Mat och dricka har en central del i människans liv. Driften att skaffa sig föda är den näststarkaste drift vi har. Driften att fortplanta sig är den starkaste.

Människan umgås genom att äta tillsammans med varandra. När vi träffas, bjuder vi på mat eller fika. Eller så går vi ut och äter med våra vänner och bekanta. När vi äter är vi sams och tillfreds.

Här förenas driften att skaffa sig mat med driften att fortplanta sig...

...och då kan det gå så här.

På väg in i startfållan. Den som ser mest knäpp ut är naturligtvis jag.

Startskottet har gått och nu bär det av.

Halvvättern, 150km sittandes på min mountainbike på 7.23, gick jättebra, jag kan inte ens klaga på träningsvärk. Hade kanse kunnat ha lite bättre tid eftersom min parhäst, Anki, fick lite problem med knät de sista två milen. Men vem bryr sig, det blev ju ändå personligt rekord – första gången blir det ju alltid det ;-)

På väg in i mål i Motala. Jackan har åkt av, för det var ett härligt väder.

En liten andningspaus efter loppet. Anki passar på att messa hem.

Nu funderar jag seriöst på att köpa en RIKTIG racercykel. Problemet är bara att jag inte kan ett dugg om såna cyklar. Jag jobbar på att skaffa mig ett hum och, vem vet...  kanske nästa år?

Ända dit upp ska jag.  

Av mina barn fick jag i november ett presentkort på en upplevelse, som jag i svaga stunder sagt att jag skulle vilja pröva på; men aldrig egentligen trott att jag verkligen skulle komma att göra – nämligen att hoppa fallskärm. Tamdemhopp var det förstås, ett sånt där man sitter fast på en som kan hoppa.

Barnen var tydligen inte övertygade om att jag skulle våga, en av dem erbjöd sig att ta över mitt presentkort. ”Aldrig i livet”, sa jag, ”jag ska göra det själv”!

    Tekniken finslipades på marken      

Lila turskorna på

   Även fallskärmen var lila

   Ingen återvändo

Att komma upp 4000m med den lilla Cessnan tog ca. 25 minuter. Att komma ner med först fritt fall och sedan fallskärm tog ca. 5.

Jag var aldrig nervös egentligen. Jag och min ledare var nästsist att hoppa ut ur flygplanet, så jag hann se när de andra hoppade först. Flera av dem var vana hoppare och roade sig med att först klättra på utsidan av planet, innan de plötsligt släppte taget och försvann. I tomma intet verkade det. ”Shit”, tänkte jag, ”jag kommer också bara att försvinna”. Strax därpå var det vår tur och jag hängde utanför planet medan min ledare, Svante, satt kvar med kroppen inne i planet.

Och så plötsligt föll vi med väldig fart. Vilket sug! Accelerationen kändes rejält i kroppen, men då vi strax därefter var uppe i en mer stadig fart av 200km/timme kändes det helt ok. Visserligen blåste det i ansiktet, så man fick stänga munnen för att inte läpparna skulle fladdra som en blädderbok, men därutöver var det ganska uthärdligt. Inte alls speciellt läskigt faktiskt.

Efter en evighet, (Svante berättade senare att den evigheten tog 35 sekunder), kändes ett kraftigt ryck och fallskärmen fälldes ut. Nu var det alldeles tyst och vi dalade sakta mot marken. Det var helt enkelt sååååå häftigt.

Lätt som en plätt

Landningen gick hur smidigt som helst. Vi bara tog mark, med fötterna före och utan att ta ett enda steg.

Jag gör gärna om det.

Kjell är en klippa! I tisdags hjälpte han mig att bygga ett vedskjul. Eller rättare sagt: Han byggde och jag hjälpte till.

Tidigare låg veden staplad intill husväggen utan någon större finess; men nu har det blivit ordning på torpet.

I måndags fick vi dessutom upp en rosenbåge över entrén. Nu återstår bara att rosen ska växa till sig så pass, att den täcker hela portalen och doften av rosor ska slå emot alla som här inträder.

  Den 12:de juni ska Anki och jag cykla Halvvättern. Anki verkar orolig för att vi ska klara max-tiden, jag är inte orolig alls. Det grundar sig kanske på att Anki har varit med förr, medan jag inte har en aning, om hur det blir. Men ibland kan det nog vara en fördel att inte veta.

I helgen cyklade Anki och jag ett långpass. Vi åkte från Vallentuna till Tekniska Högskolan i Stockholm och tillbaka igen.

Halvvägs, alltså vid Tekniska, gick vi in på innergården och tog lite energipåfyllning. Anki var hälsosam och tog en banan. Jag energi-boostade med en magnumglass. Pappret efter den ser ni på bänken - spåren förskräcker.

Idag var vi på barndop, det var ett av mina ”bonusbarnbarn” som fick namnet Matilda. Det här är tårtan, som mamma Charlotta gjort.

    Här är Matilda med gudmor

    Storebror är en riktig buse. Här försöker han blåsa ut dopsljuset.

   Storesyster är yster och snäll, som storasystrar brukar vara.

Många barn finns det i familjen. Den är stor tack vare bonusbarn, "ex", nya konstellationer och nya barn.Mycket lek blev det.

   Mamma och Matilda.

      Visst nappar det.

   Det är fantastiskt roligt att fota barn, de är så naturliga.

  I går kväll hade vi det jobbigt på arbetet. Våra två ASIH-filialer samt vårdavdelningen hade en seriös 3-kamp, där avdelningen tyvärr avgick med segern. Själv tillhör jag ASIH, så jag/vi får slicka såren och komma igen nästa år.

Här följer några ögonblicksbilder fån tävlingen:

Här råder ingen behärskad fighting spirit. Man ger allt, både glädje...

...och sammanbiten ilska. 

Katarina, en av mina trevliga kollegor, koncentrarar sig noga. Vi arbetar natt tillsammans ganska ofta.

   Efteråt fick vi fylla på det låga blodsockret, tack och lov!

  Förra året köpte jag ett persikoträd, Frost hette sorten. Jag planterade det enligt alla konstens regler och vintertäckte det noga.

I våras, när snön hade smält hade mössen, i skydd av vintertäckningen, gnagt bort barken runt hela nedre delen av stammen. Det träd jag hoppades så mycket på, blev det inget alls med, det dog.

Nu har jag köpt ett nytt, samma sort; men jag har satt på gnagskydd och så har jag för säkerhets skuld byggt ett vindskydd åt nordväst av vidjekvistar. Nordväst är det hållet, som det oftast blåser kalla vindar på vintern.

Framifrån ser det ut så här

Så här ser det ut bakifrån

Nu återstår bara att hålla tummarna.