Varje år, när jag gläds åt min trädgård och allt som slår ut, så överraskas jag av en ny blomma som kommit upp. Jag minns inte att jag satte den, förrän jag ser den: ”Javisst ja, den där satte jag ju förra året!”

Och varje år har något växt till sig lite mera, blivit lite större. Eller dött – det händer ju tyvärr också – om än inte så ofta. Ibland har något växt till sig lite förr mycket och jag måste ta bort en del av det.

I växthuset har mitt blåregn växt som tusan, men efter 5 år har det ännu inte gett några blommor, blommor som jag längtat så efter. Jag har beskurit det efter alla konstens regler, men inga blommor. Eller så har jag prövat att låta bli att beskära, samma resultat i alla fall. De blommor som är så vackra och doftar så gott, får jag fortsätta att längta efter. Som straff har jag nu grävt upp blåregnet och satt det ute i stället. Sedan köpte jag en ny planta och planterade den i växthuset. Om inte den blommor, så ger jag upp.

I samma växthus har en spindelmamma lagt sina ägg och det finns en liten klump med små livliga spindelbebisar i ett hörn. Jättesöta!

Bredvid växer mina vinstockar. Det blev faktiskt två. Efter att jag trott att den första var död, köpte jag en till - och se – den första började att leva upp, glad åt sällskapet. Så nu har jag två. Här hänger "svettdroppar" på morgonen efter att jag vattnade kvällen före.

För två år sedan planterade jag ett persikoträd. Jag skyddade det på alla sätt och hade stora förväntningar på det; men se, de små mössen hade gnagt bort barken runt stammen och trädet dog. Men skam den som ger sig. Jag köpte ett nytt och satte gnagskydd runt stammen. Nu blommar det för första gången på nästan bar kvist med de mest förtjusande små rosa blommorna. Och doftar svagt gör de också.

Det här är en backsippa, som är Vallentunas särskilda skyddsling. Jag har én i trädgården (köpt), men borta i backarna ovanför Vallentunasjön växer de vilt och rikligt. Allt behöver ju inte trivas just hos mig.

Björkarnas skira grönska. Njut!

  Nu är den här, våren. Det är nu det händer, allting slår ut och det händer något från den ena dagen till den andra.

Det är NU, man ska passa på att njuta. Det är liksom Carpe diem utav bara h... Missar man våren så är det ett helt år till nästa och det har man bara inte råd med.

Snart står man där och undrar: Vart tog den vägen??? Våren. Varför hann jag inte med att bara njuta. Varför är det alltid på det viset?

Säkert kommer det att vara så med livet också. Här får du ett liv, skynda dig att njuta. Innan du vet av det, så är det över.

Det säger bara Zooooooooooom! Oj vad var det? Jo, det var ditt liv. Tyvärr, ingen repris på det här programmet.

Det här var ditt liv. Va! Var du inte nöjd? Ledsen, det här var vad som gavs, man kan inte få allt.

Med det i åtanke, ska man nog passa på att äta allt det där som man tycker är gott. Skit samma att byxorna stramar lite i midjan. Vad spelar lite skit i hörnorna för roll? Och hur viktigt är det med rätta kläderna? Tror att det var Karin Boje som skrev: ”Inte visst jag att det här var livet”. Så passa på nu! NJUT! Av våren - och av livet!

Mitt japanska körsbärsträd

 Blått och gult. Kan det bli mera svenskt än så här?

 Luktvioler. Jag fick en tuva av en en numera avliden kär vän. Den har följt med mig från mitt förra hus och sprider sig – till min stora glädje. Varje gång jag ser den tänker jag på Harriet, som hon hette.

Tips:

Plocka en handfull violer (bara själva blomman) och lägg i en burk med lock. Häll på florsocker och låt stå några veckor. Lufta lite ibland. Vips, så har du violsmakande socker att göra glasyr av. Använd till en sockerkaka till exempel.

 ...då jag är mera ute än inne, därför blir det rätt så sporadiskt på den här bloggen. Ber om ursäkt för detta. Av samma anledning förstår jag att det finns de som tröttnar på att gå in på min blogg och bara finna att ingenting har hänt. Nåja, vad är väl en dag i det underbara vårvädret mot lite flera kommentarer på bloggen?

