oldmolly

Alla inlägg under februari 2013

Av oldmolly - 25 februari 2013 16:54

   

När man studerar och lär sig en massa nya saker, blir man smärtsamt medveten om att det finns en massa man inte kan. Ju mera man lär sig, desto mera inser man att man inte kan. Man lever en massa år och tror att man är allmänbildat. Sen så får man en snilleblixt och vill lära sig lite till utöver de högskolepoäng man mödosamt har skrapat ihop, man försöker att lära sig lite mera och då slås man av hur mycket det ännu återstår att lära sig.


Kanske vore det bättre att inte studera alls och fortfarande förbli i tron att man kan allt.

ANNONS
Av oldmolly - 20 februari 2013 18:35

   

 Den här bilden har inget med det aktuella receptet att göra, men det var en bild med mat (ett av barnbarnen äter). Jag inser att jag inte har så mycket mat-bilder. Det får jag ändra på.


 Senaste receptet gjorde succé - hos sonen åtminstone. När han messade och bad om receptet, var det enkelt att hänvisa till bloggen.


Så då gör jag väl ett nytt recept. Nedanstående gjorde jag nån vecka senare och både ”lilla gubben” och äldsta barnbarnent tyckte det var smaskens.


2 stora eller 3 små kycklingfilébitar i strimlor + 10 – 15 cm ganska tjock purjo, även den i strimlor, steks lite lätt i en gryta eller stekpanna.

Tillsätt 1½ dl Mango Chutney och 1½ tsk Mild Curry pasta.

Låt puttra med nån dl mjölk (kanske skulle man testa cocosmjölk här) samt 1 dl grädde.

Red av med lite idealmjöl utrörd i ytterligare 1dl mjölk.


Jag serverade med ris.


Smaklig måltid!


ANNONS
Av oldmolly - 16 februari 2013 15:47

 

Denna bild har inget med receptet att göra, men jag har ingen annan för tillfället 


Trodde aldrig jag skulle lägga ut recept på min blogg, är liksom inte den typen; men nu bara måste jag. Om inte för annat, så för att jag ska komma i håg till nästa gång, hur jag gjorde.


Min man och jag delar ganska lika på matlagningen. Skillnaden är att han alltid kör efter recept, medan jag många gånger kör på gehör. Har man lagat mat till en massa barn genom ett (numera) ganska långt liv, så sitter det där med att smaksätta liksom (bokstavligen) i fingertopparna. Jag brukar kunna tänka mig till en smak och i brist på detta, så kan jag lukta på ångarna och, förstås, i sista hand smaka mig fram. Allt detta sagt utan att jag på något vis gör anspråk på att vara en bra kokerska. Kör mera efter devisen: Är man tvungen, så...


I fredags lagade lilla gubben en god fläskfilégryta efter något recept från DN. Jättegott var det. I går ville jag ha lax (jag gillar fisk). Mannen föreslog ett recept från affären med mango; men det lät inte så lockande tyckte jag, även om jag är mycket förtjust i mango i vanliga fall. Min lilla gubbe lät skeptisk (han borde vid det här laget veta att det går bra).

  • Men hur ska du göra då?

  • Tja, jag hittar väl på något.


Följande är ett recept med lax; men vi hann äta upp rubbet, innan jag fick fram kameran, så jag lägger väl ut ett par av guldfiskarna i akvariet i stället ( dessa rekommenderas dock inte att använda till matlagning).


Räcker till 2-4 personer, beroende på mängden tillbehör.


Jag la upp 4 laxfiléer (såna där frysta portionsförpackade) i en ugnsform.

Sen hackade jag 2 torkade, inlagda tomater i småbitar och rörde ner i

2 dl créme fraiche tillsammans med salt, peppar och örtkrydda (strödde lite extra av alla kryddorna på laxen). Sist rörde jag ner ½ tsk sambal oelek i smeten (lite fegt med så lite kanske).

Sen tog jag en bit överbliven brié (ca. 100g), skar den i skivor och fördelade mellan laxbitarna. Slutligen hällde jag créme fraiche- smeten över laxen. Körde rubbet i ugnen på 200-225grader i 15-20minuter.


Simsalbim!

Av oldmolly - 8 februari 2013 20:11

   


Nu finns min vän Kjell inte längre, min lekkamrat har gått till de eviga jaktmarkerna.


