Min lilla sonson är ett efterlängtat barn.

Mamma Linda låter honom gärna sova i famnen.

En nära kontakt mellan mamma och barn ger honom säkert en grundläggande trygghet att bära med sig i livet. Ett märkbart avtryck både omedelbart synligt - och i framtiden.

Några kanske tänker: Jaja, hon har nog semester. Det har jag inte, snarare tvärtom. Jag har för mycket att göra. Tiden räcker inte till. Inte orken heller. Inte bara den fysiska, långt mindre den psykiska. Min man blir sakta sämre i sin sjukdom. Han är diagnostiserad med en trolig MSA-c. Symtomen blir starkare och starkare och flera tillkommer.

Jag ska orka med allt i hemmet, med mat, städ, trädgård och allt det där, som tillhör det dagliga slitet. Jag håller kontakt med vänner och släktingar. Jag tycker i och för sig om det, men ibland känns det övermäktigt att göra allt helt själv och samtidigt se min partner bara ligga och sova bort sin tid. Sen ska jag orka med att jobba också. Jag är visserligen pensionär, men jag behöver dryga ut det lilla jag får, genom att arbeta extra. Samtidigt är jobbet ett sätt att få ett andningshål, att träffa arbetskamrater och tänka på annat.

Min partner är inte längre en partner, en som står bredvid och deltar i vårt liv tillsammans. Hans sjukdomssymtom, de fysiska, kan jag nog stå ut med, men att han mentalt inte riktigt hänger med är svårt att hantera för mig. Han är inte den jag en gång lärde känna. Han är mera någon som bara existerar. Han bryr sig inte så mycket om någonting. Inte om hur han ser ut, inte hur hans omgivning ser ut, hur pengarna ska räcka till och räkningarna betalas. Om inte jag håller efter honom skulle han aldrig tvätta sig eller hålla rent kring sig, städa gör jag. Räkningarna skulle ligga obetalda. Han begär aldrig något, men ger inte heller.

Det värsta av allt, är nog att han aldrig bryr sig om mig. Jag kunde lika gärna inte finnas till. Det låter nog egoistiskt att säga så, han är ju sjuk, jag är frisk. Jag begär inte tacksamhet, men lite uppskattning skulle inte skada. Men han bryr sig bara inte. Ibland blir det lite tungt.

Så där! Nu har jag gnällt färdigt. Nu tar jag nya tag.

Rosorna är blommornas drottning. Ingen annan blomma inger samma känsla. Att doppa ansiktet i en ros och dra in den underbara doften, känna de sammatslena kronbladen mot ansiktet, är som att omfamnas av paradiset.

 Schneewittchen

New Dawn

I min nya trädgård har jag nu planterat sex rosor: New Down, Bonita, Schneewittchen, Flora Danica, Penny Lane och nu senast köpte jag en Beverly. Alla är än så länge små, de kommer förhoppningsvis att växa sig stora. Några rosor fanns redan här: två röda, en rosa, en gul. Vidare finns en vresros och en enkelblommande nyponros. Ingen av dem vet jag namnet på.

Beverly är otroligt vacker - stor som två handflator och har en lätt doft av citrus. Jag hade inte alls tänkt köpa en ros denna gång, men när jag såg denna ljuvlighet, kunde jag inte motstå den.

 Berverly

Under vintern byggde jag en mur - det första jag gjorde, som skulle skydda rosorna. Här planterade jag dem i söderläge och i skydd för vinden. Sol det mesta av dagen, kan det bli bättre?

Den första som slog ut var Bonita, tät följd av de andra. Ännu blommor de, men det varma vädret gör tyvärr att de blommar över ganska snabbt.

Här ser ni Bonita

Som knopp

nyss utslagen

fullt utslagen

och överblommat.

Fler rosor lär det bli i min trädgård.

Såg en apollo-fjäril ute vid kusten här om dagen. Lär vara största arten i Sverige. Har bara sett den på bild tidigare.Den flög förbi mig och ut över havet. Att hinna få fram kameran var det inte frågan om, så ni får tro mig utan bild.

Den här lilla skönheten har hållit sig i närheten de senaste dagarna, flygit runt mig och satt sig där jag är. Vet ej namnet på den, men någon kan säkert upplysa mig.

Se sån tillitsfull blick, är det månne kärlek?

I dag blev han så förtjust i mig, att han satte sig på mig...

och pussade mig på foten med sin snabel. Det måste vara en kille.

Hittade ett pat snygga shorts på rea här om dagen. Egentligen helt onödiga - jag har shorts sen tidigare; men vad som är ännu mera onödiga är alla lappar de syr in i sömmarna. Vem läser på dem? En, ja kanske man vill veta vad det är för material och hur det ska tvättas. Men inte 9 lappar. Vem läsa alla dessa? Hade det inte räkt med 1?

Här har jag klippt bort alla, de bara sticks.

Syrener brukas benämnas som buskar. Den här syrenen måste dock kategoriseras som ett träd. Den står i Visby, strax utanför östercentrum.

Kolla vilken stam, visst är den imponerande?

Det gäller att passa på, när det är lite halvtråkigt väder, om man inte vill trängas med turisterna här på Gotland. I alla fall på de mest populära ställena. Ska man t ex med färjan från Gotland till Fårö, kan man i värsta fall få vänta upp till 2 timmar i en solgassig bilkö. Roligare saker kan jag tänka mig.

Vi åkte till Ryssnäs. Ryssnäs är en udde, som sträcker sig ut från Fårös sydöstra ände. Jag har hört att det ska finns ett fikonträd där, eller kanske mera som en buske. Ingen vet hur det kommit dit och ingen begriper hur det kan överleva där.

 
 Inget fikon här...

 
eller här...

 
Inte här heller, men väl ett fantastiskt ljus - som det berömda på Skagen

Men här var ett fint lambgift med stengärsgård runt. Hunden passade på att anektera det

 
Här ser ni lilla gubben, som har lite svårt att gå i min takt på den steniga stranden med sin MSA - fast det erkänner han inte gärna. Till Anneli, som jag gärna vill ha kontakt med  igen - se inlägg och svar i november 2013 "Atypisk parkinsonism".

Tyvärr hittade jag aldrig något fikonträd, eller buske. Nåväl det var fint där i alla fall.

I min damm har jag guldfiskar, som vi nu haft i 4 år. De är ganska stora och feta -  så där ungefär 20cm. Två av de "gamla" är hanar och två är honor - tror jag. De två honorna är med stor säkerhet döttrar till hanarna, så det är nog inte så bra om de får allt för många barn tillsammans. Därför har jag investerat i 5 nya individer i olika färger, som är köpte här på Gotland. De andra är från Stockholm, så de borde vara av olika gener. Att sitta och filosofera vid dammen medan man matar dem är mycket avkopplande.

Till min stora glädle har även salamandrar självmant flyttat dit, tillika en stor fet padda, som jag kallar Palle.

Ca 1 kilomter söderut ligger Hidebrottet, ett övergivet kalkbrott med vatten i de lite djupare partierna. Här finns det massor av salamandrar, så jag brukar stanna och titta på dem också. Kalkbrottet är ganska stor till ytan och jag har faktiskt inte varit i alla skymslen tidigare. Men här om dagen gjorde jag en ordentlig inspektion. Dröm om min förvåning, när jag såg en stor guldfisk även där. Någon måste ha släppt dit den. Någon vecka senare läste jag i Gotlandstidningen, att det förkommer guldfiskar lite här och där i de gotländska vattendragen, så jag är alltså inte tokig, ska jag be att få berätta.

Den här bilden är tagen vid havet strax utanför brottet i Hideviken