I går var jag på Ikea med en av döttrarna. Farligt, farligt! Jag skulle ha lite tallrikar till min lilla lya på Gotland. Jag hittade tallrikar precis som jag hade planerat, djupa och flata med olika färg, för bara 7kr styck; men kom hem med en massa annat också Vist är det konstigt att man inte kan låta bli.

När jag lämnat dottern vid hennes bostad i Hägersten och skulle ut på E:4 var det en förskräcklig rusningstrafik. Löjligt ord det där ”rusning”! Det var ju ingen rusning alls. Någon som kan komma på motsatsordet till rusning?

Man behöver inte vara knäpp för att springa marathon, men det underlättar.

Här ser ni en som trotsar snöovädret. Är det vår så är det kortbrallor som gäller. Punkt slut!

(bilden är från Vällingby Marathon i lördags)

Det finns en övergiven plats i hallen framför dörren, där Smilla brukade ligga. Hon låg där som en stoppkloss för allt som kunde tänkas komma in och hon förmedlade därmed en trygghet åt husets invånare.

Nu är Smilla inte med längre och hon fattas mig. I lördags natt fick hon så svårt att andas att hennes matte och husse fick åka till en veterinär i Uppsala mitt i natten. Där kunde de tyvärr inte göra annat än att avsluta hennes lidande.

Jag har vetat att det skulle ta slut någon gång och jag förstod att slutet närmade sig. Ändå är det med tungt hjärta jag minns henne. Dessbättre minns jag bara allt det roliga vi haft tillsammans. Det finns inget negativt att minnas, bara ljusa stunder.

Jag kan inte slänga det tomma kopplet och den tomma hundmattan, det gör ont att se dem. De får ligga kvar ett tag som ett minne. Så länge jag minns Smilla finns hon kvar inom mig.

Min daghund (ungefär som dagbarn) sen 7 år, Smilla, har varit lite skruttig på sistone och inte haft så bra aptit. Hon har börjat att bli ganska mager och dricker mycket vatten, så jag började att misstänka att det var något allvarligt, som hon led av. Tyvärr har mina farhågor bekräftats, hon har förmodligen en tumör i lungan, alternativt en lunginflammation. Men det är ändå tråkigt att få det bekräftat. Fast jag vet ju att allt liv är ändligt och ingen är förskonad från att dö. Nu ska hon bara få det så skönt hon kan, tills det inte känns bra för henne längre.

Dessutom har min bästa kompis, Kjell, varit dålig ett tag, riktigt dålig faktiskt. Just nu ligger han på KS med en allvarlig lunginflammation och tack vare, eller kanske ska man säga på grund av, cellgiftsbehandling har han väldigt dåligt med motståndskraft. Så det är mycket man ligger och funderar på nattetid, när det är tyst och inget annat kan avleda tankarna.

Men alldeles nyss ringde Kjell och berättade att han var lite bättre idag. Nu känns det lite bättre för mig också. Hoppas att han fortsätter att bättre på sig, jag vill inte förlora min bästa kompis än. Eller kanske blir det jag som går först, man vet aldrig. Huva, så dyster jag låter.

När man värmer upp en stuga, som annars står kall under vintern, så vaknar en och annan insekt som inte är menad att vakna förr än till våren. Och då menar jag att den bör vakna när våren är varm, inte den här kalla årstiden vi har nu.

För övrigt är jag långledig just nu och vädret har visat sig från sin sämsta sida. Framåt nästa helg verkar det bli varmare. Det är då jag börjar att jobba. Typiskt!

Jag börjar längta till pensionen. Det är är inte det att jag inte gillar mitt jobb, det är bara det att jag inte har tid att jobba. Det finns så mycket annat jag vill hinna med att göra.

Jag känner mig som den här gamla mopeden: Gammal, men i ganska gott skick ändå – och rätt så söt ;-)

Man talar om att höja pensionsåldern. För oss som nästan är framme vid pensionen, känns det som om man sprungit ett jobbigt maratonlopp och då man börjar skymta målskynket, så flyttar man det ytterligare några kilometer längre bort.

Min stackars kompis; Kjell, är lite tagen just nu, han har fått cellgifter. Annars är Kjell en riktig kraftkarl, men just nu är han ganska skruttig.

