Här om dagen, vid solnedgången hittade, jag en farbror i 90-årsåldern ute i skogen. Hur han hade lyckats ta sig dit är svårt att förstå, men nu var han i alla fall helt utmattat, Han låg på backen och orkade knappt ropa på hjälp, det var snarare en ljudlig flämtning, som påkallade min uppmärksamhet. När jag frågade hur han hade tagit sig ända dit, svarade han med svag röst: ”Jag kröp!”

Det började att bli kyligt och daggen gjorde marken fuktig, förmodligen hade han inte klarat en natt därute, eftersom temperaturen kröp kraftigt neråt, när det blev mörkt. Han var helt klar, men mycket medtagen. Jag försökte få upp honom, men han orkade inte ens sitta upprätt, utan jag fick försiktigt lägga honom ner i gräset igen och springa efter hjälp. Någon mobiltelefon hade jag inte på mig just då.

Märkligt nog verkade nästan alla vara någon annanstans än hemma, först i det fjärde huset jag knackade på, öppnade en ung kille. Jag förklarade situationen och vi sprang ner i skogen för att undsätta farbrorn. Men trots att den gamla mannen inte var varken stor eller kraftigt byggd, orkade vi inte bära honom. Det är märkligt så tung en slapp, lealös kropp kan vara. Det är vid sådana tillfällen man skulle önska att människan var född med handtag i ryggen.

Som tur var hade grabben en kompis och en I-phone (tänk så ofta jag sagt, att jag inte behöver en sån – en kompis också för den delen). Med förenade krafter lyckades vi bära honom ur skogen, ringa hemtjänst via 112. Han hade en ”larmknapp”, som många som har hemtjänst har (jag är ju liksom i den branschen och visste därför att han hade hemtjänst). Hemtjänsten stod där vid hans bostad och tog emot, när jag körde honom till hans hem.

Farbrorns favoritblomma enligt dottern

Och så slutade den historien lyckligt. Nej, förresten, en sak till: Dagen efter ringde en kvinna på min dörr för att överlämna en blomma som tack för, att jag räddade hennes pappa. Hon sa att jag gjort ett hjältedåd. Fast egentligen inte, jag var ju bara på rätt plats i rätt tid.