Nu har vi köpt en ny spis, den gamla var utdömd redan innan vi tog över huset. För första gången i mitt liv har jag en spis med häll. Bättre sent än aldrig. Sen återstod att slänga den gamla.

 

När vi skulle slänga sopor på återvinningsanläggningen i Hagby/Täby i Stockholmstrakten, var det alltid byst med folk. Man fick armbåga sig fram. Det kändes som värsta rusningstrafiken. Aggressiviteten låg hela tiden i luften.

   

Här på Gotland, vare sig i Visby eller nära Slite (närmast), är det aldrig någon stress eller trängsel. Underbart! Dessutom är man noga med soporna. Vi sopsorterar i brännbart och komposterbart. Det har jag i och för sig gjort tidigare också, bara för att jag ville. Men här MÅSTE man. Det brännbara används till kalkugnarna på Cementa i Slite i stället för att köpa dyrt bränsle till ugnarna dit. Det komposterbara vill jag behålla själv, det vore väl dumt att skänka bort fin kompost. Det känns som om man matar kompostbehållaren. Ut kommer sedan fin jordförbättring.

Det är att vårda naturen och ta hand om miljön, det känns mycket bra att sopsortera, tycker jag.

Jag gillar kontraster. Utan ljus och skugga skulle inga bilder finnas. Men även kontrasten mellan färg och svartvit bidrar till att framhäva färgen. Kolla själv!

     

För fler kontraster - gå in på http://fototriss.blogspot.se/

Som nybliven pensionär måste jag naturligtvis ut och känna på friheten. Väl ute på den isglaserade vägen gjorde jag en enkel Salkow i bästa konståkningsstil och avslutade manövern med en bakåtvolt med infälld landningsställ. Första tanken var: ”Undrar om någon såg mig?” Men vägen var helt i avsaknad av mänskliga varelser. Inget verkade skadat förutom stoltheten.

     

Tog en promenad ned mot havet och följde sedan Hidevikens västra sida. Det var en av dessa blåsiga dagar, kulingen svepte in från havet. I några minusgrader skapas en icke föraktlig köldeffekt. Både mössa och kapuschong krävdes för att hålla öronen varma. Men det var det värd, det är otroligt vackert och dramatiskt vid havet så här års. Hela Hideviken håller på att frysa till och endast blåsten och vågorna hindrar isen att lägga sig.

   

 

Skillnaden mellan att gå mot eller med vinden är märkbar. Från att nästan förfrysa ansiktet till att nära på förfrysa rumpan, frågan är vad som är att föredra? Vad ska man vara räddast om? Ansiktet säger jag, det är trots allt den ädlare delen av mig.

   

Jag var hemifrån drygt två timmar och mötte én (1) person i en traktor. Här är glest mellan människorna så här års – och det gillar jag. Kinderna hade fått tillbaka sin ungflickskulör och hungern förhöjde smaken på min lunch från beskedlig till delikat. Det blev en smaklig spis.

 

 

Sitter och tittar ut över en ny trädgård, som sakteligen ska börja ljusna. Sippar på min thekopp modell nattkärl. Men än så länge är det ganska mörkt, även om jag kan börja skymta grannens hus. Den enda grannen här i närheten. Det finns hus som ligger inom synhåll, men det är sommarboende och ännu är det långt till den säsongen.

Det är första morgonen, som jag kan sitta och bara andas och känna in. Jag har bytt mitt intensiva liv i Stockholmstrakten mot ett meditativt dito på den gotländska landsbygden. Flyttlasset är inte uppackat än, men de flesta möblerna är på plats.

   

Flytten ja! Puh! Kära nån! Vilken tur att jag tog det smärtsamt dyra alternativet i stället för att flytta själv. Dessa flyttkillar, de är värda all beundran! Starka som ardennerhästar och serviceinriktade som få. Utan dem hade det inte gått så bra, som det faktiskt gjorde.

