Oj, va det ekar av tystnad i cyberrymden. Precis som människor verkar undvika samtal om döden, så verkar det som det blev tvärtyst, när jag skrev om min mans obotliga sjukdom. Inte för att jag brukar ha så många kommentarer, men så här tyst har det nog aldrig varit.

Jag vill ju bara ventilera mina tankar inför allt det här som upptar min tid, så ni får nog stå ut med det här i framtiden också. Men var inte rädda, det smittar inte och jag lovar att inte bli besvärlig och bryta ihop framför ögonen på er..