Dotter och barnbarn är på besök, vilket skänker skratt och rörelse i huset. Ena barnbarnet är ett halvår och man får ju mycket bättre kontakt, när man umgås flera dagar i rad, än när man bara hälsar på några timmar.

Andra barnbarnet har sportlov. Hon är i tonåren och hennes mamma och hon mår bra av att få lite ledigt från varandra. Man har ju själv varit tonåring och haft barn, som också varit i denna besvärliga gränslinje i livet, så man är evigt tacksam att denna tid är över. Så mycket lättare att vara mormor. Man har möjlighet att skämma bort dem, men också pondus att hålla dem i tukt och förmaning, utan att för den delen bli osams. Man kan alltid skylla på att man är gammal och töntig, det brukar vara ett argument som inte går att säga emot.

I förra veckan råkade jag glömma min mobil i jackfickan, när jag skulle tvätta jackan. Den slutade att fungera. Men batteriet och SIM-kortet fungerar.

Det fick bli en ny rosa mobil i samma modell som tidigare. Till forargelse för mina barn, som tycker att jag borde ha en I-phone i stället. Men jag känner inget behov av en sådan, så varför ska jag lägga en massa pengar på en, när jag inte själv vill ha? Dessutom är jag ju fattig pensionär nu, så jag måste hålla hårt i pengarna.

Mycket hinner hända på kort tid.

Först dog min styvfar. Sen blev jag farmor och som om det inte vore nog, så dog min väninna. Allt detta inom 8 dagar.

Lille nybakade familjetillskottet med pappa.

Om 2 veckor ska jag till Vallentuna och fixa det sista i gamla huset samt skriva över huset till de nya ägarna. Därmed blir jag fast förankrad på gotländska landsbygden. Sen kan det bli lite lugnt ett tag, tycker jag.

När ska man gripa in och hjälpa till? När maken inte kan prata tydligt och sluddrar. När människor vi möter inte förstår vad han säger. När de tror att han är dement eller ett lallande fyllo. När ska man då berätta att han har en sjukdom, som heter MSA -P. Ingen vet ändå vad det är.

Ska jag alltid finnas till hands och tolka och översätta eller ska jag ta ett steg bakåt och låta honom och den han talar med själva klara ut begreppen? Problemet är mitt mera än hans, tror jag. När jag läser på Internet om MSA, betonas det hur viktigt det är att anhöriga får stöd och hjälp. Jo, det vore ju trevligt, men av det har vi inte märkt något.

Hitintills har jag försökt att tolka hans svårförstådda tal och släta över. Jag skäms, när han sluddrar och inte kan göra sig, förstådd. Mest skäms jag över, att jag skäms. När jag tar steget, att berätta hur det ligger till, att det beror på en sjukdom, ser de bara besvärade ut och börjar prata om annat. Jag skulle vilja att de frågade mera i stället. Och sen fortsätter att prata med oss. Som det är nu börjar vi bli socialt handikappade. Visst finns det patientföreningar, men inte för MSA, då är vi tvungen att ingå i en annan förening och det känns inte relevant. Jag tror att jag lider mera av detta problem än han gör. Jag skulle behöva någon att prata med som kan, vet och förstår mer än jag; men kanske finns inge sådan att tala med. Sjukdommen är ju så ovanlig.

Januari månads sol-liga toppas av Gotland. Jag har flyttat till rätt ställe. Fast det var fasligt va dåligt det var med sol överhuvudtaget! Vi går ju våra dagliga promenader, klart att de dagar solen skiner är det extra skönt.

Flera gånger har vi blivit iakttagna av en havsörn, som svävar in över oss och kollar av vad vi är för några varelser. Varje gång undrar jag oroligt, om den funderar på att käka border collie, men det är väl ändå för stort byte även för en havsörn?

Man ser havsörnen vid hörnan av taket (jag hann inte få fram och montera teleobjektivet).

Här är border collien

Och här kommer lite flera solbilder från ledaren av sol-ligan.

Lyssnade på Marie Fredriksson på radion idag. Hon tycker illa om vinter och kyla. Tänk att jag äntligen hör någon som tycker som jag. Annars hör man ju bara att snö är så vackert och att det är bättre med några minusgrader och klart än plusgrader och tö.

