Ett av mitt livs glädjeämnen är förståss just livet. Jag lever nu och det ska vara roligt – eller i alla fall inte tråkigt och händelsefattigt. Det gäller att njuta av livet, så länge man har det. Sen ska jag vara död så väldigt länge och det är nog inte så roligt.

Ett annat glädjeämne är döden. Eller, låt mig förklara: Jag tycker det är så roligt att gå på kyrkogårdar och läsa på gamla gravstenar, ju äldre ju roligare. Förr i tiden var det tydligen vanligt att skriva ut vad man hade sysslat med i livet. Ju präktigare yrke, ju mer anledning att skryta med det. För eftervärlden säger dessa gravstenar så mycket mera än en sten med bara ett namn. Man kan, om man vill och har lite fantasi, ana ett människoöde bakom de gamla stenarna.

Titta nedan, så kanske ni också finner lite roligt i döden:

(De nyare stenarna, har jag försökt att dölja namnen på, eftersom jag inte vill stöta mig med anhöriga)

De flesta är yrken som skänker heder och inger respekt.

Många av dessa yrken finns inte längre.

Att vara torpare är minsann inget att skämmas för.

Lika gott som detta:    

Bättre att äga sin mark kanske.

Den här då:

Det här är väl inget yrke. Inte skulle jag stoltsera med att vara en undersåte.

"Kvinnorna tiga i församlingen"

Det var inte ovanligt, att kvinnan inte hade ett yrke, i alla fall inte om mannen hade ett välavlönat arbete. En lyxhustru alltså. Eller en kvinna utan annan identitet än någon annans bihang. Välj själv!

Men några kvinnor var stolta, kvinnor som var yrkesmänniskor, även om yrkesvalet säkert var begränsat.:

Här står till och med kvinnan före mannen, kanske för att hon dog först.

Bland alla som levt ett långt liv hittar man tyvärr också en del som bara fick ett mycket kort levende.

Livet är inte rättvist, tro inte det.

Inte alla gravstenar får vara kvar. De flesta slängs, när anhöriga inte längre betalar för gravplatsen. Vanligtvis 25 år om det är ont om plats.

Den här hittade jag idag bland en massa andra stenar, som lagts upp vid stranden på Gotland för att stoppa vågorna. Så kan det också gå för gamla gravstenar.Stenen syns i mitten av högen på bild nr. 2 (den större fyrkantiga)

På min kommande sten kan jag tänka mig följande:

Jag kom just fram till min lilla strandbod. Det har regnat hela dagen. Efter att ha lastat in allt i boden, tog jag ut hunden på en promenad i hamnen. Vad tror ni händer? Jo, vid horisonten lyser solen igenom de blygråa molnen och hela Klintehamn badar plötsligt i ett orangefärgat ljus. Det var osannolikt vackert. Över bodarna bildades en fullständig regnbåge, som var högre än bred. Märkligt, men troligtvis fick den den höga formen, eftersom solen stod precis på väg att sjunka under horisonten.

Självklart låg kameran i boden just då. Jag småsprang för att hinna till boden och hämta kameran, så jag kunde fotografera fenomenet; men just som jag fick tag i kameran, sjönk solen ner och allt det vackra var borta.

Här trots allt 2 bilder som jag precis hann ta. På den ena ser ni hur brant regnbågen var och på den andra de "sorgliga resterna" av solnedgången, när solen just hade gått ned.

Då och då svävar luftballonger i över Vallentunasjön, vi ser dem ofta från huset.

Men här om kvällen kom två av dem väldigt nära vårt hus och järnvägen. Jag och grannarna trodde nog att det skulle gå riktigt illa – att de skulle krocka med trädtopparna eller landa olyckligt i en trädgård eller på järnvägsrälsen.

Men det fixade sig och de landade ganska nära Täbyvägen vid ”Röda korset” intill kyrkan och Vallentuna centrum.

Här om dagen, vid solnedgången hittade, jag en farbror i 90-årsåldern ute i skogen. Hur han hade lyckats ta sig dit är svårt att förstå, men nu var han i alla fall helt utmattat, Han låg på backen och orkade knappt ropa på hjälp, det var snarare en ljudlig flämtning, som påkallade min uppmärksamhet. När jag frågade hur han hade tagit sig ända dit, svarade han med svag röst: ”Jag kröp!”