Och jag har blivit pensionär! Just ordet pensionär känns mycket ovant. Pensionär! Jag? För säkerhets skuld har jag skaffat ett intyg från pensionsmyndigheten på att jag faktiskt ÄR pensionär. Då kan jag ta fram det och för mig själv intyga min befattning. Nej, egentligen för att kunna åtnjuta de förmåner, som ju finns för pensionärer. Fåfäng, som jag är, så inbillar jag mig att människor jag möter, kan ha svårt att tro på det.

Just nu har jag dålig tid att blogga. Förklaringen är: Jag flyttar.

 

I övermorgon kommer flyttbilen. Sen bär det av österut – till Gotland.

   

En väninna har lärt mig ordet ”Paltkoma”, vilket innebär ungefär att man är helt proppmätt och orkar inte göra annat än att bara sitta och jäsa. Så skulle man kunna beteckna mitt tillstånd. Alla dessa helger avslutades denna helg med tre bjudningar med massor av gott att äta.

Varje år i slutet av november tänker jag: I år ska jag inte ens titta på allt det goda, utan hålla mig till den (bokstavligen) smala vägen. Och varje år i början av januari inser jag att det inte höll – i år heller.

Därmed kommer vi in på 5:2-dieten, som ju innebär att man äter vad man vill i 5 dagar och halvfastar i 2. Antar att jag nog bör ägna mig åt ett nytt begrepp, nämligen 2:5-dieten. Hur den går till? Jo men, ni förstår nog...

 Livet består till stor del av väntan. Julafton innebär mycket väntan. Att knäcken ska koka klart, att skinkan ska bli tillräckligt varm (runt 75 grader är det väl?). Vi väntar på att matens ska serveras. Vi väntar på det där tv-programmet, som vi gärna vill se (Kalle Anka?). Och vi väntar på tomten och julklapparna, i alla fall gör barnen det.

 

Är inte maten klar snart?

 

 

 

Det finns de som förstår att ta de lugnt. Väntan är inget problem här.

 

 

 

Vänta med godiset till EFTER maten!

 

 

Väntan kan också vara en stilla stund för eftertanke

 

 

 

Eller så kan man göra fula grimaser

 

 

 

Eller stöta kula med osten

 

 

 

Här är én som väntar på 2 nya tänder

 

 

 

Ibland blir det lite tråkigt att vänta på tomten

 

 

 

I brist på annat kan man ju reta syskonen lite

 

 

    

Eller kittla syskonbarnen

 

 

 

Även de större "barnen" tittar efter tomten

 

 

 

Men var är han egentligen?

 

 

 

Och så kom han då till slut

 

 

 

Äntligen julklappar!

 

 

 

Klart att tomten ska ha en kram

 

 

... och en till.

 

 

Men, vänta nu... den där tomten känns lite farlig

 

 

 

Tryggheten finns i mammas famn

 

 

 

Den där chocken kräver mycket tröst

 

 

 

Vinka till Tomten så kanske han går

 

 

 

Ja, men det kanske jag vågar

 

 

 

Julklappar kan användas på många sätt

 

 

Hjälp att öppna är välkommet ibland

 

 

 

Sen efteråt blir man sååååå trött.

 

 

 

Både stor...

 

 

och liten

 

 

 

Hej då.

Nu börjar väntan på nästa jul.

 

 

Puh, hemma igen. Stack, lite akut, till Norrland i torsdags för att hjälpa en väninna, som går igenom en tuff cellgiftsbehandling.

Hennes ben tog stryk av senaste kuren, så jag fick hjälpa till med såromläggningar och annan vård.

 

Och eftersom det ju är jul, så fixade jag samtidigt med en del av julstöket åt henne, så hon kunde bjuda barnen på lite av julens obligatoriska godsaker.

 

Så nu har jag varit snäll och gjort min goda gärning. Jultomten - välkommen!