Kära nån, sån bloggabstinens jag har!

Jag har tillfällig datorkrasch, men jobbar på problemet.

Kerstin i Rute är ”ett rekorderligt fruntimmer”. Hon är ensam att sköta en stor lammgård och just nu är det bråda tider. När jag var där några timmer, var det lite lugnt - endast en kull såg dagens ljus då. Men före och efter ploppade det ut lammungar i parti och minut.

Innan de släps ut i hagen med mamma, ska de små liven märkas och vägas samt könsbestämmas. Kerstin har en liten röd bok, där hon skriver upp allt. ”Kerstins lilla röda” alltså.

Här ser man resterna av de som inte klarade resan in i livet.

En av gårdens katter övervakar arbetet, kanske blir det någon moderkaka över att smaska på.

 
  Här kan du lyssna på lammen

Kerstin bär ut två av tre i kullen (den tredje bar jag in famnen). Det ser lite brutalt ut, men det är verkligen effektivt att bära lammen på detta vis. Dels rinner fostervattnet ur lungor och luftstrupe, när man håller dem upp och ner, dels slipper fostervattnet kleta ner Kerstins kläder och därmed riskera att blanda sig med lukten av andra lamm, som då kan lukta ”fel lamm” och medföra att inte fåret tar sig an sitt eget lamm. Fåren är noga med lukten, det är den som talar om att det är hennes lamm.

Om det är svårt att se hur många får det finns här, får man räkna benen och dividera med 4.

Överallt runt kusterna ser man gamla båtar som ingen längre bryr sig om. En del skulle säkert, med en rymlig pengapung, gå att rusta upp. Men många är helt förstörda och ingen vill kännas vid dem, än mindre ta bort dem.

Tänk om dessa båtar kunde berätta för oss vad de varit med om.

Här på Gotland, låter man gamla träbåtar, som ligger övergivna, långsamt tas tillbaka av naturen Tills de återgått till sina beståndsdelar. Av jord är du kommen...

När man bor på Gotland, så heter det "att åka till fastlandet", när man lämnar ön. När mina barn var små, sa de: "Mamma, när ska vi åka till Sverige?" Det är lite så det känns - man lämnar sitt hemland och åker till ett annat land. Alltså: Jag har varit på fastlandet. Det är anledningen till att jag varit så frånvarande från bloggen. Skulle egentligen på en liten tillställning för sjukvådare, som jobbar på de stora motionsloppen av typen Stockholm Marathon. Samtidigt passade jag på att hälsa på barn och barnbarn. 

En av döttrana gillar att åka cross. Även hennes man och delar av barnaskaran åker. En tuff sport, inget för den som är rädd att smutsa ner sig.

Svårt att se om detta är en tjej eller kille? Kolla hårtofsen, som hänger ut under hjälmen.

Här är det lillgrabben som kör.

Dottern har länge tjatat på mig, att jag också ska testa (hon tänker inte på att jag börjar närma mig rullatorålder), så till slut fick jag ge mig. Jag började med den större av ungarnas cross. Först lite instruktioner av svärsonen.

Den här var i minsta laget, men man måste ju börja med något. Och det gick ju bra, så då tog jag tjuren vid hornen (just så kändes det) och klädde på mig kläderna...

... och körde ett litet varv.

Dottern säger att man får räkna med att köra i kull. Det gjorde jag också.

Som barn och ung bodde jag i Danmark. Där hittar man nästan bara vitsippor, blåsipporna är sällsynta. Just därför letade jag alltid efter de blåa. Här på Gotland behöver jag inte leta, de tränger sig på. Färgen kan variera från blåaste blått, över lila till rödviolett. Det finns till och med vita blåsippor, men de är sällsynta.

Blå är en av de tre grundfärger, blå har den kortaste våglängden av dessa. Färger uppfattas olika och framkallar någon form av reaktion hos de flesta människor. Blått kopplas starkt samman med stillhet och lugn. Blåa nyanser ger människor en känsla av lugn, frid och stillhet.  Människor tenderar även att bli mer produktiva i blåa rum

Blåa blommor gör sig bäst i dunkel belysning. Tyvärr lyste solen med ett skarpt ljus denna dag och därför var det svårt att återge den fantastiska effekt, som dessa mängder av blåsippor ingav. Men försök föreställa er den i stället.

(Bilderna är tagna i Kyllaj på Gotland)