Några kanske tänker: Jaja, hon har nog semester. Det har jag inte, snarare tvärtom. Jag har för mycket att göra. Tiden räcker inte till. Inte orken heller. Inte bara den fysiska, långt mindre den psykiska. Min man blir sakta sämre i sin sjukdom. Han är diagnostiserad med en trolig MSA-c. Symtomen blir starkare och starkare och flera tillkommer.

Jag ska orka med allt i hemmet, med mat, städ, trädgård och allt det där, som tillhör det dagliga slitet. Jag håller kontakt med vänner och släktingar. Jag tycker i och för sig om det, men ibland känns det övermäktigt att göra allt helt själv och samtidigt se min partner bara ligga och sova bort sin tid. Sen ska jag orka med att jobba också. Jag är visserligen pensionär, men jag behöver dryga ut det lilla jag får, genom att arbeta extra. Samtidigt är jobbet ett sätt att få ett andningshål, att träffa arbetskamrater och tänka på annat.

Min partner är inte längre en partner, en som står bredvid och deltar i vårt liv tillsammans. Hans sjukdomssymtom, de fysiska, kan jag nog stå ut med, men att han mentalt inte riktigt hänger med är svårt att hantera för mig. Han är inte den jag en gång lärde känna. Han är mera någon som bara existerar. Han bryr sig inte så mycket om någonting. Inte om hur han ser ut, inte hur hans omgivning ser ut, hur pengarna ska räcka till och räkningarna betalas. Om inte jag håller efter honom skulle han aldrig tvätta sig eller hålla rent kring sig, städa gör jag. Räkningarna skulle ligga obetalda. Han begär aldrig något, men ger inte heller.

Det värsta av allt, är nog att han aldrig bryr sig om mig. Jag kunde lika gärna inte finnas till. Det låter nog egoistiskt att säga så, han är ju sjuk, jag är frisk. Jag begär inte tacksamhet, men lite uppskattning skulle inte skada. Men han bryr sig bara inte. Ibland blir det lite tungt.

Så där! Nu har jag gnällt färdigt. Nu tar jag nya tag.