Låt mig berätta om släkten

Egentligen är det mina barns släkt, eftersom jag bara är ingift i släkten Gräsman. Jag börjar med ett utdrag ur Östen Anderssons bok som jag har köpt:

Här är en av gravstenarna på Gräsö kyrkogård

Många båtar har funnit sin grav utanför Gräsös kust. Den så kallade Örskärsolyckan är kanske den mest omtalade från den här delen av skärgårdshavet. Olyckan då den spetsgattade skötbåten med två master och sprisegel förliste i hård storm inträffade på juldagen år 1877. Örskärsborna var på väg hem från julottan i Gräsö kyrka. Ombord fanns femton personer. I boken skriver Östen Andersson ingående om händelseförloppet, men också om vad som hände med de föräldralösa barnen. Fyrmästare Eric Alm sitter vid rodret. Många av familjen Gräsman var med. Båten är den största de har, men den är tungt lastad. Kvällen innan var ju vädret så fantastiskt fint, bara en svag bris. En storm blåste upp, båten förliste och alla omkom.

Det var de vuxna ovh arbetsdugliga som dog. De gamla och barnen blev kvar.

På nyårsdagen 1878 klämtade klockorna i Gräsö kapell. Där begravdes de döda i en gemensam grav. En minnessten med de omkomnas namn finns vid Örskärssund på norra Gräsö.

Föräldrarna Gräsman som blev kvar, när barnen drunknat

Här är Edward Gräsman (stilig karl eller hur?), som var son till en av de drunknade. Han kom till ett fosterhem, där han växte upp. Som vuxen tog han anställning på Gotska Sandön som fyrbiträde. Senare blev han fyrmästare vid När, där han arbetade till sin pensionering. Han ligger numera på Närs Kyrkogård tillsammans med hustrun.

Hans son Allan Gräsman fick i sitt andra äktenskap 4 barn varav den ällsta sonen blev min man och far till Cornelia och Tilda Gräsman.

Här sitter Matilda Gräsman, barn till en av de omkomna. Hon kallades aldrig annat än Tilda, vilket jag inte hade en aning om, när min dotter Tilda fick sitt namn. Men en lustig tillfällighet är det.

Min dotter Tilda Gräsman med sin lilla dotter Nora Gräsman

Den Gräsmanska släkten är numera ganska stor.

Jag är en stensamlare. Jag erkänner det. Jag kan gå en hel dag på stranden, om jag får, och bara leta. Det rensar hjärnan och skänker frid i själen.

Bland annat samlar jag på sten med hål. För att få avsättning för stenen, måste jag ju hitta på något att göra med den. Här kommer en idé.  

Med ett snöre eller en ståltråd kan man trä upp stenen på rad. Knyter man fast den i en gren, kan man tynga ner grenen, så att man får ett träd med en annan profil.

Jag har även satt på stenar på ett långt skott  i plommonträdet, som annars stickar rakt uppåt - jag vill ändå ha kvar en gren just där. Därmed får jag en bättra form på trädet.

September är en fin trädgårdsmånad. Det regnar en del och det gör det lämpligt att plantera. Det är också lättare att så ny gräsmatta, man behöver knappt vattna. Regn och morgondagg sköter om vattningen. 

I vintras byggde jag en mur av sten, som jag hittade. På min dagliga promenad plockade jag sten och tog med mig hem.En del sten kom också fram, när jag planterade nya växter. Så småningom blev samlandet till en låg mur, som nu ger lä åt mina känsliga roser.

 Muren, som jag byggde under senvintern, ger skydd åt min rosor.

I skydd av muren trivs bl a rosorna Flora Danica och Beverly.

På muren har jag ställt krukor och lite pynt

Att bygga en mur kan göras snabbt eller lånsamt. Jag ser byggandet som en terapi och ett motionsmotiverande projekt. Murar är dessutom trevliga att se på och ger lä. Det bildas därmed flera växtzoner i trädgården.

Nu har jag åter satt igång med en mur. Jag tänkte försöka bygga den lite högre denna gång, så den bildar en skyddande vägg för mitt persikoträd, som jag planterade i våras. Här är min nya mur under uppbyggnad. Mitt nyplanterade persikoträd syns framför trädgårdsmöblarna.

Jag missade att lägga markduk under den förra, vilket ledde till, att en del ogräs leter sig in i rosenrabatten. Åtminstone i början. Jag har inte gjort om misstaget denna gång.

Sten för sten växer min mur så  sakteligen. Men vem har bråttom? Jag måste ju ha något att göra under den kommande vintern också.

Jag tycker så mycket om åska. Det är så mäktigt! Kan inte få för mycket av det. Här sitter jag på vår farstubro och njuter.

Under sommaren har en något apart tillställning ägt rum i vårt stenbrott. ”Borderland” kallades det, ”gränslandet mellan dröm och verklighet”. Hmm och tja, man kan ju låtsas att det är en dröm. Verkligheten verkar mera vara som följer: Ett spex med visst hopp om konstnärlighet med inspiration från 60 och 70-talets hippietid i samband med exponering av nudister in spe.  Alexander Bard var visst inblandat på ett hörn, vilket per definition ger tillställningen ett skimmer av besynnerlighet.

