Trädgården tar det mesta av min lediga tid. Jag arbetar inte i trädgården, jag njuter. Vilket i och för sig nästan är samma sak. Vädret har varit så skönt här på Gotland senaste tiden, men idag regnar det. Då kanske jag hinner blogga lite som omväxling.

Körsbärsträdet ger bara sura bär, men det är så vackert. Så då får det vara kvar.

(Bilden är förstås lite ”shoppat”)

Körsbärsträdet i bakgrunden.

Min plats vid dammen.

Luktolvonen har spridd sin väldoft, men nu är de tyvärr över för den här gången.

Perukbusken knoppas.

En lastpall blev över efter markstenen i växthuset. Här kommer mitt bidrag till alla lastpallsförslag som finns på Internet.

Jag har alltid önskat mig en blodbok, men de är så dyra. På min nya tomt stod en - helt felplacerad. Den växte in i flaggstången, så ingen flagga kunde vaja på stången. Den skulle dessutom växa upp och ta all sol från min underbara framsida. Vad göra? Jag kapade den. Förra året såg den hemsk ut, som ett kastrerat fullblodsarab. Förra ägaren var här och kommenterade nidingsdådet med illa dold harm: ”Jag fick den till min 50-årsdag”.

Men se så fin den blivit nu Bättre så här, än att helt såga ner den, tycker jag. Och i flaggstången hänger en vimpel och vajar i full frihet.

Penséer har självsådd sig i gräsmattan.

Jag håller på att lägga vita sten i detta hörn. Det växer sakta. Ibland hittar jag en platt vit sten, som jag tar med mig hem. Och då kan den hamna här.

Där jag bodde förut (Vallentuna) köpte jag ett blåregn – jag älskar blåregn – och satte det i växthuset för att det skulle trivas. Där stod det några år och tjurade. En vacker dag tröttnade jag på att det aldrig blommade, jag grävde upp det och förvisade det till trädgården. Sen köpte jag ett nytt och satte i växthuset; men inte heller det ville blomma. När jag året därpå (förra året) flyttade till Gotland, grävde jag upp det senaste och tog med mig. Innerst inne hoppades jag nog att det kanske skulle vilja blomma i den nya miljön - i en avlägsen framtid. 

I våras upptäckte jag knopparna. Vilken lycka!

Bilderna ovan är från april.

Så här ser det ut nu:

Blåregnet blommar där det står vid entrén. Varje gång jag passerar känner jag den söta, nästan lite kvalmiga, men åh så efterlängtade doften av blommorna. Äntligen!

Jag kan tillbringa hela dagan härute. Är det fint väder, så är jag inte inne. Inne tillhör vintern - om ens då. I en trädgård finns alltid något att göra.

Forsythian har just blommat över, men den var vacker så länge det varade.

Magnolian likaså.

Mitt nyligen inköpta japanska hängkörsbärsträd blommor dock än.

Även gullvivorna, som också finns i en röd variant.

Och julrosorna hänger med de också.

Men pärlhyacinterna sjunger på sista versen.

Några vildtulpaner har letat sig in i rabatten. Jag har sett diken fulla av såna i trakten av Sanda.

Har gått en guide-kurs under den gångna terminen. Inte för att jag allvarligt överväger att bli guide; men jag vill gärna lära mig mera om Gotland. Och så tycker jag det är så kul att söka kunskap. I alla fall när man väljer själv vad man vill lära sig.

Nästa termin ska vi koncentrera oss på övriga Gotland, den här har vi koncentrerat oss på Visby. Vi gjorde bland annat ett besök i en affär, som tillverkar smycken av fossiler och så har de en liten utställning av de extra fina fossiler, som de hittat. Jag har, som så många andra här på Gotland, en egen samling av fossiler och tycker de är vackra.

Det här är en trilobit, ett riktigt praktexemplar. Visst är den fin? Den skulle jag gärna ha, men jag fortsätter väl att leta. Älskar att gå på stränderna och leta. Det är så rogivande.

Min man sa alltid, när han var frisk, att man kunde sätta av mig på en strand på morgonen och när man kom för att hämta upp mig på kvällen, gick jag fortfarande med rumpan i vädret.

… från min trädgård.

Hinner inte blogga så mycket just nu, när allting växer. Maskrosorna tittar ju upp bara man vänder huvudet åt andra hållet några sekunder.

När jag var liten sa min skämtsamma morbror alltid, att jag inte skulle äta hålen i osten, för de var giftiga. Så jag bet mödosamt bort osten runt hålen.

Ett hål är ju just ingenting och ändå gör det så stor skillnad. Vad sägs om svarta hål? Ett fenomen i rymden – en kollapsad stjärna, som suger in allting i sig självt. På mitt tidigare jobb skojade de alltid och sa att jag hade ett svart hål i stället för magsäck.

Ett hål kan göra stor skillnad…

Som här bara för att ta ett exempel. Vad skulle denna lilla sten vara utan sitt hål? Bara en sten, helt ointressant.

På våren kommer den fram – Körkmacken.

Vad är nu det, undrar ni. Jo det är en liten skalbagge, riddarskinnbagge heter den på ”svenska”. Körkmack på Gotländska. Storleken kompenseras av antalet.

Massor tittar fram och sitter i solen för at värma sig.

Körk heter kyrka på gotländska . Folk som talar gutamål säger för övrigt inte 'tjyrkan' utan 'körko' (två hårda k), och så bör också ordet 'körkmack' uttalas. Körk för att den brukar uppträda i massor på väggar som ligger soligt t ex på en kyrkvägg. Mack för att det är så man kallar allt smått kryp här.

Varje år måste man rensa de gotländska stränderna från uppspolade havsväxter. Rensningen av stranden är i stort klart inför sommaren. All tång och sjögräs ska bort, så badgästerna kan ligga på stranden och sola samt vada ut i det grunda vattnet utan besvär.

Men rensningen är inte bara till för att behaga turisterna, den bidrar även till att övergödningen av Östersjön minskar. Det som rensas bort, tång och sjögräs som här på Gotland kallas ”släke”, ligger annars och ruttnar. Släken användes förr till att göda åkrarna med, men det är inte så vanligt numera.

Grovrensningen görs med maskiner. Under sommaren har man frivilliga sommargäster som varje söndag möts och krattar för hand.

Här ser ni det maskinella rensargänget i Hideviken:

Mina döttrar kommer att döda mig, men jag kan inte låta bli…

Så här går det till vid våra familjetjejmiddagar.

Som tur var det jag som höll i kameran.