Tittade på några gamla kort jag har i mina gömmor. De äldsta är ungefär hundra år gamla.

Tänk allt som hänt sedan dess. Det fanns inga datorer då, inga mobiler, ingen tv och inte ens en radio. Knappt ens telefon. Kaffebryggare? Penicillin? Diskmaskin? Tunnelbana? Nä, verkligen inte!

De allra flesta av oss minns tiden utan Internet och Iphone. Nu är det inte många som är utan och de som vägrar betraktas som stofiler. Sånt som vi i dagens samhälle tar för givet, var inte ens påtänkt när fler av dessa bilder togs. Vilken utveckling jag och mina föräldrar har varit med om.Nu ska allt vara så effektivt, allt ska gå så snabb. Hänger du med? Om inte så är du snart på efterkälken.

Jösses så gammal jag känner mig nu. Undrar om samma hastighet i utvecklingen kommer att fortsätta?

Här är min morfar i tonåren. Spana in stolen och hans allvarliga min. När man skulle fotografera runt förra sekelskiftet, var motivet tvungen att vara helt stilla, annars fick bilden rörelseoskärpa. Då kan man inte stå och le, utan måste behålla samma min och hålla i sig.

Här är morfar och mormor i sina krafts dagar.

Mamma i finklänning (borde vara tagen i början av 30-talet)

Mamma och pappa på bröllopsresa - i ett litet tält.

Sen kom jag

Mormor och jag i finkläder

På stranden i stickat baddräkt, som mamma stickat. Den blev åtskilliga nummer för stor, när den blev blött.

Min första cykel. Begagnat och så stor att jag inte kunde sitta på sadeln.

Skolfotot. Jag är 13 år gammal.

Här är jag och min kompis, Marianne, på väg ut i skogen på vära hästar. Det är jag på den svarta hästen. Mingo hette den. Utan stigbyglar med bara ett täcke på hästryggen red jag som en indian. Ramlade av? Massor! Men jag var helt orädd. Att göra illa sig fanns inte i min värld.

Här har jag blivit 18. Jag hade klippt av mig mitt långa hår till en modern pojkfrisyr. Vuxenlivet ska strax börja.

Jag har alltid varit morgonpigg, ända sedan jag var liten. Har alldrig tyck om att ligga och dra mig. Några kanske tänker: Usch, en sån där odrägligt präktig människa. Men så  är det inte alls, jag kan bara inte sova längre än till ungefär sex. Jag tar hellre en promenad med hunden i den arla morgonstunden, då naturen känns mera rentvättat. Oftast är man ganska ensam därute vid den tiden - i alla fall härute på vischan.

Låt mig bjuda på några fina stunder jag haft tillsammans med hunden. Observera att bilderna inte är tagna vid samma tillfälle, utan är ett sammandrag från flera promenader.

En äng med vallmo som nästan känns overklig .

Ett hav av blåeld, blårare än havet.

En regnbåge åt väster sedd från min farstukvist.

Solen kastar sneda strålar i morgondiset.

Granarna silar det tidiga solljuset.

Gräset vajar fjäderlätt på ett hygga.

Träden kastar skuggor på sädesfältet...

... plötsligt kommer en flock av hjortar ut på åkern (dessa två bilder är tagen på en morgontur i trakten av Nynäshamn).

Tur för dem att de inte är lagliga att skjuta just nu.

Spindlarna har haft mycket att göra under natten, näten lyser med dagg i i trådarna.

Spindelnäten hänger även i gunnebostängslet.

När jag kommer hem, har katten lämnat resterna av en mus i present till mig på farstutrappan.

Min lilla sonson är ett efterlängtat barn.

Mamma Linda låter honom gärna sova i famnen.

En nära kontakt mellan mamma och barn ger honom säkert en grundläggande trygghet att bära med sig i livet. Ett märkbart avtryck både omedelbart synligt - och i framtiden.

Några kanske tänker: Jaja, hon har nog semester. Det har jag inte, snarare tvärtom. Jag har för mycket att göra. Tiden räcker inte till. Inte orken heller. Inte bara den fysiska, långt mindre den psykiska. Min man blir sakta sämre i sin sjukdom. Han är diagnostiserad med en trolig MSA-c. Symtomen blir starkare och starkare och flera tillkommer.