Jag avskyr kyla. Allting under 0:an ger mig mental kramp. Det känns som musklerna drar ihop sig och själva livet stannar av. Usch!

Nu verkar det som vi blir bönhörda. Det är plusgrader och snön försvinner sakteligen. Och i dag tittade solen fram på eftermiddagen - i alla fall här på östra Gotland.

Det enda bra med snö är, att alla bilder blir så vackra. Det är på vintern man ta de vackraste bilderna. Sommar och soliga dagar är det inget roligt att gå ut och fotografera.  Här ser ni lite av årets senaste snöbilder, kanske de sista för denna vinter.

...från Danmark. Redan när jag såg avsändaren, förstod jag. Min styvfar; Georg, har dött. Annars skulle jag inte få detta brev. Det var från en av hans biologiska döttrar, vi har aldrig tidigare haft kontakt.

När han lämnade deras mamma, var det för att leva med min mamma. Jag var då 14 år då. Det här var 1965 och på den tiden var det inget som hette delad vårdnad. Hade man lämnat familjen var man en skurk, att kontakten helt avbröts, var mera regel än undantag.

Tror inte att jag välkomnade honom, för min del kunna han gärna ha återgått dit han kom ifrån eller till ett mycket varmare ställe under jord.. Tonåring som jag var, enda barnet och van att ha min mamma helt för mig själv, så såg jag honom som en inkränktare. Att jag inte välkomnade honom är en stark underdrift. Jag antar att motviljan var ömsesidig. Han tyckte förmodligen att jag var ”pain in the ass”. Min mamma skickade mig till en intenatskola för att få lugn och ro, vilket knappast ökade min goda vilja. Där gick jag till jag var klar med min skolgång, 18 år och därmed myndig. Jag fick komma hem och hälsa på på loven och en helg varannan månad. Snabb avvänjning från mamma alltså. Jag saknade henne, så jag nästan kunde dö.

Mitt liv gick vidare trots allt. Efter det jag började arbete, flyttade jag vid 21 års ålder till Sverige. Skaffade så småningom egna barn och livet rullade på. Jag hade kontakt med mamma och Georg, inte minst när jag fick barnen. Hälsade på i Danmark och de på mig i Sverige.

När jag just hade fått min dotter, Moa (idag 32 år), kom mamma på visit för att beskåda sitt barnbarn. När jag hämtade henne på stationen,och fick se henne, fick jag en chock. Hon var ju dödssjuk. Arbetar man med döende patienter, så ser man, fast jag tror nog att det syntes även för en som inte var sjukvårdsutbildat. Det var hemskt! Visserligen hade hon opererad bort ett bröst 1980 pga en tumör; men att cancern hade spridd sig, var det ingen som hade berättat, allra minst hon. Dock förstod jag inte hur nära det var. Hon stannade några dagar, men blev snabbt så dålig, att jag uppmanade henne att söka vård. Hon var motvillig till förslaget, men gav sig, när jag envisades; men då ville hon till sin läkare i Danmark. Jag ordnade så hon skulle få åka sjuktransport ända från Stockholms län till sin bostad i Danmark, men nej, hade hon åkt tåg så skulle hon åka tåg hem. Dagen efter åkte jag med henne till Centralstationen. Med konduktörens hjälp baxade vi upp henne på tåget. Georg skulle ta henne av tåget i Malmö sen. Hon dog dagen efter att hon återvänt till Danmark. Hade jag vetat att det skulle gå så fort, hade jag låtit henne stanna.

Georg hade inte alls förstått, hur sjuk hon var och han var i total chock. Jag försökte stötta och trösta på telefon, nästan lika chockad som han. Jag hade ju mitt lilla nyfödda barn och ett äldre syskon att ta hand om också.

Sedan blev det bara så att vi höll kontakten. Jag hälsade på några gånger och han én gång på oss i Sverige. Vi skickade brev och julkort. Kontakten var inte frekvent, men stadig och regelbunden. 2006 (tror jag det var) var min yngsta dotter och jag och hälsade på. För henne var det första gången hon träffade honom. Han var då inte riktigt frisk, men klarade sig helt själv. Huset han bodde i var fuktskadat och mögligt; men vem är jag att döma över andras sätt att leva. Därefter träffades vi inte mera, men vi höll kontakten.