Den sorten han får är gjort på idegran, ett sjujädrans gift. Om en häst råkat äta en kvist av detta träd dör den, så det är inget ”snällt” gift.

Men lika glad (nästan) för det är han...

Det kan vara knepigt att veta vilka som är vad; men det här trädet ser man ju direkt, att det är en dam eller hur?

Nu då snön har smält bort, kommer allt som tappats och försvunnit i den, upp till ytan igen.

Det mest frekventa föremålet tycks vara ensamma vantar, en vante som sorgligt har lämnats av sin partner. Detta kommer mig att tänka på en sak, en liten betraktelse:

Det är förargligt att tappa bort en vante; men än värre är att tappa bort den ena, slänga den andra och sedan hitta den första.

Eller hur?

Hon har ännu inte fått ett namn, även om några förslag är på G, än så länge går hon under arbetsnamnet Grodan.

Jag blir så arg!

Ett försäkringsföretag, SBM, har skickat en faktura på 425kr till mig, där det överst står:

• Tack för din beställning!

Jag har inte beställt något hos dem, jag har aldrig hört talas om dem.

Längst ner, men inställt, står det:

• Om betalning på denna faktura ej inkommit enligt förfallodag ovan (27/3), förnehåller vi oss rätten att ta ut en påminnesavgift på 50kr. Beställd produkt kan returneras i obruten förpackning inom 14 dagar.

Joho, dra mig på en gammal kärra, det kan de bara glömma. De tycker att jag ska skicka tillbaka något litet paket med stöldmärkningsetiketter och förutsätter att jag betalar porto och kuvert. 

Egntligen vill jag bara strunta i det hela, fakturabedrägerier har man ju hört talas om; men jag är så förbannad. Jag ska faktiskt kosta på mig ett telefonsamtal till dem (om de nu går att nå). Tar de inte tillbaka sitt krav, ska jag polisanmäla dem. Förbaskade slynglar! Svarar de inte, går jag vidare med punkt B på én gång. Basta!

Akta er för detta försäkringsbolag: SBM – www.sbmfordon.se. Jag hittade liknande på Internet; när jag Googlade på dem.

Tänkte efter och kom fram till, att så här mår förmodligen mina patienter ofta, om inte nästan jämt, så jag borde nog inte klaga. Och nog var det ganska exakt 15 år sedan jag hade influensa senast. Med tanke på det, så är det nog inte så synd om mig.

Om inte för annat, så för att peppa mig själv (jag har ju faktiskt tagit mig upp ur sängen nu och sitter vid datorn):

• Man måste ju uppdatera sitt immunförsvar ibland och om man inte utsätter sig för lite virus då och då, så får man heller inget bra infektionsskydd.

• Jag har gått ner 2 kilo, eftersom jag inte har någon matlust alls.

Så där ja, nu känns det genast mycket bättre. Fast det är klart – det vore ännu bättre om det vore sommar, sitta ute i solen och skriva, men man kan inte få allt.

När man arbetar med svårt sjuka patienter i livets slutskede (mer eller mindre), ofta med cancerdiagnoser, blir man nog väldigt avkännande vad gäller den egna kroppen. På gränsen till hypokondrisk, är jag rädd.

När lilla gubben och jag tog en gemensam morgonpromenad, vilket vi ofta gör på helgerna, fick jag ont i magen. Det började som en liten känsla av väderspänningar, men när vi närmade oss hemmet, hade smärtan ökat till att hindra mig från att gå ledigt och avslappnat. Under hela tiden vi tittade på Vasaloppet låg jag på soffan och försökte hitta en ställning, där mag-ontet kändes som minst. Högersidigt sidoläge eller på mage med uppdragna ben, som en groda, funkade bäst. Var på toa, åt lite mat, tog en Ipren och gjorde allt det där som man vanligtvis gör för att avhjälpa slikt elände, men inget flyttade ”ontet” från sitt läge i epigastriet (gropen strax under bröstbenet).

Efter målgång i Vasaloppet gick jag och la mig, behövde sova efter en jobbnatt. När jag vaknade satt smärtan envist kvar. Det var då mina mörka tankar började. Cancer i magsäcken, tarmen eller varför inte bukspottkörtelcancer, det har blivit mycket sånt nu, sista tiden – då är det säkert kört! En alternativdiagnos kunde möjligen vara magkatar?. Men nej, det lät för enkelt och det har jag aldrig haft något besvär med tidigare. Nä, det var nog cancer. Jag hörde The Doors låt ”This is the end” spela i mitt bakhuvud, när jag till slut reste mig för att gå ut med hunden, som stod med bakbenen i kors.