Jag ska orka med allt i hemmet, med mat, städ, trädgård och allt det där, som tillhör det dagliga slitet. Jag håller kontakt med vänner och släktingar. Jag tycker i och för sig om det, men ibland känns det övermäktigt att göra allt helt själv och samtidigt se min partner bara ligga och sova bort sin tid. Sen ska jag orka med att jobba också. Jag är visserligen pensionär, men jag behöver dryga ut det lilla jag får, genom att arbeta extra. Samtidigt är jobbet ett sätt att få ett andningshål, att träffa arbetskamrater och tänka på annat.

Min partner är inte längre en partner, en som står bredvid och deltar i vårt liv tillsammans. Hans sjukdomssymtom, de fysiska, kan jag nog stå ut med, men att han mentalt inte riktigt hänger med är svårt att hantera för mig. Han är inte den jag en gång lärde känna. Han är mera någon som bara existerar. Han bryr sig inte så mycket om någonting. Inte om hur han ser ut, inte hur hans omgivning ser ut, hur pengarna ska räcka till och räkningarna betalas. Om inte jag håller efter honom skulle han aldrig tvätta sig eller hålla rent kring sig, städa gör jag. Räkningarna skulle ligga obetalda. Han begär aldrig något, men ger inte heller.

Det värsta av allt, är nog att han aldrig bryr sig om mig. Jag kunde lika gärna inte finnas till. Det låter nog egoistiskt att säga så, han är ju sjuk, jag är frisk. Jag begär inte tacksamhet, men lite uppskattning skulle inte skada. Men han bryr sig bara inte. Ibland blir det lite tungt.

Så där! Nu har jag gnällt färdigt. Nu tar jag nya tag.

Rosorna är blommornas drottning. Ingen annan blomma inger samma känsla. Att doppa ansiktet i en ros och dra in den underbara doften, känna de sammatslena kronbladen mot ansiktet, är som att omfamnas av paradiset.

 Schneewittchen

New Dawn

I min nya trädgård har jag nu planterat sex rosor: New Down, Bonita, Schneewittchen, Flora Danica, Penny Lane och nu senast köpte jag en Beverly. Alla är än så länge små, de kommer förhoppningsvis att växa sig stora. Några rosor fanns redan här: två röda, en rosa, en gul. Vidare finns en vresros och en enkelblommande nyponros. Ingen av dem vet jag namnet på.

Beverly är otroligt vacker - stor som två handflator och har en lätt doft av citrus. Jag hade inte alls tänkt köpa en ros denna gång, men när jag såg denna ljuvlighet, kunde jag inte motstå den.

 Berverly

Under vintern byggde jag en mur - det första jag gjorde, som skulle skydda rosorna. Här planterade jag dem i söderläge och i skydd för vinden. Sol det mesta av dagen, kan det bli bättre?

Den första som slog ut var Bonita, tät följd av de andra. Ännu blommor de, men det varma vädret gör tyvärr att de blommar över ganska snabbt.

Här ser ni Bonita

Som knopp

nyss utslagen

fullt utslagen

och överblommat.

Fler rosor lär det bli i min trädgård.

Såg en apollo-fjäril ute vid kusten här om dagen. Lär vara största arten i Sverige. Har bara sett den på bild tidigare.Den flög förbi mig och ut över havet. Att hinna få fram kameran var det inte frågan om, så ni får tro mig utan bild.

Den här lilla skönheten har hållit sig i närheten de senaste dagarna, flygit runt mig och satt sig där jag är. Vet ej namnet på den, men någon kan säkert upplysa mig.

Se sån tillitsfull blick, är det månne kärlek?

I dag blev han så förtjust i mig, att han satte sig på mig...

och pussade mig på foten med sin snabel. Det måste vara en kille.

Hittade ett pat snygga shorts på rea här om dagen. Egentligen helt onödiga - jag har shorts sen tidigare; men vad som är ännu mera onödiga är alla lappar de syr in i sömmarna. Vem läser på dem? En, ja kanske man vill veta vad det är för material och hur det ska tvättas. Men inte 9 lappar. Vem läsa alla dessa? Hade det inte räkt med 1?

Här har jag klippt bort alla, de bara sticks.

Syrener brukas benämnas som buskar. Den här syrenen måste dock kategoriseras som ett träd. Den står i Visby, strax utanför östercentrum.

Kolla vilken stam, visst är den imponerande?