I går kom alltså ”sista brevet från Danmark”. Med tanke på min aversion mot Georg i början av vår bekantskap, borde jag inte känna någon sorg; men det gör jag. Konstigt nog! Kanske mest över att jag inte var en bra ersättning för hans biologiska döttrar. Han hade fått lite kontakt med en av dem; men vad jag kan förstå var den inte så varm eller särskilt stadig. Jag känner mig också beklämt över att hans gamla, otroligt snälla hund (som jag träffade 2006), hade fått avlivas, 13 år gammal, i samband med att han sista veckan, togs in på ett vårdhem. Stackars gamla, trogna Mix. Kanske dog han tidigare av sorg över att förlora henne. Han var mycket ensam och hunden var hans enda sällskap, där i det skabbiga huset.

Och jag sörjer, att jag inte fick veta, så jag kunde åkt ner och ta avsked på ett värdigt sätt. Kanske sörjer jag mest det som kunde ha varit, men som aldrig blev.

Dottern, Elin heter hon, hade hittat mina brev och därför meddela mig genom att se min adress på avsändaren. Tänk att han hade sparat alla brev. Vad som inte framgick i breven, var tydligen vem jag var. Elin hade ingen aning om att Georg och jag hållit kontakten i alla år. Så lite hon måste ha vetat om sin pappa och så lite han måste ha träffat sin biologiska familj. Mitt hjärta krymper, när jag tänker på hans stora ensamhet. Elin skickade även med en kopia på en bild, som han haft på sitt skrivbord och undrade om jag visst vem som var på bilden. Det var ju jag med min lilla son, tagen av Georg 1981, när vi var där och hälsade på. Han hade alltså sparat denna bild i alla år. Vi måste ha varit de, som betydde mest för honom.

Jag har nu skrivit ett långt svar till Elin, hans ”riktiga” dotter – hon som meddelande mig. Skulle tro att hon också lider av dåligt samvete. Men all det där samvetet, vad tjänar det till. Inget, inget alls! Människan är en stackars varelse, som för sent ångar det som inte kan göras ogjort. Till vilken nytta? Bättre vore att göra bättre någon annan gång. Att vara lite mera rädda om varandra medan vi kan.

Jag är ändå glad att jag fick veta. Trots allt fanns jag inte registrerat någonstans som dotter eller ens anhörig till Georg. Ingen annan än Georg visste om vårt lite speciella förhållande. Hoppas hon inte anklagar mig för att henne pappa lämnade deras mamma. Jag har sett henne på ett gammal fotografi som han hade, en flicka med ljust hår och en katt i famnen. Jag tänkter mig i alla fall att det är hon. Det kan ju ha varit en av hennes systrar. Hon är nu 65 år, två äldre än jag; men jag tänker mig henne som denna unga flickan. Hoppas att hon skriver tillbaka.

Nu har vi köpt en ny spis, den gamla var utdömd redan innan vi tog över huset. För första gången i mitt liv har jag en spis med häll. Bättre sent än aldrig. Sen återstod att slänga den gamla.

När vi skulle slänga sopor på återvinningsanläggningen i Hagby/Täby i Stockholmstrakten, var det alltid byst med folk. Man fick armbåga sig fram. Det kändes som värsta rusningstrafiken. Aggressiviteten låg hela tiden i luften.

Här på Gotland, vare sig i Visby eller nära Slite (närmast), är det aldrig någon stress eller trängsel. Underbart! Dessutom är man noga med soporna. Vi sopsorterar i brännbart och komposterbart. Det har jag i och för sig gjort tidigare också, bara för att jag ville. Men här MÅSTE man. Det brännbara används till kalkugnarna på Cementa i Slite i stället för att köpa dyrt bränsle till ugnarna dit. Det komposterbara vill jag behålla själv, det vore väl dumt att skänka bort fin kompost. Det känns som om man matar kompostbehållaren. Ut kommer sedan fin jordförbättring.

Det är att vårda naturen och ta hand om miljön, det känns mycket bra att sopsortera, tycker jag.