oldmolly

Alla inlägg under september 2013

Av oldmolly - 28 september 2013 19:49


Jag har glömt min kamera hos ena dottern. Hon skulle träffa andra dottern, som sen skulle träffa mig.


Alltså bad jag ena dottern ta kameran till andra dottern, för vidarebefordran till mig; men där i den leden av kedjan blev det fel. Jag glömde be om kameran och andra dottern glömde likaledes att lämna kameran till mig.


Resultat: Min älskade kameras befinner sig för närvarande i Nynäshamn och jag är i Vallentuna. Vilket medför smärtsam kamera-abstinens.


Återstår då att ge sig på bildbehandlingen.


Här har vi en av familjens yngre förmågor, som leker Askungen. Som rekvisita har hon lånat mammas skor. Vingligt, men det ska börjas i tid...


     

ANNONS
Av oldmolly - 21 september 2013 21:16

Har varit ute och promenerat i två omgångar idag. Drygt två timmar på förmiddagen i skogen och längs havet. På eftermiddagen närmare tre timmar på landsbygden och uppe på Klinteberget. Nu känner jag faktiskt i kroppen, att jag rört ordentligt på mig, det var länge sedan jag kände det sist. Skönt att känna sig trött!


Men jag är inte ensam om denna känsla. Hunden ligger som en bättre begagnad wetexduk vid mina fötter.


Som vanligt fick kameran hänga med. Jag upplever så mycket mera, när kameran hänger med mig, då ser jag världen två gånger. Dels på vanligt sätt, dels genom objektivet. På så vis upptäcker jag detaljer jag annars inte skulle lägga märke till.


Sen är det minst lika roligt, när man kommer inomhus – då kan jag ju börja bildbehandla. Fotograferingen har därmed fått en helt ny njutning och skaparglädje.


Här följer några ”fynd” från dagens promenad.


                    

              


För att få bilderna på dessa skygga fåglar, skravar och grågäss, fick vi smyga i högt gräs. Det resulterade i att vi, när vi kom hem, fick plocka åskilliga fästingar. Mina hade som tur inte bitit sig fast ännu. Usch, jag avskyr, när någon äter på mig. Vad ska vi ha dessa otäcka kräk till? Men aldrig att jag tänker låte dem hindra mig från att vara i naturen, då har de ju vunnit.


   


Den här var lite tuffare än de andra och poserade snällt.
 



Solen höll oss sällskap hela dagen, men när vi närmade oss boden, började stygga moln dra in.


       


Nu sitter vi i boden med tända ljus, krämig potatissallad med rökt skinka och ett litet glas rosè. Livet är inte alls dumt!



ANNONS
Av oldmolly - 20 september 2013 21:59

Ett av mitt livs glädjeämnen är förståss just livet. Jag lever nu och det ska vara roligt – eller i alla fall inte tråkigt och händelsefattigt. Det gäller att njuta av livet, så länge man har det. Sen ska jag vara död så väldigt länge och det är nog inte så roligt.


Ett annat glädjeämne är döden. Eller, låt mig förklara: Jag tycker det är så roligt att gå på kyrkogårdar och läsa på gamla gravstenar, ju äldre ju roligare. Förr i tiden var det tydligen vanligt att skriva ut vad man hade sysslat med i livet. Ju präktigare yrke, ju mer anledning att skryta med det. För eftervärlden säger dessa gravstenar så mycket mera än en sten med bara ett namn. Man kan, om man vill och har lite fantasi, ana ett människoöde bakom de gamla stenarna.


Titta nedan, så kanske ni också finner lite roligt i döden:

(De nyare stenarna, har jag försökt att dölja namnen på, eftersom jag inte vill stöta mig med anhöriga)

 

              

                          

De flesta är yrken som skänker heder och inger respekt.


Många av dessa yrken finns inte längre.

                   




Att vara torpare är minsann inget att skämmas för.

 


Lika gott som detta:    

Bättre att äga sin mark kanske.


Den här då:

 

Det här är väl inget yrke. Inte skulle jag stoltsera med att vara en undersåte.


"Kvinnorna tiga i församlingen"

         

Det var inte ovanligt, att kvinnan inte hade ett yrke, i alla fall inte om mannen hade ett välavlönat arbete. En lyxhustru alltså. Eller en kvinna utan annan identitet än någon annans bihang. Välj själv!



Men några kvinnor var stolta, kvinnor som var yrkesmänniskor, även om yrkesvalet säkert var begränsat.:

       

Här står till och med kvinnan före mannen, kanske för att hon dog först.


Bland alla som levt ett långt liv hittar man tyvärr också en del som bara fick ett mycket kort levende.

 

 

Livet är inte rättvist, tro inte det.


Inte alla gravstenar får vara kvar. De flesta slängs, när anhöriga inte längre betalar för gravplatsen. Vanligtvis 25 år om det är ont om plats.


