Jag går en promenad varje dag, oftast blir det ner till viken och runt denne. Men så finns det dagar, då jag vill gå på ett annat ställe. Ett ställe som jag tycker särskilt mycket om och som jag inte går på varje dag. Därför tog jag bilen och åkte en bit för att komma till ”mitt” ställe. 

Jag ställde bilen, öppnade grinden och gick in i fårhagen.

Naturligtvis stängde jag ordentligt efter mig. Snart var jag inne i skogen. En havsörn spanande in mig och flög sedan vidare.

Lukten av backtimjan träffade min näsa, när jag trampade på den. Under de höga tallarna börjar ljungen att blomma.

Efter en promenad på knappa 2 kilometer, kom jag fram till havet.

En liten stuga med grillplats finns här. Jag gick ner på stranden i stället. Hunden sprang glatt runt mig.

Stranden är inte så välbesökt, så här kan man göra fina strandfynd. Solen hade ännu inte kommit över trädtopparna och stranden låg ännu i skugga.

Långt ute, utanför pallkanten, plöjde sig en fritidsbåt hoppande fram i den hårda sjön. Jag hörde hur den dunkade sin båtbotten i varje vågdal.

Här ligger massor av timmer, som lossnat från släpen efter timmerflottorna. Tänk vad man kunde göra fint i trädgården med det, men hur släpar man hem detta genom skogen 2 kilometer?

Fiskenät har spolats upp på stranden.

En och annan tross från de stora fartygen.

Tiden går så fort här. Utan att man märker det, så har en eller två timmar bara försvunnit. Men själen mår så mycket bättre efter en promenad här.

Jag lämnar alltid en strandpromenad med en känsla av både förlust och vinst. En förlust av allt det jag hittade, men inte kunde bära med mig och en vinstkänsla över allt jag hittade och ska ta hem. Tänk så mycket fint jag kan göra nu.