Jag saknar förmågan att sova länge på morgonen – på gott och ont. Det onda består i att jag aldrig kan sova ut efter en sen kväll. Det goda är, att jag får vara ute i naturen, när den är helt fräsch och obegagnat.

Dessa bilder är från en sådan morgonpromenad. Klockan är här någonstans mellan 5 och 6. Endast jag, hunden och fåglarna. Det är livskvalitet det!

Sädesärla

Storskarv

Svanor är alltid lättfotograferade, jag vet, men den här var så stöddig, så jag kunde inte låta bli.

Gravänder. I luften och i vattnet.

En kraftigt förstrrad rödhake. (därav den dåliga skrärpan).

Detta domherre-par besöker oss varje morgon. Där jag bodde förut såg jag aldrig domherrar, så jag blir lika glad varje gång de kommer. Det verkar som hanen håller koll, medan honan äter. De håller ihop troget, först anländer hanen och meddelar detta genom sin entoniga vissling. Som om han säger: "Kom älskling, kusten är klar!" Hoppas att deras förhållanden resulterar i nya små domherrarr.

Nu har jag en sprillans ny PC och en spillrans ny Internetuppkoppling.                         

Har införskaffat en Asus Notbook för de saker jag behöver Internetkontakt för att sköta. Nuförtiden behöver man ju Internet till en hel massa saker.

Det var annat det för 20 år sedan, då visste man föga hur stort det skulle bli. Hur tar man reda på en adress eller ett telefonnummer utan en dator eller en Iphone? Här om dagen fick jag ringa 118 800, det kändes helt fel.

Min nya PC är liten och nätt, lätt att ta med sig och skriva på. Den har touch-skärm och den passar mig perfekt. Den gamla börjar att halta lite, jag kan t ex inte uppdatera mitt virusskydd på den. Då och då startar den på fel sätt och jag får börjar om igen. Den är från 2008 och börjar hel enkelt att få vissa ålderskrämpor. Men jag tänkte ha den kvar till att skriva på och till mina bilder och Photoshop. Jo, jag vet att jag kan få det till min nya också, men det känns bra att ha det liggande där på den gamla, där ingen annan kommer åt det. Jag vill inte, att det ska komma in några konstigheter där.

Nu gäller det bara att lära sig den nya. Jag avskyr att läsa bruksanvisningar, jag använder mig hellre av ”trial and error”. Förmodligen dumt, men sån är jag. Precis som ett barn, de lär sig också genom att göra. Här ser ni ett av mina barnbarn spela på pappas Iphone.

Inga svårigheter här

I dag är det dator-väder: Moln, en och annan solglimt, blåst, regn, jag till och med några förvildade snöflingor har jag sett. På fastlandet, i mina gamla trakter lär det snöa. Tvi!

Förresten, nu då jag tittar ut genom fönstret – Banne mig, det snöar stundtals här också, mellan regndropparna.

Aprilväder? Nä, det är ju maj nu. Nåväl, det går väl över. Och nu kom solen! Säga vad man vill, men tråkigt och likformigt är det inte. Bra med vatten i alla fall, för det började bli hemskt torrt i marke

Kära nån, sån bloggabstinens jag har!

Jag har tillfällig datorkrasch, men jobbar på problemet.

Kerstin i Rute är ”ett rekorderligt fruntimmer”. Hon är ensam att sköta en stor lammgård och just nu är det bråda tider. När jag var där några timmer, var det lite lugnt - endast en kull såg dagens ljus då. Men före och efter ploppade det ut lammungar i parti och minut.

Innan de släps ut i hagen med mamma, ska de små liven märkas och vägas samt könsbestämmas. Kerstin har en liten röd bok, där hon skriver upp allt. ”Kerstins lilla röda” alltså.

Här ser man resterna av de som inte klarade resan in i livet.

En av gårdens katter övervakar arbetet, kanske blir det någon moderkaka över att smaska på.

 
  Här kan du lyssna på lammen

Kerstin bär ut två av tre i kullen (den tredje bar jag in famnen). Det ser lite brutalt ut, men det är verkligen effektivt att bära lammen på detta vis. Dels rinner fostervattnet ur lungor och luftstrupe, när man håller dem upp och ner, dels slipper fostervattnet kleta ner Kerstins kläder och därmed riskera att blanda sig med lukten av andra lamm, som då kan lukta ”fel lamm” och medföra att inte fåret tar sig an sitt eget lamm. Fåren är noga med lukten, det är den som talar om att det är hennes lamm.

Om det är svårt att se hur många får det finns här, får man räkna benen och dividera med 4.

Överallt runt kusterna ser man gamla båtar som ingen längre bryr sig om. En del skulle säkert, med en rymlig pengapung, gå att rusta upp. Men många är helt förstörda och ingen vill kännas vid dem, än mindre ta bort dem.

Tänk om dessa båtar kunde berätta för oss vad de varit med om.

Här på Gotland, låter man gamla träbåtar, som ligger övergivna, långsamt tas tillbaka av naturen Tills de återgått till sina beståndsdelar. Av jord är du kommen...

När man bor på Gotland, så heter det "att åka till fastlandet", när man lämnar ön. När mina barn var små, sa de: "Mamma, när ska vi åka till Sverige?" Det är lite så det känns - man lämnar sitt hemland och åker till ett annat land. Alltså: Jag har varit på fastlandet. Det är anledningen till att jag varit så frånvarande från bloggen. Skulle egentligen på en liten tillställning för sjukvådare, som jobbar på de stora motionsloppen av typen Stockholm Marathon. Samtidigt passade jag på att hälsa på barn och barnbarn. 

En av döttrana gillar att åka cross. Även hennes man och delar av barnaskaran åker. En tuff sport, inget för den som är rädd att smutsa ner sig.

Svårt att se om detta är en tjej eller kille? Kolla hårtofsen, som hänger ut under hjälmen.

Här är det lillgrabben som kör.

Dottern har länge tjatat på mig, att jag också ska testa (hon tänker inte på att jag börjar närma mig rullatorålder), så till slut fick jag ge mig. Jag började med den större av ungarnas cross. Först lite instruktioner av svärsonen.

Den här var i minsta laget, men man måste ju börja med något. Och det gick ju bra, så då tog jag tjuren vid hornen (just så kändes det) och klädde på mig kläderna...

... och körde ett litet varv.

Dottern säger att man får räkna med att köra i kull. Det gjorde jag också.