Då försvann all smärta som genom ett trollslag! Var kom den ifrån och var tog den vägen? Ingen som vet, ingen som vet.

Så nu får jag en liten frist. Jag klarar mig ännu ett tag. Men det är nog bara en tidsfråga.

Bilderna är från långpromenaden, då dimman vackert dämpade alla synintryck.

...nu fungerar min dator igen! 

Ibland är det faktiskt skönt när datorn pajar, så man får en liten time out. Men inte denna gång. Jag är ju redaktör för en liten tidning och har en deadline. Fungerar som en blåslampa i baken. Presstopp närmar sig utan hänsyn till mina datorbekymmer. Som tur är, är det sista tidningen, som jag har ansvar för – jag har sagt upp mig, som redaktör.

Man ska ju sluta på topp, sägs det, så det är vad jag har bestämt. Jag vill inte att någon ska säga att jag har blivit sämre och träder därför tillbaka frivilligt. Snacka om prestationsångest!

Sen ska det de facto bli skönt att inte känna pressen. Bara skriva, när jag har lust. Låter det inte härligt?

Tja, det där med vinter har jag splittrade känslor inför. Just nu har vi minus 19 här, och jag har det förmodligen inte värst. Längre uppåt Roslagen, Svanberga t.ex., brukar det vara mycket kallare. Och bil-eländet vägrar att starta. Den står utanför grinden ungefär 10 meter från brevlådan, vilket medför att vi inte har fått någon morgontidning, eftersom tidningsbudet tar alla chanser att INTE ge oss någon DN. Må hin håle hemsöka honom!

Men jag måste erkänna att jag tycker det är vackert.

Var i Nynäshamn i dagarna. Gick längs havet och njöt av utsikten. Om man nu MÅSTE förlika sig med vintern, så kan man ju framhålla att det faktiskt är lätt att få fina bilder.

Utsikten från dotterns farstutrappa, just då var det  -24. Kan man bo vackrare?

Solen kämpade med frostdiset.

Gotlandsbåten på väg ut.

Tallriksisen ser ut som en vacker mosaik

Stenarna, som ser så vackra och mjuka ut, var under snön helt glaserade med blankis. Det var förenad med livsfara att ge sig ner på dem. Riskan att ramla i det iskalla vatten var överhängande.

Jag kämpar väl på ett tag till.

Mitt j... antivirusprogram  från h...  har lagt av, fast jag nyligen betalade för 2 år. Jag får det inte att fungera och supporten är bara på engelska. Jag blir så * < # ¨^! +&¤ förbannad. Fräs!

Och dessutom har lilla valpen ätit upp mina nya tofflor – det är andra gången – och inte får jag visa att jag är arg, för jag har väl bara mig själv att skylla. Var snäll att inte prata med mig, då tror jag att jag exploderar.

 Nu ska jag gå ut och gå av mig ilskan, det brukar hjälpa.

Sen är det ju alltid kul att se vem som varit där före? Djur eller människa? Vad har människorna för sulor? Vilket djur har gått här? Räv eller hund? Här i Roslagen får vi tillägga: Varg eller hund? Eller kanske lodjur. Rådjur eller vildsvin? Och vart gick alla sedan?

De senaste dagarna ger många tillfällen att läsa spår.

Har du kollat dina spår?

Stringtrosor – minimala, men många anser dem mycket sexiga (fast jag har aldrig lärt mig att stå ut med ett snöre mellan skinkorna).

En skitig sked – lite smutsig, likväl väcker den mycket avsky, ingen vill använda den.

Liten hund gör stor hög – lite skit väcker stor ilska hos många.

Emelie (Bild Moa Hjort)

Nyligen fick jag en av de finaste komplimanger jag någonsin fått, tror jag. Mitt äldsta barnbarn, Emelie, som är på väg in i tonårens omstörtande tid, sa till sin mamma (min dotter):

”När jag blir stor, vill jag bli som mommo – göra något vettigt av mitt liv”.

Kan man få finare betyg?

(Älskar dig, Emelie!)