Så här såg det ut på håll

Allmänheten var förbjuden att beträda området, så endast de föranmälda till detta jippo hade tillträde. Jag hindrades därmed, att kunna ge en nöjaktig ögonvittnesskildring. Endast lokalbefolkningen som bodde i området, tilläts att passera i mån av behov och jag är inte riktigt på det klara med, om jag bodde tillräckligt nära för att räknas dit, eftersom stenbrottet ligger 1,5km från min bostad. Det störde visserligen min morgonpromenad, eftersom jag brukar gå genom stenbrottet, men jag kan stå ut med att bryta mina vanor, om det bara är för en enda vecka.

En rundnätt karl i turban med paraprly mitt i den mest heta sommaren. Kanske inte så bekvämt, men vad gör man inte för att verka annorlunda?

Även bilen har fått en släng av ovanlighet för att passa in. Och inte ska man åka i bilen, om man kan åka ovanpå

Man klädde sig till exempel som indiska fakirer. Eller man klädde sig inte alls. Huvudsaken var förmodligen att man inte var vanlig. På så vis blev man vanlig i stenbrottet. Alltså genom att alla försökte avvika från det vanliga, blev det normen. Det ovanliga blev vanligt.

Här ser man en av de invigda, som ännu inte har exponerats tillräckligt för att bli vanligt solbrun, men han jobbar tydligen på det

Ett av de mer spektakulära konstverken (det har numera rasat i den kraftiga vinden som råder) och ligger som en brädhög och skräpar

En stol har lämnats åt sitt öde

Tystnad råder numera i stenbrottet

Mitt barnbarn (13 år) med kompis kom hem med ett fnitter och berättade med förtjusning: ”Det går några konstiga typer på stranden utan kläder. De badar och så hjular de så man kan se ALLT!” Jaha, då vet man att de är precis så där vanliga mellan benen, som alla andra människor. Så mycket var det med det unika.  Bara vanliga exhibitionister alltså! Hur vanliga som helst!

Om ni bara ska ha en vecka, eller endast en dag, ledigt under sommaren, så åk till Visby under medeltidsveckan. Medeltidsveckan på Gotland avslutar den mest hektiska semesterruschen. Det är, enligt min mening, den utan konkurrens trevligaste evenemangsvecka här på Gotland. Att gå runt i Visby och se minst hälften av alla människor klädda i kläder som inspirerats av medeltiden, är en sällsam upplevelse.

Troll var nog inte så ovanliga på medeltiden

Första gången jag smalkade kanderade äpplen, men inte sista

En del bodde som man gjorde på medeltiden - och innan dess

Rör man sig i evenemangsområdet, så är man udda om man INTE är klädd i medeltidskläder. Många är väldigt detaljtrogna, ambitiösa och noggranna, när de syr sina medeltidskläder. Men man kan klä sig i vad man tycker är passande. Meningen är att man ska vara inspirerad av medeltiden.

 
Inträdet var ”si så där 20kr”. En vakt stod och påminde om att betala, han hade massor av humor i sin blick. Jag gillar den här finkänsligheten för människors ärlighet. Du fick själv lägga i bössan, ingen kollade hur mycket du la. Den som inte betalade hotades med stupstocken – även det med humor.

 
För första gången bar jag själv mina egensydda kläder och jag kände mig inte alls utklädd, bara bekväm och lagom. Kläderna stängde dessutom ut den värsta värmen, vilket jag inte alls hade räknat med, men definitivt uppskattade. Eftersom jag fotograferar nästan alla bilder till denna blogg själv, så blev det inga bilder på mig själv – inga selfies. Glömde totalt bort det. Jag var så upptagen av att fotografera allting annat. Hur mina kläder ser ut får komma en annan gång.

 
Det fanns massor att fotografera. Och filma. Massor som inte finns någon annanstans. Ta er tid att titta på filmerna, gycklarna är väl värda er uppmärksamhet. Varsågoda, njut!

Visst är det gulligt med bebisar, men stora barnbarn är roligare. Man kan till exempel gå på ut i naturen, cykla eller leka med dem. Jag hade förmånen att ha äldsta barnbarnet boende här 1½ vecka, det blev en av sommarens mest upplevelserika veckor.

Här kommer ett bildsvep från veckan med Emelie:

Den struliga tonåring, som min dotter får tampas med, hade Emelie lämnat hemma hos sin mamma.

Bad är sommaren mest populära sysselsättning

Men att gå på upptäcktsfärd med mommo är inte heller så dumt

Fåren undrar vad som hänt med människan. Dog hon?

Nä, hon rör ju på sig.

Emelie är van vid djur.

Gravöppning?

Kyrkan var öppen, så vi gick in och tittade...

Raukar är spännande att klättra i

Hästar är gulliga

och fika är inte så dumt heller

Kompisar är livets salt

Jag saknar dig Emelie!

När man är barn, är det kul att leka. Sen blir man tonåring och måste verka vuxen, då passar det sig inte att leka. När man blir vuxen har man sällan tid att leka. Man jobbar och tar hand om barnen.

Sen blir man – inte gammal (jag är förstås evigt ung) – men väl mogen och då vågar man göra precis som man vill. Man är inte rädd att göra bort sig. Ser det som en rättighet att göra precis vad man har lust till. När man är mogen, vågar man vara barnslig igen.

Underbart att man kan leka med sina barn och barnbarn, fast vi är i så olika ålder. Jag har minst lika roligt som de yngre.