Då lånade man i stället och kopierade friskt.

I väntan på måndag lägger jag upp lite bilder så länge. Varsågod!

Så här ser det ut utanför fönstret

Ljuset spreglar sig i snön (när det inte snöar)

Så här ser det ut innifrån. Gnugga inte ögonen, den ska vara så här dimmig - det ska föreställa ett konstnärlig drag)

I källarfönstret hittade jag en död fjäril, vingarna var ihopfällda. Jag försökte försiktigt bända isär vingarna, men den hade nog legat där ett bra tag och var alldeles torr, så den gick sönder.

Jag tog i alla fall några bilder med mitt mackro-objrektiv, man ser att vingarna är uppbyggda som en mosaik. Så vacker! En hälsning från sommaren som numera är lika död som fjärilen. Vet ni att fjäril heter sommarfågel på danska? Låter lika vackert som den ser ut, eller hur?

Det är inte alla djur, eller människor för den delen, som är så vackra, när de är döda. Döden är oftast allt annat än vacker, även om många nog vill tro det. Döden är ett kroppens och själens förfall. Den som dör en långsam död, bryts sakta ner; det är inget vackert med det. Det kan däremot vara värdigt. Vi som får och vågar följa en nära anhörig eller vän på denna resan, bör vara empatiska och respektfulla. Man kan då få känna en vördnad för döden – och livet.

Förr, och då pratar vi om för så där 1000 år sedan, då Norden kristnades, och fram till mitten av förra seklet, var det till den kristna kyrkan man regelbundet skulle gå. Gjorde man inte det, så ställde man sig själv utanför samhället och fick inte vara med i gemenskapen. Det anstod varje hederlig medborgare, att minst en gång i veckan, gå i kyrkan. På söndagarna, då man var ledig från arbetet, var man skyldig att ägna sin lediga tid åt att vårda sin själ, och med det menade man, att man skulle visa sin tro på kristendomen, genom att gå till kyrkan och delta i gudstjänsten. Den som inte gjorde som alla andra, utsatte sig själv för de andras ringaktande och det som kallas social skam.

Man skulle kunna sin katekes, prästen gjorde årliga husförhör i hemmet och den som inte kunde sin bibel, fick en utskällning och tillsägelse att läsa på.

Kyrkan var inte bara ett ställe att helga religionen, den hade också en stor social betydelse, man träffades efteråt på kyrkbacken och utväxlade veckans skvaller. Man tog på sig sina bästa helgkläder och visade därmed upp sin sociala status. De unga ogifta män och kvinnor kunde visa upp sig, iaktta varandra under lugg och kasta lystna blickar efter de, som de tyckte var snygga och eftertraktade.

Prästen var en en lärd och bildat man, som alla såg upp till med respekt. Hans ord var skriven lag och ifrågasattes inte. Prästen hälsade man på med vördnad.

Man betalade kyrkskatt och lade kollekt i bössan.

Men det var förr det, sånt har vi för länge sedan lagt bakom oss. Eller?

Nuförtiden ska man gå till gymmet, simhallen, fotbollsplanen, motionsspåret - you name it, alla utgör de vår tids kyrka. Medan den gamla hederliga kristna kyrkan från 1200-talet i dag endast hyser några enstaka udda kufar, är det smockfullt på träningsanläggningarna. Här visar man, att man vårdar sin kropp och inte slarvar med att sköta sig. Den som inte tränar, ställer sig själv utanför samhället och ses med förakt av de redan frälsta. Det anstår varje hederlig medborgare att sköta sin hälsa genom att träna. Den som låter sin kropp förfalla, ser man nedlåtande på. Olika träningsformar vägs mot varandra, kropparna värderas efter sina muskler, former och resultat. Dålig kondition och fetma är slarvighetens stämpel och anses skamligt.

Personliga tränare och ledare inom olika träningsformer är vår tids präster och prästinnor. De åtnjuter respekt och deras ord är lag. Tränarna erhåller allas aktning och alla vill stå sig väl med dem och gärna få ett eget personligt samtal med dem då och då.

Man ska äta rätt. Vad som är rätt finns det åtskilliga meningar om; men det är inte så viktigt vilken diet man väljer, huvudsaken är att man slaviskt följer någon. Desto konstigare, desto bättre faktiskt.

Man lägger en stor del av sina månatliga inkomst på årskort, medlemsavgifter, proteindrinkar och personliga tränare. Träningskläderna är mycket viktiga, man ska följa trenden om man inte vill bli till åtlöje. Det går inte att komma i något som var modernt för tio år sedan. Är man én av de som står högt i rang på den lokala anläggningen, kan man möjligen komma med något nytt. Allt kostar förstås en slant, men det får lov att kosta, även om summorna kan svida rejält i en medelinkomst-plånbok.

Gymmen och dylika träningsinrättningar är inte bara ett tempel för träning, de fyller dessutom en ansenlig social funktion. Här träffar man både gamla vänner och gör nya bekantskaper, inte minst av det andra könet. En inte föraktlig del av den tid man tillbringar på träningen, består av icke-träning. Man tar en paus och pratar med bekanta och spanar i smyg in de snyggaste killarna/tjejerna. Efteråt kanske man tar en gemensam dusch eller/och går och äter tillsammans.

Orden: ”Jag ska gå och träna” är vår tids bevis på att man är en skötsam samhällsmedborgare.

Så kom inte och säg att tron har spelat ut sin roll. Tron är evig, det är bara föremålet för tron som växlar.

Före jul

Jag är ju en inbiten snö- och kylahatare, så jag uppskattar verkligen att vi slipper minusgraderna. Men jag måste ändå erkänna att den här ”värmen” kom något överraskande. Vanligtvis så brukar det ju alltid komma en ordentlig köldknäpp runt årsskiftet. I stället blev det en värmeknäpp. Nåja, jag välkommen, säger jag bara.

Nu tinar de enorma snödrivorna, om inte bort, så i alla fall decimeras de ordentligt. Under december har ju det största problemet varit var man skulle lägga den hopskottade snön. I stället inriktar jag nu mina krafter på halkbekämpning runt grinden vid ingången.

Som den födda pessimisten, så inväntar man ju bara den riktiga polarkylan, som enligt hela livets jävlighet (Murphys law) med största sannolikhet ligger och lurar runt knuten.