(En sanning som är aktuell i dagarna)

Vaknade juldagsmorgonen till lätt snöfall omväxlande med sol.

Gick tillsammans med hunden ner mot havet iklädd lite mera kläder än vanligt. Tempen hade sjunkit rejält under noll. Hunden verkade uppskatta snön mer än jag, som endast uppskattar snön för att den ger chans till nya bilder.

Havet låg stilla, men plötsligt kom några större dyningar inrullande. De verkade helt omotiverade, men åstadkoms förmodligen av en större båt som, långt ute vid horisonten, strävade österut efter att ha lastat sten i Slite. Sen blev det lugnt igen.

En trälåda hade spolats iland under de senaste dagarna, den var glaserad av is. Ytterligare en mindre våg syns i bakgrunden.

En liten buske längst ner vid vattenbrynet hade små frusna vattendroppar i sina grenar. Den måste jag fotografera. Jag la mig på knä med ryggen åt havet för att komma i rätt läge. Just som jag hittat den optimala vinkeln hörde jag ett brus bakom mig. Jag hann tänka: En ny våg! Och började resa mig, men det var för sent. Den stora kalla vågen övermannade mig, där jag låg med rumpan i vädret. Hela baksidan av min byxor och min ena stövel översköljdes av iskallt havsvatten.

Det isade i den blöta foten och jag insåg att nu gällde det att snabbt komma hem och byta om. Två kilometer i sex minusgrader med blöta byxor och vatten skvalpande i gummistöveln var ingen höjdare, men det gick.

Jag hann i alla fall få lite bilder.