De senaste åren har man börjat att acceptera att två av samma kön bildar par; men det verkar som mänskligheten har svårt att förstå att två av olika kön kan vara bara kamrater. I din sjukhusjournal omskrivs jag som både särbo och sambo; men det hade vi mycket roligt åt. Jag var med på en hel del läkarbesök. Även det sista, där de sa att inget mer gick att göra. Du bad bad mig följa med, för du förstod inte deras läkarspråk, jag fick berätta vad de sa, när vi kom tillbaka. Det var svårt att framföra att din sjukdom spridd sig i den kropp. När du fick veta sa du: ”Då är det slut med mig!”. Det var då jag lovade att följa dig hela vägen. Sen gick det mycket fort – bara en- och en halv vecka.


I en nekrolog omskrivs vanligtvis bara de positiva sidorna av den avlidna. Man undrar ju var alla fantastiska människor kommer ifrån, de dåliga och elaka personer man kan möta i verkliga livet, verkar aldrig förekomma i en nekrolog. Nog lutar det åt att man tenderar att enbart se alla avlidnas positiva sidor; de negativa har sållats bort.

   

Därför låter det inte så märkvärdigt, när man kallar Kjell snäll; men i det här fallet stämmer det verkligen. Snällare människa är nog mycket svårt att uppdriva. Bad man Kjell om hjälp, så ställde han alltid upp. Visste man inte hur något skulle fixas, så visste Kjell. Och just för att Kjell alltid fanns till för andra, var det så många som ställde upp för honom på slutet. Nog är det det så, att ju mera man slösar med vänskapen, ju mera växer den.


På det hospice, där Kjell var inskriven de sista veckorna, hade nog inte personalen någonsin tidigare sett så många besökare. Kjell var aldrig ensam där och det var också så han ville ha det. Jag frågade om han ville att vi skulle styra upp alla besök lite bättre och bara komma en och en; men Kjell sa, att även om han inte orkade prata, så gillade han att lyssna till alla, som samtalade rutinkring honom i hans sjukrum.


Jag var där ungefär en timme varje dag, framförallt på morgonen, då inte så många andra hade kommit dit ännu och Kjell var alltid glad att jag kom. Sista tiden var det inte så mycket som sas oss emellan, Kjell var för trött, han somnade mellan meningarna; men han ville att jag skulle sitta på sängkanten och hålla handen.


Vet du, att jag klappade dig på kinden och tryckte din hand, då du låg där i sängen när de gjort dig ordning, efter att du hade dött? Jag stack in handen mellan din överarm och kropp och kunde fortfarande känna din kroppsvärme, även om dina händer och ansikte hade kallnat. Du såg fin ut, ditt ansikte hade slappnat av och dina svårigheter att andas syntes inte längre nu efter döden. Du såg så fridfull ut.


Dagen efter din död, i onsdags, åkte jag upp till norra Jämtland för att hålla mitt löfte till dig. Jag kom hem nu i eftermiddags efter att ha uträttat det du bad mig om. Kjell, nu har jag hållit mitt löfte till dig.


Kommer du ihåg för några år sedan, när jag lite på skämt sa, att jag ville ha med mig mobilen i kistan, när jag dog, så jag kunde ringa och be dem ta upp mig igen, om jag vaknade? Då sa du, att du också skulle ta med mobilen i kistan, så vi kunde ringa varandra. Nu den sista tiden upprepade du din önskan att få med dig din mobil. Det ska vi fixa, Kjell. Ring mig, om du vill något!


Kommer du ihåg den stora stenen, du hjälpte mig att dra upp ur min fiskdamm i trädgården? På den har du lovat att sitta, när jag vill prata med dig.

   

Jag tänker mig dig inte som död, jag tänker att du är ute i skogen och jagar. Jag gav dig en skyllt, när du senast fyllde år, där det just stod: ”Ute och jagar”. Ska jag hänga den på din kista, när jag går på din begravning eller vill du ha den på gravstenen?


Kjell, fattar du hur tomt det är utan dig? Vi är så många som saknar dig. Men jag behöver inte någons tröst, min tröst är alla våra roliga minnen.

   





Presentation


Titta även in på http;//kimsdogblogg.bloggplatsen.se

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ oldmolly med Blogkeen
Följ oldmolly med Bloglovin'

Välkommen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se