Varje år, när jag gläds åt min trädgård och allt som slår ut, så överraskas jag av en ny blomma som kommit upp. Jag minns inte att jag satte den, förrän jag ser den: ”Javisst ja, den där satte jag ju förra året!”

Och varje år har något växt till sig lite mera, blivit lite större. Eller dött – det händer ju tyvärr också – om än inte så ofta. Ibland har något växt till sig lite förr mycket och jag måste ta bort en del av det.

I växthuset har mitt blåregn växt som tusan, men efter 5 år har det ännu inte gett några blommor, blommor som jag längtat så efter. Jag har beskurit det efter alla konstens regler, men inga blommor. Eller så har jag prövat att låta bli att beskära, samma resultat i alla fall. De blommor som är så vackra och doftar så gott, får jag fortsätta att längta efter. Som straff har jag nu grävt upp blåregnet och satt det ute i stället. Sedan köpte jag en ny planta och planterade den i växthuset. Om inte den blommor, så ger jag upp.

I samma växthus har en spindelmamma lagt sina ägg och det finns en liten klump med små livliga spindelbebisar i ett hörn. Jättesöta!

Bredvid växer mina vinstockar. Det blev faktiskt två. Efter att jag trott att den första var död, köpte jag en till - och se – den första började att leva upp, glad åt sällskapet. Så nu har jag två. Här hänger "svettdroppar" på morgonen efter att jag vattnade kvällen före.

För två år sedan planterade jag ett persikoträd. Jag skyddade det på alla sätt och hade stora förväntningar på det; men se, de små mössen hade gnagt bort barken runt stammen och trädet dog. Men skam den som ger sig. Jag köpte ett nytt och satte gnagskydd runt stammen. Nu blommar det för första gången på nästan bar kvist med de mest förtjusande små rosa blommorna. Och doftar svagt gör de också.

Det här är en backsippa, som är Vallentunas särskilda skyddsling. Jag har én i trädgården (köpt), men borta i backarna ovanför Vallentunasjön växer de vilt och rikligt. Allt behöver ju inte trivas just hos mig.

Björkarnas skira grönska. Njut!

  Nu är den här, våren. Det är nu det händer, allting slår ut och det händer något från den ena dagen till den andra.

Det är NU, man ska passa på att njuta. Det är liksom Carpe diem utav bara h... Missar man våren så är det ett helt år till nästa och det har man bara inte råd med.

Snart står man där och undrar: Vart tog den vägen??? Våren. Varför hann jag inte med att bara njuta. Varför är det alltid på det viset?

Säkert kommer det att vara så med livet också. Här får du ett liv, skynda dig att njuta. Innan du vet av det, så är det över.

Det säger bara Zooooooooooom! Oj vad var det? Jo, det var ditt liv. Tyvärr, ingen repris på det här programmet.

Det här var ditt liv. Va! Var du inte nöjd? Ledsen, det här var vad som gavs, man kan inte få allt.

Med det i åtanke, ska man nog passa på att äta allt det där som man tycker är gott. Skit samma att byxorna stramar lite i midjan. Vad spelar lite skit i hörnorna för roll? Och hur viktigt är det med rätta kläderna? Tror att det var Karin Boje som skrev: ”Inte visst jag att det här var livet”. Så passa på nu! NJUT! Av våren - och av livet!

Mitt japanska körsbärsträd

 Blått och gult. Kan det bli mera svenskt än så här?

 Luktvioler. Jag fick en tuva av en en numera avliden kär vän. Den har följt med mig från mitt förra hus och sprider sig – till min stora glädje. Varje gång jag ser den tänker jag på Harriet, som hon hette.

Tips:

Plocka en handfull violer (bara själva blomman) och lägg i en burk med lock. Häll på florsocker och låt stå några veckor. Lufta lite ibland. Vips, så har du violsmakande socker att göra glasyr av. Använd till en sockerkaka till exempel.

 ...då jag är mera ute än inne, därför blir det rätt så sporadiskt på den här bloggen. Ber om ursäkt för detta. Av samma anledning förstår jag att det finns de som tröttnar på att gå in på min blogg och bara finna att ingenting har hänt. Nåja, vad är väl en dag i det underbara vårvädret mot lite flera kommentarer på bloggen?