Den här hittade jag idag bland en massa andra stenar, som lagts upp vid stranden på Gotland för att stoppa vågorna. Så kan det också gå för gamla gravstenar.Stenen syns i mitten av högen på bild nr. 2 (den större fyrkantiga)

 

 



På min kommande sten kan jag tänka mig följande:

 

Av oldmolly - 17 september 2013 20:21

Jag kom just fram till min lilla strandbod. Det har regnat hela dagen. Efter att ha lastat in allt i boden, tog jag ut hunden på en promenad i hamnen. Vad tror ni händer? Jo, vid horisonten lyser solen igenom de blygråa molnen och hela Klintehamn badar plötsligt i ett orangefärgat ljus. Det var osannolikt vackert. Över bodarna bildades en fullständig regnbåge, som var högre än bred. Märkligt, men troligtvis fick den den höga formen, eftersom solen stod precis på väg att sjunka under horisonten.

Självklart låg kameran i boden just då. Jag småsprang för att hinna till boden och hämta kameran, så jag kunde fotografera fenomenet; men just som jag fick tag i kameran, sjönk solen ner och allt det vackra var borta.

Här trots allt 2 bilder som jag precis hann ta. På den ena ser ni hur brant regnbågen var och på den andra de "sorgliga resterna" av solnedgången, när solen just hade gått ned.

   

Av oldmolly - 14 september 2013 19:26

Då och då svävar luftballonger i över Vallentunasjön, vi ser dem ofta från huset.


 

Men här om kvällen kom två av dem väldigt nära vårt hus och järnvägen. Jag och grannarna trodde nog att det skulle gå riktigt illa – att de skulle krocka med trädtopparna eller landa olyckligt i en trädgård eller på järnvägsrälsen.


Men det fixade sig och de landade ganska nära Täbyvägen vid ”Röda korset” intill kyrkan och Vallentuna centrum.

Av oldmolly - 10 september 2013 16:13

Här om dagen, vid solnedgången hittade, jag en farbror i 90-årsåldern ute i skogen. Hur han hade lyckats ta sig dit är svårt att förstå, men nu var han i alla fall helt utmattat, Han låg på backen och orkade knappt ropa på hjälp, det var snarare en ljudlig flämtning, som påkallade min uppmärksamhet. När jag frågade hur han hade tagit sig ända dit, svarade han med svag röst: ”Jag kröp!”

Det började att bli kyligt och daggen gjorde marken fuktig, förmodligen hade han inte klarat en natt därute, eftersom temperaturen kröp kraftigt neråt, när det blev mörkt. Han var helt klar, men mycket medtagen. Jag försökte få upp honom, men han orkade inte ens sitta upprätt, utan jag fick försiktigt lägga honom ner i gräset igen och springa efter hjälp. Någon mobiltelefon hade jag inte på mig just då.

Märkligt nog verkade nästan alla vara någon annanstans än hemma, först i det fjärde huset jag knackade på, öppnade en ung kille. Jag förklarade situationen och vi sprang ner i skogen för att undsätta farbrorn. Men trots att den gamla mannen inte var varken stor eller kraftigt byggd, orkade vi inte bära honom. Det är märkligt så tung en slapp, lealös kropp kan vara. Det är vid sådana tillfällen man skulle önska att människan var född med handtag i ryggen.

Som tur var hade grabben en kompis och en I-phone (tänk så ofta jag sagt, att jag inte behöver en sån – en kompis också för den delen). Med förenade krafter lyckades vi bära honom ur skogen, ringa hemtjänst via 112. Han hade en ”larmknapp”, som många som har hemtjänst har (jag är ju liksom i den branschen och visste därför att han hade hemtjänst). Hemtjänsten stod där vid hans bostad och tog emot, när jag körde honom till hans hem.


 

Farbrorns favoritblomma enligt dottern


Och så slutade den historien lyckligt. Nej, förresten, en sak till: Dagen efter ringde en kvinna på min dörr för att överlämna en blomma som tack för, att jag räddade hennes pappa. Hon sa att jag gjort ett hjältedåd. Fast egentligen inte, jag var ju bara på rätt plats i rätt tid.

Av oldmolly - 3 september 2013 09:28

Herr och fru koltrast bestämde sig för att använda vår häck till BB i slutet av juli. Det var roligt att följa de små liven. När det kom en häftig regnskur, funderade jag på att gå ut och lägga något sorts tak över boet, men jag avstod – var rädd att skrämma dem.


    


 

Kanske inte just precis vackra, men definitivt söta.

 

Här är det 1 vecka äldre än bilderna överst. Lite sötare, eller hur?

Presentation


Titta även in på http;//kimsdogblogg.bloggplatsen.se

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20 21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2013 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ oldmolly med Blogkeen
Följ oldmolly med Bloglovin'

Välkommen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se