Det började att bli kyligt och daggen gjorde marken fuktig, förmodligen hade han inte klarat en natt därute, eftersom temperaturen kröp kraftigt neråt, när det blev mörkt. Han var helt klar, men mycket medtagen. Jag försökte få upp honom, men han orkade inte ens sitta upprätt, utan jag fick försiktigt lägga honom ner i gräset igen och springa efter hjälp. Någon mobiltelefon hade jag inte på mig just då.

Märkligt nog verkade nästan alla vara någon annanstans än hemma, först i det fjärde huset jag knackade på, öppnade en ung kille. Jag förklarade situationen och vi sprang ner i skogen för att undsätta farbrorn. Men trots att den gamla mannen inte var varken stor eller kraftigt byggd, orkade vi inte bära honom. Det är märkligt så tung en slapp, lealös kropp kan vara. Det är vid sådana tillfällen man skulle önska att människan var född med handtag i ryggen.

Som tur var hade grabben en kompis och en I-phone (tänk så ofta jag sagt, att jag inte behöver en sån – en kompis också för den delen). Med förenade krafter lyckades vi bära honom ur skogen, ringa hemtjänst via 112. Han hade en ”larmknapp”, som många som har hemtjänst har (jag är ju liksom i den branschen och visste därför att han hade hemtjänst). Hemtjänsten stod där vid hans bostad och tog emot, när jag körde honom till hans hem.

Farbrorns favoritblomma enligt dottern

Och så slutade den historien lyckligt. Nej, förresten, en sak till: Dagen efter ringde en kvinna på min dörr för att överlämna en blomma som tack för, att jag räddade hennes pappa. Hon sa att jag gjort ett hjältedåd. Fast egentligen inte, jag var ju bara på rätt plats i rätt tid.

Herr och fru koltrast bestämde sig för att använda vår häck till BB i slutet av juli. Det var roligt att följa de små liven. När det kom en häftig regnskur, funderade jag på att gå ut och lägga något sorts tak över boet, men jag avstod – var rädd att skrämma dem.

Kanske inte just precis vackra, men definitivt söta.

Här är det 1 vecka äldre än bilderna överst. Lite sötare, eller hur?

Nu har barnbarn nr 6 kommit.

Till på köpet har jag via en present (en mugg) fått veta att nr 7 är på G. Hitintills har jag fått heta Mommo, nu kan jag snart kalla mig Farmor också.

Undrar hur många man kan hålla reda på utan att blanda ihop dem?

Det verkar som någon har glömt att stänga av vattnet här. Det har runnit över. Eller...?

I morse pratade man om fenomenet ”övergivna sommarkatter”

Jag har aldrig träffat någon som lämnat in katt åt sitt öde efter att ha tröttnat på den, men jag tror visst att det finns de som gör så. Katthemmen dignar av hemlösa katter.

Men jag ser ständigt lappar uppsatta överallt, lappar där man saknar sin förrymda katt. Katter verkar ju ibland frivilligt lämna sina hem en längre tid. Någonstans haltar det. Var kommer alla övergivna katter ifrån och var tar alla saknade katter vägen.

Själv blev jag av med min, av hela familjen, älskade katt Caludia. Efter ett digert efterforskningsarbete under 3 veckors tid lyckades jag till slut hitta henne. Hon hade omhändertagits av någon, som trodde att hon var övergiven. Det är en mycket sällskaplig katta. Hon söker sig gärna till någon, som vill klappa henne. Dessutom är hon mycket verbal, hon går ofta i kring och jamar ljudligt, vilket kan låta som om hon är ledsen – och övergiven.

Claudia och dottern Tilda

Numera är Claudia 19 år och jamar värre än någonsin. Förmodligen för att hon hör ganska illa. Människor som gradvis får nedsatt hörsel, tenderar ju också att prata högre. Dessutom är hon ganska mager om benen med den äldre damens rätt, trots fri tillgång till mat. Hon har svårt att sköta pälsvården själv, vilken jag får hjälpa henne med – klippa bort hårbollar och sånt. Hon ser helt enkelt ganska ruggig ut, men verkar ändå njuta av livet. Risken att någon nitisk katträddare tar hand om henne är överhängande.

Skulle inte alla dessa överbelastade katthem med alla sina duktiga volontärer kunna fixa en hemsida, där man förhoppningsvis kan sammanföra alla de som har förlorat sin älskade katt med de förrymda katterna? Finns det redan en sån? I så fall man borde marknadsföra den mera och göra den känt för alla kattägare. Jag är övertygat om, att det finns massor av katter, som egentligen är saknade och inte övergivna, på katthemmen.