I går var jag på Ikea med en av döttrarna. Farligt, farligt! Jag skulle ha lite tallrikar till min lilla lya på Gotland. Jag hittade tallrikar precis som jag hade planerat, djupa och flata med olika färg, för bara 7kr styck; men kom hem med en massa annat också Vist är det konstigt att man inte kan låta bli.

När jag lämnat dottern vid hennes bostad i Hägersten och skulle ut på E:4 var det en förskräcklig rusningstrafik. Löjligt ord det där ”rusning”! Det var ju ingen rusning alls. Någon som kan komma på motsatsordet till rusning?

 Jaja minsann!

Man behöver inte vara knäpp för att springa marathon, men det underlättar.

Här ser ni en som trotsar snöovädret. Är det vår så är det kortbrallor som gäller. Punkt slut!

(bilden är från Vällingby Marathon i lördags)

Det finns en övergiven plats i hallen framför dörren, där Smilla brukade ligga. Hon låg där som en stoppkloss för allt som kunde tänkas komma in och hon förmedlade därmed en trygghet åt husets invånare.

Nu är Smilla inte med längre och hon fattas mig. I lördags natt fick hon så svårt att andas att hennes matte och husse fick åka till en veterinär i Uppsala mitt i natten. Där kunde de tyvärr inte göra annat än att avsluta hennes lidande.

Jag har vetat att det skulle ta slut någon gång och jag förstod att slutet närmade sig. Ändå är det med tungt hjärta jag minns henne. Dessbättre minns jag bara allt det roliga vi haft tillsammans. Det finns inget negativt att minnas, bara ljusa stunder.

Jag kan inte slänga det tomma kopplet och den tomma hundmattan, det gör ont att se dem. De får ligga kvar ett tag som ett minne. Så länge jag minns Smilla finns hon kvar inom mig.

 Hade lite svårt att sova i natt

Min daghund (ungefär som dagbarn) sen 7 år, Smilla, har varit lite skruttig på sistone och inte haft så bra aptit. Hon har börjat att bli ganska mager och dricker mycket vatten, så jag började att misstänka att det var något allvarligt, som hon led av. Tyvärr har mina farhågor bekräftats, hon har förmodligen en tumör i lungan, alternativt en lunginflammation. Men det är ändå tråkigt att få det bekräftat. Fast jag vet ju att allt liv är ändligt och ingen är förskonad från att dö. Nu ska hon bara få det så skönt hon kan, tills det inte känns bra för henne längre.

Dessutom har min bästa kompis, Kjell, varit dålig ett tag, riktigt dålig faktiskt. Just nu ligger han på KS med en allvarlig lunginflammation och tack vare, eller kanske ska man säga på grund av, cellgiftsbehandling har han väldigt dåligt med motståndskraft. Så det är mycket man ligger och funderar på nattetid, när det är tyst och inget annat kan avleda tankarna.

Men alldeles nyss ringde Kjell och berättade att han var lite bättre idag. Nu känns det lite bättre för mig också. Hoppas att han fortsätter att bättre på sig, jag vill inte förlora min bästa kompis än. Eller kanske blir det jag som går först, man vet aldrig. Huva, så dyster jag låter.

När man värmer upp en stuga, som annars står kall under vintern, så vaknar en och annan insekt som inte är menad att vakna förr än till våren. Och då menar jag att den bör vakna när våren är varm, inte den här kalla årstiden vi har nu.

För övrigt är jag långledig just nu och vädret har visat sig från sin sämsta sida. Framåt nästa helg verkar det bli varmare. Det är då jag börjar att jobba. Typiskt!

Jag börjar längta till pensionen. Det är är inte det att jag inte gillar mitt jobb, det är bara det att jag inte har tid att jobba. Det finns så mycket annat jag vill hinna med att göra.

Jag känner mig som den här gamla mopeden: Gammal, men i ganska gott skick ändå – och rätt så söt ;-)

Man talar om att höja pensionsåldern. För oss som nästan är framme vid pensionen, känns det som om man sprungit ett jobbigt maratonlopp och då man börjar skymta målskynket, så flyttar man det ytterligare några kilometer längre bort.

Min stackars kompis; Kjell, är lite tagen just nu, han har fått cellgifter. Annars är Kjell en riktig kraftkarl, men just nu är han ganska skruttig.

Den sorten han får är gjort på idegran, ett sjujädrans gift. Om en häst råkat äta en kvist av detta träd dör den, så det är inget ”snällt” gift.

Men lika glad (nästan) för det är han...